Lite glad och lite besviken

Jag var och tog ett nytt test för att kolla mina järnnivåer. Och gissa om min glädje när jag såg att Ferritinet återigen har tagit ytterligare ett skutt uppåt, och nu är på ett nytt personligt rekord – hela 38! Yey! Slit lönar sig!

Det som är riktigt roligt är ju att jag tidigare (för kanske runt 15 år sedan) provade att äta järntabletter på läkares inrådan, utan att det gav någon effekt. Ferritinet var nere på nånstans mellan 2-6 (lägsta gränsvärdet är 10 men optimal nivå för kvinnor sägs i vissa kretsar vara minst 70-80) och nivån rörde sig inte ens efter flera månaders järntablettknaprande. Det enda som hände var att jag blev förstoppad.

Men på senare tid tänkte jag att jag skulle försöka arbeta med mitt järnvärde igen, och började dricka flytande järntillskott. Först i normal dos tillsammans med mat och endast under mens, sen i normal dos varje dag, sen ökade jag dosen till det dubbla och tog järnet separerat från mat (dvs minst en halvtimme före eller två timmar efter intag av föda), och nu har det börjat ge effekt! Från att de senaste 3 åren ha legat och pendlat mellan 10-15 hade Ferritinet nu i mars tagit ett skutt upp till 24 och nu till 38. Jag har även känt en tydlig förändring i mitt mående. Åh så härligt att se att kroppen svarar och att jag är på rätt väg!!

Samtidigt som jag tog järnvärdena så fick jag även möjlighet att ta FSH (=follikelstimulerande hormon). Jag har under flera år upplevt flera tecken och besvär som skulle kunna vara klimakterierelaterade, och jag har börjat hoppas på att menshelvetet skulle kunna börja ge upp och ta slut nu snart (det vore verkligen min stora dröm, och skulle dessutom vara till stor hjälp för mina järnnivåer också!!). Tänkte därför att jag ville kolla mitt FSH-värde, som ska stiga i samband med förklimakteriet och klimakteriet. Tänk om jag kunde få bekräftat att jag är i förklimakteriet åtminstone?!

Men nä, tyvärr var det väldigt nedslående. Jag har tydligen låga nivåer både av Östradiol och FSH - som värsta fertila 20-åringen. Alltså va faan! Nu finns det många röster som säger att dessa hormonnivåer inte är helt tillförlitliga och kan fluktuera rätt rejält, men det hade ju känts mycket bättre med ett högt FSH, för då hade jag kunnat börja hoppas på riktigt på att bli av med menshelvetet snart. Som det såg ut nu så – nä. Jag får väl sikta in mig på att dras med skiten i 10 år till eller nåt. Enormt nedslående. Som att hoppas på befrielse men inse att jag får sitta kvar i fängelset för oöverskådlig framtid. De ”klimakteriebesvär” jag har och har haft är kanske bara ytterligare tecken på min vanliga hormonella obalans, som det känns som att jag haft hela livet.

Det var så roligt, för jag träffade en ny terapeut sist jag gick på en friskvårdsbehandling. Hon frågade lite om mina besvär och min historia, och jag berättade - i mitt tycke väldigt lite, men hon utbrast ”oj vad många olika intressanta hälsoproblem du har!”. Sen pratade vi gamla skador och jag berättade att jag ramlade av en häst för ca 1½ år sedan, och bröt armen och åkte på en frozen shoulder på det och även nåt knas med armbågen plus en inflammerad bicepssena. ”Ja, det kunde jag ju räknat ut – du bryter ju inte bara armen som alla andra utan du åker ju såklart på en massa annat också!”. Hon sa det med sån värme och med en sån glimt i ögat, och det kändes så oerhört skönt och befriande. Plötsligt var det som att det infann sig en acceptans i mig över att få känna att det är faktiskt ganska trassligt att vara jag och brottas med mina hälsoproblem!....

Jag har på sista tiden gått omkring och ältat en del tankar om att det är så himla mycket ”special” med mig som det inte verkar vara med andra människor, och fastnat i lite bitterhet kring det och fått dåligt samvete över att jag känt mig bitter. Jag tänker då t ex på: att min hud är trasig - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att emaljen på mina tänder är urusel - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att jag är för lång enligt gängse klädstorleksmallar - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att jag har för stor byst - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att jag har för riklig mens - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att jag lider av orkeslöshet och energibrist - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att jag är så frusen – och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att jag är överkänslig mot mycket - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att min näsa är för trång - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att jag är överrörlig - och alla problem och specialrutiner som det för med sig, att jag inte riktigt kommer åt att reglera vikten – och alla problem och specialrutiner som det för med sig, ja - mm osv etc.

Men när hon sa de där kommentarerna som bekräftade mig i mitt ”tycka synd om mig själv”-läge, så var det som om alla bittra tankar bara löstes upp och försvann, och mina grubblerier släppte. Ja, det ÄR mycket special med mig - många konstiga symptom! Men jag får helt enkelt låta det vara så och leva med det. Och det är helt OK att jag tycker synd om mig själv ibland. Och bara den känslan att det faktiskt är OK, gjorde att bitterheten och grubblerierna löstes upp och släppte!
Underbart!