Det finns så många intressanta böcker att jag skulle behöva ägna hela min vakna tid åt att läsa, om jag skulle läsa allt jag ville! Istället blir det ganska få böcker som faktiskt blir lästa, på grund av allt annat som händer i livet... Hur själva urvalet sker och vad det är som gör att vissa böcker trots allt passerar nålsögat har jag inte riktigt förstått. Nån slags ingivelse eller magkänsla är det. Kanske slumpen.
Jag har inte lyssnat på någon bok på väldigt länge, men en bok som trots allt landade i min bilstereo nu blev Löparens hjärta av Markus Torgeby. Det handlar om en kille som gillar att springa, som växte upp med en sjuk mamma och tränade löpning hårt. Men allting blev för mycket och han flyttade ut i skogen i Jämtland och bodde där i flera år. Boken är en självbiografisk berättelse om hans liv och upplevelser.
Varför skulle jag vilja läsa en bok om en löpare? Jag som aldrig har sprungit, aldrig varit intresserad, kan inte ens jogga. Att springa är för mig helt främmande, och något jag aldrig upplevt tjusningen med. Det jag var nyfiken på var varför en människa lämnar allt och flyttar ut i skogen. Kan man verkligen göra så? Vilka problem uppstår? Hur löste han det praktiska?
Även om det var mycket ”då sprang jag dit och dit och hade på mig det och det”, så blev jag enormt fascinerad av boken. För den frustration han beskrev bodde i hans kropp kände jag bara allt för väl igen! Är det inte konstigt? Två människor med så olika ursprung, förutsättningar och liv. Det han beskrev om hur han reagerade på krav, måsten, ansvar och förväntningar slog verkligen an en igenkänningssträng i mig. Plötsligt kastades jag tillbaks till min skoltid och kände paniken och frustrationen när jag satt med kemiboken framför mig. Jag var ansedd som intelligent, lättlärd och en av de smartaste, hade höga betyg. Men plötsligt blev allt bara för mycket och min hjärna kunde inte ta in något längre, jag läste samma meningar om och om igen utan att det gick in. Jag kände mig panikslagen och maktlös, ville bara fly. Men jag var ju ”duktig flicka” - jag skulle inte känna så, jag skulle bara leverera och uppfylla förväntningar.
Det där har jag alltid känt mig ruggigt obekväm med. Jag har fortfarande svårt att hantera mina känslor kring krav, måsten, prestation, ansvar och förväntningar. Känner mig instängd, lätt panikslagen, vill bara slå mig fri och dra från allt.
Dom känslorna, eller kanske rättare sagt känsligheten eller personlighetstypen, är något som jag blir väldigt förvånad över hur väl jag känner igen i Markus berättelse. Jag fascineras av hur han faktiskt följer sitt hjärta och tar saken i egna händer och gör det han känner att han måste göra, trots att det strider mot allas begrepp om vad som är rätt och fel och hur man ”ska” göra. Sånt självförtroende hade aldrig jag. Jag vågade aldrig ifrågasätta dom givna reglerna, kom aldrig på tanken att tänka att man skulle kunna göra på sitt eget sätt och på det sätt som kändes rätt för en själv, istället för att bara försöka fortsätta trycka in den runda klossen i det fyrkantiga hålet... Att istället följa mina känslor och göra det som känns bra för mig är något jag har börjat lära mig anamma först nu, sent i livet. Men jag börjar bli allt mer övertygad om att det faktiskt är ett bättre sätt.
Min fascination över igenkänningsfaktorn gjorde hela boken. Lite ”jag är inte ensam om att känna såhär”-hallelujakänsla. Det var inte någon handbok i praktisk överlevnad, inte heller har jag blivit särskilt mycket klokare om löpträning. Det var en livsberättelse, en biografi över en kille som (verkligen) inte passar in i lådan, men som hittar sin väg ändå.
Inspirerande angående att hitta styrka att följa sin egen väg.
Jag har inte lyssnat på någon bok på väldigt länge, men en bok som trots allt landade i min bilstereo nu blev Löparens hjärta av Markus Torgeby. Det handlar om en kille som gillar att springa, som växte upp med en sjuk mamma och tränade löpning hårt. Men allting blev för mycket och han flyttade ut i skogen i Jämtland och bodde där i flera år. Boken är en självbiografisk berättelse om hans liv och upplevelser.
Varför skulle jag vilja läsa en bok om en löpare? Jag som aldrig har sprungit, aldrig varit intresserad, kan inte ens jogga. Att springa är för mig helt främmande, och något jag aldrig upplevt tjusningen med. Det jag var nyfiken på var varför en människa lämnar allt och flyttar ut i skogen. Kan man verkligen göra så? Vilka problem uppstår? Hur löste han det praktiska?
Även om det var mycket ”då sprang jag dit och dit och hade på mig det och det”, så blev jag enormt fascinerad av boken. För den frustration han beskrev bodde i hans kropp kände jag bara allt för väl igen! Är det inte konstigt? Två människor med så olika ursprung, förutsättningar och liv. Det han beskrev om hur han reagerade på krav, måsten, ansvar och förväntningar slog verkligen an en igenkänningssträng i mig. Plötsligt kastades jag tillbaks till min skoltid och kände paniken och frustrationen när jag satt med kemiboken framför mig. Jag var ansedd som intelligent, lättlärd och en av de smartaste, hade höga betyg. Men plötsligt blev allt bara för mycket och min hjärna kunde inte ta in något längre, jag läste samma meningar om och om igen utan att det gick in. Jag kände mig panikslagen och maktlös, ville bara fly. Men jag var ju ”duktig flicka” - jag skulle inte känna så, jag skulle bara leverera och uppfylla förväntningar.
Det där har jag alltid känt mig ruggigt obekväm med. Jag har fortfarande svårt att hantera mina känslor kring krav, måsten, prestation, ansvar och förväntningar. Känner mig instängd, lätt panikslagen, vill bara slå mig fri och dra från allt.
Dom känslorna, eller kanske rättare sagt känsligheten eller personlighetstypen, är något som jag blir väldigt förvånad över hur väl jag känner igen i Markus berättelse. Jag fascineras av hur han faktiskt följer sitt hjärta och tar saken i egna händer och gör det han känner att han måste göra, trots att det strider mot allas begrepp om vad som är rätt och fel och hur man ”ska” göra. Sånt självförtroende hade aldrig jag. Jag vågade aldrig ifrågasätta dom givna reglerna, kom aldrig på tanken att tänka att man skulle kunna göra på sitt eget sätt och på det sätt som kändes rätt för en själv, istället för att bara försöka fortsätta trycka in den runda klossen i det fyrkantiga hålet... Att istället följa mina känslor och göra det som känns bra för mig är något jag har börjat lära mig anamma först nu, sent i livet. Men jag börjar bli allt mer övertygad om att det faktiskt är ett bättre sätt.
Min fascination över igenkänningsfaktorn gjorde hela boken. Lite ”jag är inte ensam om att känna såhär”-hallelujakänsla. Det var inte någon handbok i praktisk överlevnad, inte heller har jag blivit särskilt mycket klokare om löpträning. Det var en livsberättelse, en biografi över en kille som (verkligen) inte passar in i lådan, men som hittar sin väg ändå.
Inspirerande angående att hitta styrka att följa sin egen väg.
