Livskostymen skaver

Jag hör hur det dånar utanför, och kan inte låta bli att öppna dörren och gå ut och sätta mig på huk på förstutrappen och bara fascinerat titta på regnet som vräker ner mot marken. Det är så vackert och jag njuter av stunden. Regnet minskar och jag går in igen. Precis när jag stänger ytterdörren bakom mig hör jag hur åskan mullrar ljudligt. Plötsligt lägger jag märke till låten som spelas inne i köket. De sjunger: "Into each life some rain must fall, but too much is falling in mine..." Jag kan inte låta bli att stanna upp. Låter träffar mig rakt i veka livet. Hur oerhört väl passar inte den här låten in i mitt liv just nu?! Både bildligt och bokstavligt. För utanför regnar det, och ja – jag tycker att det är ganska tungt annars också. Låten känns verkligen som en väl utvald gåva till mig i precis rätt ögonblick, som om någon sände den till mig som en tröstande klapp på kinden. Jag känner mig plötsligt omhändertagen och omgiven av kärlek, trots att jag är ensam hemma, och jag slår armarna om mig själv och ger mig en lång och varm kram. Jo, det är faktiskt tufft nu.

Jag försöker leva på som vanligt. Göra allt som jag brukar, låtsas att allt är bra. Business as usual. Men något är fel i mitt liv, något skaver alldeles för mycket. Jag känner mig ofta ilsken, ledsen, irriterad, omotiverad och trött. Fångad i känslor av missnöje. Jag längtar bort. Irriterar mig på mitt liv och på meningslösa detaljer. Längtar bort. Längtar bort fast jag inte borde. Jag har ju ett välordnat liv och allt man kan vilja ha. Det finns ingen anledning för mig att vara missnöjd.
Likförbannat envisas det med att finnas en längtan i mig – en längtan bort.

Jag har aldrig varit en humörig människa, tvärtom. Ibland har jag kommit på flera dagar efteråt ”jag borde kanske ha blivit arg för det där...” Jag har varit så totalt jämn i humöret att det har varit jämnt som den mest blankspolade skridskobana. Inte det minsta lilla gupp på den vägen. Egentligen kanske FÖR jämn (=noll kontakt med mina känslor)... Jag har aldrig ens förstått humörsvängningar. Såg lite ner på det, tänkte att det bara handlade om att skärpa till sig. Men nu... Nu är jag ofta irriterad så det ryker, och stubinen är kortare än en avsliten repstump. Om det är något jag kan styra över? Nej, ilskan och irritationen ligger och blixtrar i mig som ett trasigt elstängsel om natten, och jag känner mig mest bara runtknuffad av blixtrandet.

Jag gillar det inte. Jag har hört att det kan hänga ihop med klimakteriet. Att det kan bli såhär då. Att vissa inte längre känner igen sig själv, sitt humör och sina reaktioner. Men att det kan gå över. Att man ska sitta stilla i båten och inte låta humöret få en till att göra en massa förändringar i livet. Men tänk om det inte är det. Tänk om jag är irriterad för att jag inte längre trivs med mitt liv och behöver förändra något för att kunna må bra igen?

Jaha, näe, det ska ju inte vara lätt...

Jag har känt det här missnöjet i ungefär ett års tid nu. Bara väntat på att det ska gå över. Väntat, väntat, väntat. Men det ligger kvar. Och det drar ner mig. I kurserna jag går i personlig utveckling så pratas det mycket om att det är viktigt att omge sig med positiv energi i livet, och att förändra det man kan förändra för att så ofta man kan medvetet försätta sig i situationer som ger en positiv energi. Känna efter vad som känns bra och vad som känns dåligt, och agera på det.
Det är inte direkt vad jag gör idag.

Jag känner mig stressad. Det är så jäkla mycket som behöver göras hela tiden. Jag har skaffat mig en uppgifts-app på mobilen där jag kan lägga in allt som behöver göras och få påminnelser – bara för att jag ska komma ihåg allt och inte missa något, för känslan av att missa saker stressar mig ännu mer. Men det känns inte som att jag gör annat än jagar efter att klicka av uppgifter så fort jag är hemma. På helgerna går jag bara från en uppgift till en annan och jobbar hela tiden med att beta av listan. Det hade säkert kunnat vara roligt, men jag känner mig bara motvillig hela tiden, och i det här fallet så misstänker jag att det är motviljan som skapar stressen.
Vi har så stort boende och så mycket av allting, och visst är det jättehäftigt och fint och läckert och fantastiskt på ett sätt, men samtidigt så känns det bara för stort och för mycket.
Jag vill downsiza.
Jag tänker att man måste kanske inte bo i 250 kvm, det kanske räcker med 70-80?....

Jag vill kunna känna lite luft i schemat nångång – att jag kan komma hem och bara sätta mig ner och ha tråkigt och låta lugnet komma ifatt mig. Göra vad jag känner för. Sitta och läsa en bok, måla lite, ta ett fotbad. Vänta in min själ. Skapa utrymme att kunna känna efter vad JAG vill, längst inne i hjärtat.
Men mitt och min mans gemensamma liv är inte utformat så, och det är oerhört svårt att bryta invanda mönster.

Och så saknar jag att ha ett hem som jag kan bry mig om och engagera mig i, boa in mig i och ha min egen ordning i. Jag saknar något fruktansvärt att få ha min egen ordning! Jag bor tillsammans med min man, och vi är väldigt olika när det gäller hur vi vill ha det hemma och hur vi sköter om ett hem. Så olika att det inte riktigt går ihop. Jag har tidigare löst det med att jag inte har brytt mig, för jag har ändå haft så många aktiviteter som jag har varit iväg på så jag har ju ändå knappt varit hemma. Nu har jag dragit ner på alla aktiviteter och skulle vilja ha ett hem, men inser att det inte går som det är nu. Jag kan inte skapa något som känns som MITT. Och det skaver i mig.

Men som vanligt funderar jag över hur man ska veta vad som är orsaker och vad som bara är symptom på någon annan orsak? Tänk om det inte är mitt nuvarande liv jag är missnöjd med – tänk om det är något annat som skaver? Tänk om jag sliter upp och ändrar alltihop, men så visar det sig att jag inte mår bättre? Hur ska man veta?

...Och ett år senare så sitter jag fortfarande och hoppas på att problemet bara ska försvinna.

(Ovanpå allt så ska mitt jobb läggas ner också. Det bästa och roligaste jobb jag haft. Ja, men så är det väl i livet. Det som är värt något är aldrig för evigt...
)

 

[Magiana]

Jag känner igen det där med att vilja downsiza. Mitt hus är cirka 90 kvadrat, d.v.s. bara lite större än vad du nämner vore lagom, och jag tycker det är för stort för en person egentligen. Men egentligen tror jag att det kanske inte är storleken som är bekymret, utan att man vill att allt som finns att göra, ska vara gjort i en handvändning. Men det lär ju inte hända. Jag måste ransonera min energi, ta saker bit för bit, t.o.m. i små minibitar och under tiden så får jag lov att acceptera det kaos som råder, eller att saker rätt och slätt bara är slitna eller fula. Att flytta någonstans lär inte lösa någonting.

Jag känner tyvärr också igen det där med att vilja ha sitt hem som man själv vill men inte kunna för att man bor med en annan. När jag bodde med exet så var det hans hus och jag kände mig själv aldrig delaktig i hur det fixades och gjordes i ordning. Jag hade inte ens mina egna tavlor på väggarna. Och nästan inga egna möbler. Så det bästa med att bo själv är faktiskt att jag får bestämma allt själv i huset, från tapetval och färgval till möbler och möblering. Det där är en sak som jag saknade mycket när jag hyrde bostad, att jag inte kunde bestämma saker själv utan var tvungen att stå ut med hur det såg ut. Nu är enda hindret tid och pengar och sånt löser sig så småningom.

Skulle du och din man kunna dela upp rummen mellan er? Eller blir det bara fel om det är helt olika stil mellan t.ex. kök och vardagsrum? Hur långt går det att kompromissa? Eller har du möjlighet att skaffa en liten sommarstuga någonstans som du kan ha som ditt?

 

[cassiopeja]

Men egentligen tror jag att det kanske inte är storleken som är bekymret, ...

Jag tror absolut att du är något på spåren här! Precis som jag själv snurrar runt i tankarna på vad som egentligen är orsak och vad som bara är symptom...
Själv funderar jag mycket på lust och motivation - att om lusten inte finns så blir det tungt att bära även den minsta lilla handväska. Gör jag något motvilligt så tar det tio gånger mer energi (om inte mer) än om jag hade gjort det med lust och glädje... Så jag behöver komma underfund med var min vilja är nånstans egentligen.

Vi har ju så stort hus så jag har lagt beslag på ett rum som jag kallar mitt yogarum, som är "bara mitt". Där har jag försökt fixa iordning efter eget huvud, och där kan jag sitta och läsa mm. Bara det att det står en stor möbel där som är min mans, och om den ska flyttas så behövs en lite större insats, och det är dessutom en känslig fråga som är svår att ta upp. Men det innebär att jag tillslut landar i att jag känner att det inte riktigt är "mitt" rum i alla fall, och så skiter jag i det igen... Så det är svårt. Gemensamma utrymmen används ju gemensamt, och det spelar ingen roll om jag "gör fint" efter mitt tycke, för då kommer han ändå svepa fram där som en smärre orkan när han använder utrymmet...

När allt stod mig långt över huvudet i början av det här året och jag trodde att jag skulle bli tokig, så hyrde jag en stuga i skogen som jag bodde i under en månad som särbo. Det jobbiga var att jag kände mig mer harmonisk där än jag gjort på riktigt länge! Jag kände lust, glädje och energi i den lilla hyrda skogsstugan, där jag satt alldeles för mig själv på kvällarna efter jobbet under årets absolut mörkaste period. Förkyld blev jag också, med feber och skit. Ändå var det ren och skär njutning att få vara i stugan. Och jag skulle så oerhört gärna vilja ha tillbaks den känslan av frihet, lust och harmoni! Jag måste bara försöka lista ut hur jag ska göra för att hitta den känslan i mitt befintliga vardagsliv!...

 

[Magiana]

Jag tror absolut att du är något på spåren här! Precis som jag själv snurrar runt i tankarna på vad som egentligen är orsak och vad som bara är symptom...
Själv funderar jag mycket på lust och motivation - att om lusten inte finns så blir det tungt att bära även den minsta lilla handväska. Gör jag något motvilligt så tar det tio gånger mer energi (om inte mer) än om jag hade gjort det med lust och glädje... Så jag behöver komma underfund med var min vilja är nånstans egentligen.

Vi har ju så stort hus så jag har lagt beslag på ett rum som jag kallar mitt yogarum, som är "bara mitt". Där har jag försökt fixa iordning efter eget huvud, och där kan jag sitta och läsa mm. Bara det att det står en stor möbel där som är min mans, och om den ska flyttas så behövs en lite större insats, och det är dessutom en känslig fråga som är svår att ta upp. Men det innebär att jag tillslut landar i att jag känner att det inte riktigt är "mitt" rum i alla fall, och så skiter jag i det igen... Så det är svårt. Gemensamma utrymmen används ju gemensamt, och det spelar ingen roll om jag "gör fint" efter mitt tycke, för då kommer han ändå svepa fram där som en smärre orkan när han använder utrymmet...

När allt stod mig långt över huvudet i början av det här året och jag trodde att jag skulle bli tokig, så hyrde jag en stuga i skogen som jag bodde i under en månad som särbo. Det jobbiga var att jag kände mig mer harmonisk där än jag gjort på riktigt länge! Jag kände lust, glädje och energi i den lilla hyrda skogsstugan, där jag satt alldeles för mig själv på kvällarna efter jobbet under årets absolut mörkaste period. Förkyld blev jag också, med feber och skit. Ändå var det ren och skär njutning att få vara i stugan. Och jag skulle så oerhört gärna vilja ha tillbaks den känslan av frihet, lust och harmoni! Jag måste bara försöka lista ut hur jag ska göra för att hitta den känslan i mitt befintliga vardagsliv!...

För mig är det väl så att hemma finns alltid en form av "tvungenhet". Oavsett om jag vill eller inte så ser jag hela tiden allt som inte är färdigt och allt som behöver fixas. Det är en aldrig sinande to-do-lista, även om man aldrig skriver ner mer än en bråkdel. Att komma bort hemifrån blir en vila från den där to-do-listan. Då behöver jag bara bry mig om det som är för stunden, om jag är hungrig eller trött eller liknande. Det är en rätt skön tillvaro när man bara kan glida runt. Men i längden skulle det bli outhärdligt och Tristessen skulle ivrigt knacka på dörren. Så på något sätt behöver man hitta den där balansen, med vilan i vardagen och mål att sträva mot. För mig är skogen en viktig plats att vila på. Skogen kräver inget av mig. Den bara finns där.

Och så något jag behöver praktisera regelbundet är att inse att det egentligen finns väldigt få måsten här i livet.

 

[kolblakkur]

Jag lever också med en man som är tvärtemot mig när det gäller hemmet. Det tär mer på mig än honom. Jag vill inte ha mer begagnat. Vill inte ha retrogrejer. Vill inte spara allt. Vill inte ha bajsbruna möbler i teak. Vill inte bo i hus längre. Hade också gärna downsizat, hade gladeligen bott i en liten tvåa om vi inte haft alla djuren. Vill bo i nyproducerat. Så mycket vitt som möjligt. Men då hade han med sina gamla möbler ”sabbat” det. Jag älskar min man, men ibland är det tufft att kompromissa.

Ska tillägga att jag typ levt som en luffare under flera år. Alltså dels för att jag inte hade råd med möbler, men även för att jag är minimalist. Min lägenhet ekade tom, hade typ ett helt rum över i min 2,5:a. Vill inte ha en massa bösmöbler längre.

 

[cassiopeja]

Och så något jag behöver praktisera regelbundet är att inse att det egentligen finns väldigt få måsten här i livet.

Påminner mig om bilden jag har satt upp framför mig på väggen på jobbet. Får många förtjusta kommentarer om den.

 

[cassiopeja]

Jag lever också med en man som är tvärtemot mig när det gäller hemmet. Det tär mer på mig än honom. Jag vill inte ha mer begagnat. Vill inte ha retrogrejer. Vill inte spara allt. Vill inte ha bajsbruna möbler i teak. Vill inte bo i hus längre. Hade också gärna downsizat, hade gladeligen bott i en liten tvåa om vi inte haft alla djuren. Vill bo i nyproducerat. Så mycket vitt som möjligt. Men då hade han med sina gamla möbler ”sabbat” det. Jag älskar min man, men ibland är det tufft att kompromissa.

Ska tillägga att jag typ levt som en luffare under flera år. Alltså dels för att jag inte hade råd med möbler, men även för att jag är minimalist. Min lägenhet ekade tom, hade typ ett helt rum över i min 2,5:a. Vill inte ha en massa bösmöbler längre.

Det är verkligen jättesvårt att kompromissa. Eller åtminstone om man har kommit in i den sinnesstämningen att det stör en. Tidigare brydde jag mig inte så mycket, men plötsligt bryr jag mig - plötsligt längtar jag efter att få känna att jag har MIN ordning och smak runtomkring mig! Vet inte riktigt vad jag ska göra åt den längtan. Det är ju inte så att jag vill bo ensam heller.

 

[pajaztar]

Usch jag känner igen det där med hemmet. Vi köpte gården gemensamt men vi har mest min mans gamla ungkarlslyemöbler eftersom jag bodde i mina föräldrars stuga och där är det mesta av mina grejer kvar medan han sålde sin lägenhet och behövde flytta sina saker. Bland annat har vi en HEMSK italiensk soffgrupp i svart läder som jag avskyr men han älskar. Den är bara stor och otymplig och borde åka hem till nittiotalet där den hör hemma! Även ett fult skrivbord och en tillhörande bokhylla som inte alls är min stil. Kanske är läge att renovera lilla stugan så kan jag ha ett eget hus, hehe.

 

[Lovisaleonora]

! Vet inte riktigt vad jag ska göra åt den längtan. Det är ju inte så att jag vill bo ensam heller.

De här två meningarna tycker jag du ska titta närmare på. Det är inte de enda alternativen.

 

[cassiopeja]

De här två meningarna tycker jag du ska titta närmare på. Det är inte de enda alternativen.

Just nu känns de som de enda alternativen. Jag har aldrig lyckats få en längtan att försvinna genom att strunta i den. Men kanske är längtan ett symptom på något underliggande problem, och lyckas jag hitta och lösa det problemet så kanske längtan kan försvinna och jag kan återvända till att känna mig nöjd utan att få ha min egen ordning... Det är vad jag hoppas på just nu.
För min man har dessvärre inte förmågan att anpassa sig efter min ordning. Och jag tror inte att vårt förhållande skulle kunna funka som särbos. Och skulle jag göra slut så skulle jag sannolikt förbli ensam resten av livet, av flera orsaker. Så - att hitta ett sätt att leva på utan att det stör mig att jag inte får ha min egen ordning, eller att leva ensam, är de enda alternativen jag kan se just nu.