Man saknar båset när kon har rymt

[prinsessfeminist]

Jag menar förstår att man inte saknar kon förrän båset är tomt, men ja - ni fattar...

Varför är det så? Jag refererar både till de bukefalister som (av egen fri vilja) valt att inte hänga på forumet mer och irl, dvs människor som slutar på jobbet, grannar som flyttar eller människor som till och med avlider.

Så snart de inte är där längre, så händer något märkligt - man börjar pratar i mer positiva ordalag och äntligen (!) sägs det som skulle eller borde (?) sagts tidigare.

(Bortsett om det är en granne man ogillat, en arbetskamrat som bara var skönt att slippa etc. )

Vad beror detta fenomen på? Vi ser det hela tiden... eller hur?! Kom med input! Jag funderar...

 

[Björk]

Det är nog olika.... ibland beror det nog på att saker man irriterat sig blir mindre när en person som funnits i ens närhet "försvinner" - då minns man och saknar det roliga. Det är ju liksom det man saknar, det positiva med personen så då är det vad man fokuserar på.

När det gäller avlidna kan det nog finnas andra faktorer som spelar in för vissa människor. Det gamla "tala inte illa om de döda" verkar göra sig alltför väl påmint ibland. Nästan till den grad att det blir pinsamt.

Jag har varit på en begravning en gång där det var en extrem uppvisning i pinsamma superlativer som överhuvudtaget inte på en karta stämde på hen som dött. Inte så att hen som dött var en elak eller dum människa, men hen hyllades för egenskaper som överhuvudtaget faktiskt aldrig funnits där och sades ha utfört saker som jag med säkerhet VET inte är sanning. Då kändes det bara så fel.... jag tycker personens liv och personlighet hade ett värde ÄNDÅ, utan en massa löjliga superlativer. Jag satt mest och kände obehag och hoppades innerligt att inte de nära släktingarna fullt ut trodde på allt som sades så att inte DE kände det obehag jag kände.

Däremot känner inte jag personligen igen mig i att berömma någons egenskaper och annat bara när de är "försvunna". Jag är nog hyfsad på att göra det "här och nu".

 

[WhoIsItAgain]

Kan inte direkt ge dig nån input då jag aldrig varken tänkt så eller pratat så. Är det personer jag irriterat mig på tycker jag inte bättre om dom för att dom är borta. Eller möjligen så känner jag en tacksamhet gentemot dom att dom försvann ur mitt liv. Och gör dom inte det försvinner jag ur deras. Orkar liksom inte slösa energi på männsikor som retar mig.

Och är det personer som jag inte varit irriterad på märker jag knappt de är borta. In real life, klart om en arbetskamrat slutar så lägger jag ju märke till det. Men tex nämnda Bukefalister som efterlysts, har jag faktiskt inte ens märkt de varit borta. Och då läser jag ändå här flera gånger varje dag.

 

[Amha]

Man ser nog bara deras fina sidor när de inte längre är där. Ungefär som folk som dör, de höjs gärna till skyarna. Jag har förlorat många människor omkring mig i dödsfall och jag har sett detta många gånger. Jag själv brukar inte falla för det, de två som höjs till skyarna av mig blev även höjda till skyarna när de levde, även om jag inte behövde berätta om dem då. Levande människor kan ju folk uppleva

 

[tanten]

Hrm.
jag tror - för egen del - att mycket hänger på att när personen(/nicket) finns närvarande i ens liv så vet man att man kan ha en pågående kommunikation. Det finns tid att säga både negativt och positivt.

När någon relation inte längre finns är det försent.

När det gäller personer i det verkliga livet så är nog i alla fall jag mer benägen att minnas positiva saker. Det är för tungt att fortsätta bära på oförrätter.

Ta min svärmor tex som faktiskt var en helt gräslig människa. Jag kan tala om henne i positiva ordalag också numera. För jag ser att hon var en stark ledare i sin bygd och gjorde en massa gott för bygden. Men visst minns jag det hon gjorde mot mig också. Men jag orkar inte vara sårad längre.

 

[aprilmaj]

Så snart de inte är där längre, så händer något märkligt - man börjar pratar i mer positiva ordalag och äntligen (!) sägs det som skulle eller borde (?) sagts tidigare.

Stämmer det verkligen? Jag tycker att många uttrycker sin uppskattning även när personerna är närvarande IRL eller på nätet. Sedan är det klart att man märker skillnaden tydligare när det där bra-iga inte återkommer. Det blir ett tomrum, en saknad.

 

[prinsessfeminist]

Det är nog olika.... ibland beror det nog på att saker man irriterat sig blir mindre när en person som funnits i ens närhet "försvinner" - då minns man och saknar det roliga. Det är ju liksom det man saknar, det positiva med personen så då är det vad man fokuserar på.

När det gäller avlidna kan det nog finnas andra faktorer som spelar in för vissa människor. Det gamla "tala inte illa om de döda" verkar göra sig alltför väl påmint ibland. Nästan till den grad att det blir pinsamt.

Jag har varit på en begravning en gång där det var en extrem uppvisning i pinsamma superlativer som överhuvudtaget inte på en karta stämde på hen som dött. Inte så att hen som dött var en elak eller dum människa, men hen hyllades för egenskaper som överhuvudtaget faktiskt aldrig funnits där och sades ha utfört saker som jag med säkerhet VET inte är sanning. Då kändes det bara så fel.... jag tycker personens liv och personlighet hade ett värde ÄNDÅ, utan en massa löjliga superlativer. Jag satt mest och kände obehag och hoppades innerligt att inte de nära släktingarna fullt ut trodde på allt som sades så att inte DE kände det obehag jag kände.

Däremot känner inte jag personligen igen mig i att berömma någons egenskaper och annat bara när de är "försvunna". Jag är nog hyfsad på att göra det "här och nu".

Det tror jag inte man gör, alltså berömmer "bara för att". Det är nog som du säger, man påminns om vad man saknar eftersom det inte finns där längre.

Vad gäller din upplevelse på begravningen - ahh, vilken pinsam situation.

 

[prinsessfeminist]

Kan inte direkt ge dig nån input då jag aldrig varken tänkt så eller pratat så. Är det personer jag irriterat mig på tycker jag inte bättre om dom för att dom är borta. Eller möjligen så känner jag en tacksamhet gentemot dom att dom försvann ur mitt liv. Och gör dom inte det försvinner jag ur deras. Orkar liksom inte slösa energi på männsikor som retar mig.

Och är det personer som jag inte varit irriterad på märker jag knappt de är borta. In real life, klart om en arbetskamrat slutar så lägger jag ju märke till det. Men tex nämnda Bukefalister som efterlysts, har jag faktiskt inte ens märkt de varit borta. Och då läser jag ändå här flera gånger varje dag.

Fast det beror nog på vilken relation man haft. Jag kan anta att du skulle sakna den bukefalist, eller den arbetskamrat som du haft mycket att göra med. Där relationen till personen var givande.

 

[prinsessfeminist]

Man ser nog bara deras fina sidor när de inte längre är där. Ungefär som folk som dör, de höjs gärna till skyarna. Jag har förlorat många människor omkring mig i dödsfall och jag har sett detta många gånger. Jag själv brukar inte falla för det, de två som höjs till skyarna av mig blev även höjda till skyarna när de levde, även om jag inte behövde berätta om dem då. Levande människor kan ju folk uppleva

Jo, så är det nog oftast. Men ibland glömmer vi att berätta varför vi uppskattar vissa människor.

 

[prinsessfeminist]

Hrm.
jag tror - för egen del - att mycket hänger på att när personen(/nicket) finns närvarande i ens liv så vet man att man kan ha en pågående kommunikation. Det finns tid att säga både negativt och positivt.

När någon relation inte längre finns är det försent.

När det gäller personer i det verkliga livet så är nog i alla fall jag mer benägen att minnas positiva saker. Det är för tungt att fortsätta bära på oförrätter.

Ta min svärmor tex som faktiskt var en helt gräslig människa. Jag kan tala om henne i positiva ordalag också numera. För jag ser att hon var en stark ledare i sin bygd och gjorde en massa gott för bygden. Men visst minns jag det hon gjorde mot mig också. Men jag orkar inte vara sårad längre.

Att minnas det positiva verkar vara en överlevnadsinstinkt. Tänk vad många som pratat om hur kul de hade det i lumpen till exempel.

 

[prinsessfeminist]

Stämmer det verkligen? Jag tycker att många uttrycker sin uppskattning även när personerna är närvarande IRL eller på nätet. Sedan är det klart att man märker skillnaden tydligare när det där bra-iga inte återkommer. Det blir ett tomrum, en saknad.

Hm. Jo, så är det nog, men ändå... Det verkar vara mer fokus på det positiva när saknaden är ett faktum. Men jag undrar om det kan ha att göra med förändring? Vi är ofta ganska ovilliga till förändring och man vill ha det så som man "haft det"?

 

[Hyacinth]

Jag saknar de som utmanat mitt sätt att tänka och agera när de försvinner. Jag kan lätt komma på runt 10 stycken som de facto förändrat saker för mig som person trots att jag aldrig träffat dem.

 

[LenaH]

Men hallå, vi är på senior och ingen av er är rookie, sen när är det ok att diskutera enskilda användare?

Tråd sanerad, låt @prinsessfeminist få diskutera fenomenet istället!

LenaH, moderator

 

[Niyama]

Men hallå, vi är på senior och ingen av er är rookie, sen när är det ok att diskutera enskilda användare?

Tråd sanerad, låt @prinsessfeminist få diskutera fenomenet istället!

LenaH, moderator

Jag diskuterade inga enskilda användare och mitt inlägg verkar ha tagits bort? Konstigt att den omtalade tråden som pekade ut en användare var okej men inte inlägg här som är mer allmänna?

 

[LenaH]

Jag diskuterade inga enskilda användare och mitt inlägg verkar ha tagits bort? Konstigt att den omtalade tråden som pekade ut en användare var okej men inte inlägg här som är mer allmänna?

Alla inlägg som berörde ämnet (som i sig avviker från trådens avsikt) raderades. Din andra fråga kan jag dessvärre inte svara på då jag inte modererade här vid aktuell tidpunkt.

 

[makarontanten]

Blev lite full i skratt när jag såg detta och precis lagt in en ny tråd om min granne som ska flytta ... Kommer ju sakna henne, men samtidigt ska det bli lite skönt att få distans... Läs gärna tråden ovanför din nu ;-)

 

[Niyama]

Försöker svara en gång till då.

De jag gillar uppskattar jag när de är där/här och saknar när de försvinner. De jag inte gillar märker jag inte direkt när de försvinner, det är mer efter ett tag jag märker att det hänt och att jag tycker det är skönt. Oavsett om det är här på forumet eller om det är en energislukande vän som jag inte riktigt fattat hur krävande hen var.

 

[aprilmaj]

Hm. Jo, så är det nog, men ändå... Det verkar vara mer fokus på det positiva när saknaden är ett faktum. Men jag undrar om det kan ha att göra med förändring? Vi är ofta ganska ovilliga till förändring och man vill ha det så som man "haft det"?

Om vi håller oss till forumet här, så har jag uttryckt min uppskattning för åtminstone fyra användare - öppet. Ett av dem försvann dock, för hela tråden raderades. Men det har jag tagit igen genom att uttrycka det efteråt De personer som jag lärt mig mycket av (om det som jag inte kan men vill kunna), är de som jag plusat extra för på detta sätt.

Således håller jag för egen del inte med om att fokuseringen på det positiva kommer när saknaden är ett faktum.

Jag tycker sammantaget att det finns väldigt många användare som har kloka, bra, intressanta, lärorika, fantasifulla och/eller roliga inlägg. Då använder jag gilla-knappen.

 

[prinsessfeminist]

Om vi håller oss till forumet här, så har jag uttryckt min uppskattning för åtminstone fyra användare - öppet. Ett av dem försvann dock, för hela tråden raderades. Men det har jag tagit igen genom att uttrycka det efteråt De personer som jag lärt mig mycket av (om det som jag inte kan men vill kunna), är de som jag plusat extra för på detta sätt.

Således håller jag för egen del inte med om att fokuseringen på det positiva kommer när saknaden är ett faktum.

Jag tycker sammantaget att det finns väldigt många användare som har kloka, bra, intressanta, lärorika, fantasifulla och/eller roliga inlägg. Då använder jag gilla-knappen.

Jag tror att du missförstår min fråga lite. Jag var/är inte ute efter en diskussion om dessa användare specifikt. Det händer genom åren att personer försvinner och man börjar efterlysa dem - för att man saknar deras input.

Det jag syftade på var snarare fenomenet i sig. Jag har sett det hända i flera olika situationer i livet. Jag har även själv upplevt hur människor runt mig uttryckt mycket av uppskattning när jag tex skulle sluta på ett jobb.

Så, inte för att förringa det du skriver - jag var mest nyfiken på det generella fenomenet. Vad gäller referenser till någon tråd som urartade, så har jag ingen kunskap om det. Jag har några trådtyper som jag sällan kastar mig in i, och kanske var det en sådan?

 

[Amha]

Hm. Jo, så är det nog, men ändå... Det verkar vara mer fokus på det positiva när saknaden är ett faktum. Men jag undrar om det kan ha att göra med förändring? Vi är ofta ganska ovilliga till förändring och man vill ha det så som man "haft det"?

Kan det vara så att man glömmer bort att berömma när närvaron är självklar kanske?