Nu har det gått 6 veckor sedan jag bröt armen.
Jag har landat i någon slags acceptans över att vara enarmad, och ibland även tendenser till normalisering, då jag vissa dagar knappt ens tänker på att det skulle vara något konstigt med att bara kunna använda en arm… Shit vad fort det går för hjärnan att börja anpassa sig!
Jag har följt min resa genom olika stadier både fysiskt och psykiskt under dessa 6 veckor, och försöker lära mig och förstå utefter resans gång. Muskelvärken i överarmen resulterade i att armen vaknade upp något, och nu kan den både hålla upp sig själv, dvs ingen mitella/sjal behövs, och jag kan till och med med egen kraft och viljestyrka lyfta underarmen så pass att jag kan böja armbågen 90 grader. Det innebär att handen kommer upp i navelhöjd, men sen är det stopp. Mer än så klarar jag inte av att böja armbågsleden.
Musklerna som styr rörelsen av axelleden har i stort sett ingen förmåga alls - skulle jag vilja sträcka armen framåt eller utåt är det helt “dött” - ingen respons alls utan överarmen hänger bara rakt ner från axeln. Å andra sidan var det ju så det var i underarmen/armbågsleden för några veckor sen, och där har det åtminstone vaknat lite. Men det är klart att jag allt mer börjar fundera över eventuella nervskador…
Jag har försökt träna rörligheten i axelleden genom att med den friska armen lyfta/skjuta fram den skadade armen, men det tar liksom stopp i axelleden redan när jag bara får in en knytnäve mellan armbågen och magen - längre fram kommer inte armen för det är något som tar emot. Vilket kanske i och för sig inte är så konstigt när axelleden varit helt stilla i 6 veckors tid...
Musklerna kring axeln gör till och från jätteont. Det är en svidande smärta som bara suger energi. Jag har försökt att gå på några hundpromenader, men ibland har axeln gjort så ont när jag promenerat att jag bara har stannat och skrattat hysteriskt med tårarna rinnandes. Vad ska man göra liksom?!...
Folk som ser mig säger att jag är sned, att min skadade axel hänger ner. Det konstiga är att jag inte vet hur jag ska göra för att bli rak. Rörelsen “rycka på axlarna” kan jag göra, men drar jag upp den skadade axeln för att bli rak så vet jag inte var normalläget är, och folk säger “nej nej inte SÅ mycket”. Jag har ingen aning om var axeln ska vara. Konstig känsla!
Jag tror inte längre på att jag kommer komma upp i någon sadel igen om 2 veckor, som det var sagt från början. Nu börjar jag till och med fundera över om jag kanske inte ens kan rida efter nyår?... För det mesta känner jag att “det är klart att det kommer att bli bra”, men däremot börjar jag tvivla på hur lång tid det kommer ta att läka.
Igår var första gången på 6 veckor som jag gjorde någon aktivitet på kvällstid en vardagskväll efter jobbet. Jag åkte hem till en kompis och fikade, men blev förvånad över hur mycket kraft det kostade och hur jobbigt jag tyckte att det var bara att ta mig dit och hem (självklart var själva fikat och sällskapet roligt!). Men jag har verkligen ingen ork!
I de 4 veckor som jag nu har jobbat heltid efter armbrottet har jag ägnat vardagarna åt att bara ta mig till jobbet, ta mig hem från jobbet, äta middag och gå och lägga mig. Och det är faktiskt mer än jag riktigt orkar… Har gjort av med 13 flextimmar på de 4 veckorna, för jag ORKAR bara inte jobba fulla dagar. Nu är min flex slut, så jag har frågat min chef om jag kan få ta ut ledighet på något annat sätt för att förkorta mina arbetsdagar med kanske ½-1 timme per dag under de veckor som är kvar fram till jul. Förhoppningsvis går det att ordna, och förhoppningsvis kommer jag att ha mer ork efter jul- och nyårsledigheten.
Jag har i alla fall definitivt fått ett utmärkt tillfälle att öva mig på vad jag fokuserar på här i livet!
Jag har landat i någon slags acceptans över att vara enarmad, och ibland även tendenser till normalisering, då jag vissa dagar knappt ens tänker på att det skulle vara något konstigt med att bara kunna använda en arm… Shit vad fort det går för hjärnan att börja anpassa sig!
Jag har följt min resa genom olika stadier både fysiskt och psykiskt under dessa 6 veckor, och försöker lära mig och förstå utefter resans gång. Muskelvärken i överarmen resulterade i att armen vaknade upp något, och nu kan den både hålla upp sig själv, dvs ingen mitella/sjal behövs, och jag kan till och med med egen kraft och viljestyrka lyfta underarmen så pass att jag kan böja armbågen 90 grader. Det innebär att handen kommer upp i navelhöjd, men sen är det stopp. Mer än så klarar jag inte av att böja armbågsleden.
Musklerna som styr rörelsen av axelleden har i stort sett ingen förmåga alls - skulle jag vilja sträcka armen framåt eller utåt är det helt “dött” - ingen respons alls utan överarmen hänger bara rakt ner från axeln. Å andra sidan var det ju så det var i underarmen/armbågsleden för några veckor sen, och där har det åtminstone vaknat lite. Men det är klart att jag allt mer börjar fundera över eventuella nervskador…
Jag har försökt träna rörligheten i axelleden genom att med den friska armen lyfta/skjuta fram den skadade armen, men det tar liksom stopp i axelleden redan när jag bara får in en knytnäve mellan armbågen och magen - längre fram kommer inte armen för det är något som tar emot. Vilket kanske i och för sig inte är så konstigt när axelleden varit helt stilla i 6 veckors tid...
Musklerna kring axeln gör till och från jätteont. Det är en svidande smärta som bara suger energi. Jag har försökt att gå på några hundpromenader, men ibland har axeln gjort så ont när jag promenerat att jag bara har stannat och skrattat hysteriskt med tårarna rinnandes. Vad ska man göra liksom?!...
Folk som ser mig säger att jag är sned, att min skadade axel hänger ner. Det konstiga är att jag inte vet hur jag ska göra för att bli rak. Rörelsen “rycka på axlarna” kan jag göra, men drar jag upp den skadade axeln för att bli rak så vet jag inte var normalläget är, och folk säger “nej nej inte SÅ mycket”. Jag har ingen aning om var axeln ska vara. Konstig känsla!
Jag tror inte längre på att jag kommer komma upp i någon sadel igen om 2 veckor, som det var sagt från början. Nu börjar jag till och med fundera över om jag kanske inte ens kan rida efter nyår?... För det mesta känner jag att “det är klart att det kommer att bli bra”, men däremot börjar jag tvivla på hur lång tid det kommer ta att läka.
Igår var första gången på 6 veckor som jag gjorde någon aktivitet på kvällstid en vardagskväll efter jobbet. Jag åkte hem till en kompis och fikade, men blev förvånad över hur mycket kraft det kostade och hur jobbigt jag tyckte att det var bara att ta mig dit och hem (självklart var själva fikat och sällskapet roligt!). Men jag har verkligen ingen ork!
I de 4 veckor som jag nu har jobbat heltid efter armbrottet har jag ägnat vardagarna åt att bara ta mig till jobbet, ta mig hem från jobbet, äta middag och gå och lägga mig. Och det är faktiskt mer än jag riktigt orkar… Har gjort av med 13 flextimmar på de 4 veckorna, för jag ORKAR bara inte jobba fulla dagar.
Nu är min flex slut, så jag har frågat min chef om jag kan få ta ut ledighet på något annat sätt för att förkorta mina arbetsdagar med kanske ½-1 timme per dag under de veckor som är kvar fram till jul. Förhoppningsvis går det att ordna, och förhoppningsvis kommer jag att ha mer ork efter jul- och nyårsledigheten.Jag har i alla fall definitivt fått ett utmärkt tillfälle att öva mig på vad jag fokuserar på här i livet!
