R
rulana_korsbar
Jag hatar egentligen gnagare. Saken var bara den att min vän Jenny fyllde 20 i oktober och önskade sig en kanin. Jag kunde inte stå emot. Hela oktober letade jag febrilt efter en billig kanin med tillhörande bur. Till slut fick jag napp av en trevlig tjej från Söderköping - jag slog till. På väg ner mot Sörping får jag ett sms där hon förklarar att nu när jag köpt kaninen är jag mer eller mindre tvungen att hjälpa henne av med sitt marsvin också. Säkert, tänkte jag och oroade mig inte mer över den saken.
Väl på plats hann vi knappt kliva ur bilen innan jag stod med marsvinet i famnen. Jag var såld, totalt såld. Tjejen skulle ha en pinsamt låg summa för kaninen, det var rent grymt att låta marsvinsstackaren stanna kvar. Vi lastade in hela paketet, dubbla burar och hö och spån och hela kittet och begav oss hem till Norrköping.
Jag döpte marsvinet till Lasse och lät honom flytta in i mitt rum. Min pappa fnös irriterat, men efter ett par dagar fick marsvinet plötsligt flytta in i köket. Där ser vi ju honom bättre, menade pappa. Lasse var ett mycket matglatt och trevligt marsvin. Vi var rädda för honom båda två, men försökte så gott vi kunde. Glad i hågen köpte jag boken "Jag och Mitt marsvin", med förord till föräldrarna i första uppslaget. Jag kände mig nyfrälst.
Veckorna gick och jag och pappa började upptäcka att vårt sällskap kanske inte var allt Lasse behövde. När pappa sedan på nyår åkte till Thailand i tre veckor, beslöt jag att ta saken i egna händer. Tid för kastrering bokades och startade gjorde jakten på den perfekta honan - något som visade sig vara lättare sagt än gjort.
Det tog mig en hel vecka att hitta en marsvinshona till salu i Östergötland. Jag trodde det kryllade av sådana. Honan var väl egentligen inte till salu; Hon stod under rubriken "Bortskänkes" på en anslagstavla i en djurbutik i stan. Jag ringde direkt och frun i telefonen lät märkvärt lättad, jag kanske borde ha anat att allt inte var som det skulle, men det gjorde jag självklart inte. Frun berättade att det här var ett fint, långhårigt marsvin med god stam. Det hon inte pratade om var marsvinets hälsa.
Anna, som hon numera heter, var svaret på en ung tonårings tjatande. När jag såg henne visste jag inte vad jag skulle säga. Hon är det fulaste marsvin jag sett. Det tog mig hela vägen till bilen att förstå vad som var fel. På sidorna är hon mer eller mindre kal, pälsen har kliats/ramlat bort. Ägarna trodde det berodde på vantrivsel, men det faktum att hon levde på de grönsaker de gav henne en gång om dagen var nog en troligare anledning. När man håller henne i famnen känner man bara skelettet. Något hö har hon inte fått äta, inte heller kraftfoder. Hur kan man göra såhär mot ett djur?! Var får man idéerna ifrån?! Min pojkvän föreslog en namnändring till "Anna-rexia"
Nu bor Anna & Lasse i varsin bur i mitt kök. Lasse blev så lycklig över sin nya kompis att han inte kan sluta pipa. Han blev kastrerad igår, så något tajtare möte är det inte tal om på ett par veckor. Anna har fått hö och fräsch bur med fri tillgång på kraftfoder - hon äter så pass lite att det inte är någon fara. Jag känner mig som om jag har gjort en god gärning, men ändå har jag knappt gjort något alls.
Jag ger marsvinen varsin bit broccoli och släcker i köket. Man gör så gott man kan, antar jag.
Väl på plats hann vi knappt kliva ur bilen innan jag stod med marsvinet i famnen. Jag var såld, totalt såld. Tjejen skulle ha en pinsamt låg summa för kaninen, det var rent grymt att låta marsvinsstackaren stanna kvar. Vi lastade in hela paketet, dubbla burar och hö och spån och hela kittet och begav oss hem till Norrköping.
Jag döpte marsvinet till Lasse och lät honom flytta in i mitt rum. Min pappa fnös irriterat, men efter ett par dagar fick marsvinet plötsligt flytta in i köket. Där ser vi ju honom bättre, menade pappa. Lasse var ett mycket matglatt och trevligt marsvin. Vi var rädda för honom båda två, men försökte så gott vi kunde. Glad i hågen köpte jag boken "Jag och Mitt marsvin", med förord till föräldrarna i första uppslaget. Jag kände mig nyfrälst.
Veckorna gick och jag och pappa började upptäcka att vårt sällskap kanske inte var allt Lasse behövde. När pappa sedan på nyår åkte till Thailand i tre veckor, beslöt jag att ta saken i egna händer. Tid för kastrering bokades och startade gjorde jakten på den perfekta honan - något som visade sig vara lättare sagt än gjort.
Det tog mig en hel vecka att hitta en marsvinshona till salu i Östergötland. Jag trodde det kryllade av sådana. Honan var väl egentligen inte till salu; Hon stod under rubriken "Bortskänkes" på en anslagstavla i en djurbutik i stan. Jag ringde direkt och frun i telefonen lät märkvärt lättad, jag kanske borde ha anat att allt inte var som det skulle, men det gjorde jag självklart inte. Frun berättade att det här var ett fint, långhårigt marsvin med god stam. Det hon inte pratade om var marsvinets hälsa.
Anna, som hon numera heter, var svaret på en ung tonårings tjatande. När jag såg henne visste jag inte vad jag skulle säga. Hon är det fulaste marsvin jag sett. Det tog mig hela vägen till bilen att förstå vad som var fel. På sidorna är hon mer eller mindre kal, pälsen har kliats/ramlat bort. Ägarna trodde det berodde på vantrivsel, men det faktum att hon levde på de grönsaker de gav henne en gång om dagen var nog en troligare anledning. När man håller henne i famnen känner man bara skelettet. Något hö har hon inte fått äta, inte heller kraftfoder. Hur kan man göra såhär mot ett djur?! Var får man idéerna ifrån?! Min pojkvän föreslog en namnändring till "Anna-rexia"
Nu bor Anna & Lasse i varsin bur i mitt kök. Lasse blev så lycklig över sin nya kompis att han inte kan sluta pipa. Han blev kastrerad igår, så något tajtare möte är det inte tal om på ett par veckor. Anna har fått hö och fräsch bur med fri tillgång på kraftfoder - hon äter så pass lite att det inte är någon fara. Jag känner mig som om jag har gjort en god gärning, men ändå har jag knappt gjort något alls.
Jag ger marsvinen varsin bit broccoli och släcker i köket. Man gör så gott man kan, antar jag.
När hon repat sig lite kan du ju testa med att bada i något ohyreschampo, det kan ju vara pälsätare i farten 
