Lingonvecka

Obs. Känsliga läsare varnas – detta inlägg kommer att handla om mens. Läs ej om du tycker att det är äckligt.



Och om du ändå läser vidare – säg inte att jag inte varnade dig!...




Jag tror att det var förra året jag först hörde talas om ”internationella mensdagen” den 28/5. Och att den inföll just den 28/5 för att det är så en vanlig mensperiod ser ut – 28 dagar utan mens och 5 dagar med. Jag vet att jag reda då höjde på ögonbrynen och tänkte ”Vad är det för skämt? 28/5 – vem har en så lindrig mensperiod? Det är väl snarare ett önsketänkande.”
Sen tänkte jag inte mer på det.

Nyligen träffade jag några lite äldre vänner och vi kom in på att prata om övergångsåldern. En tjej berättade att hon tyckte att det var så himla jobbigt att hon nu hade fått 5 dagars mens. Jag trodde att hon skämtade och svarade något i stil med ”ja fy - hela fem dagar, det måste vara hemskt, det överlever man ju inte”. Hon svarade, förvånat och allvarligt, ”Jamen jag har alltid tidigare haft 30 dagar utan och 3 dagar med mens”. Jag blev jätteförvånad. Är det sant? Kan man ha mens i bara tre dagar? Och så tänkte jag: Hur ska kroppen hinna tömma ut allt sitt blod på bara tre dagar? Men sen hejdade jag mig. Vaddå tömma ut allt sitt blod? Är det egentligen verkligen det som är meningen med mens – att kroppen ska byta ut allt blod? Eller är det bara något som jag har tagit för givet utan att ifrågasätta?...

När jag var liten var mens ingenting man pratade om. Det var absolut tabu och förbjudet. Jag visste ingenting om mens när jag var 12 år och började blöda för första gången. Eller jo – jag visste att vuxna kvinnor hade något som kallades mens, men jag visste inget mer. Jag minns att jag hade fått för mig att man blödde i två månader i sträck två gånger om året, men jag vet inte vad jag hade fått det ifrån.

När jag fick mens visade min mamma mig var förrådet av mensskydd fanns – längst inne i en garderob, undangömt bakom och under några kassar. Det var dit jag fick gå och hämta ett skydd när det behövdes. Men jag skulle vara noga med att ingen såg mig, och att ställa iordning gömstället efter mig. Jag skulle också vara noga med att aldrig se till att någon fick misstänka något om att jag hade mens. Aldrig slänga mensskydd i soptunnan så att någon kunde misstänka att det var mensskydd, utan det skulle viras in och täckas över så att det inte syntes. Jag fick också lära mig att hitta på tusen undanflykter när jag inte kunde göra saker pga mens. Aldrig aldrig fick man nämna ordet mens.

Sedan pratade jag aldrig mer om mens med någon. Förrän en av alla de läkare jag besökt under årens lopp fick för sig att fråga om hur mina mensperioder ser ut. Och när jag berättade blev läkaren alldeles upprörd och sa att ”men det måste vi göra något åt – så ska det inte vara”. Och jag minns att jag blev förvånad – dels för att läkaren faktiskt var kvinna själv och ju borde veta, men framför allt för att jag inte fattade vad det var som var konstigt - det var helt normalt enligt mig, för så har jag haft det hela livet. Jag vet ju inget annat.

Läkaren tyckte att jag skulle använda CykloF, men förutom att det är svindyrt så funkade det inte på mig. Visserligen ströp det mensen, men det var ändå som att kroppen vill ha ut samma mängd blod så istället slutade det aldrig att blöda, utan blödde jättelite hela tiden undertiden jag tog tabletterna ända tills jag slutade med tabletterna, då allt kom igen med full fart.

Jag har när jag var yngre i vanliga fall gått ca 25 dagar utan mens och 9-13 dagar med. Nu är jag jätteglad för senaste året har mensperioderna minskat lite, och nu går jag ca 20 dagar utan mens och bara 7-9 dagar med. Med den världsbilden kanske det är förståeligt om jag tycker att 28/5 eller 30/3 låter som skämt. Blöda i 3 dagar??? När jag i vanliga fall alltid har blödit i ca 10 dagar.

Det var visserligen lite bättre när jag åt p-piller. Då blödde jag bara i 7-8 dagar, enligt som man åt tabletterna i kartan. Men å andra sidan så förstörde p-pillrena min hormonbalans för vad som verkar vara permanent framtid, så det var det verkligen inte värt...

Men jag har faktiskt reflekterat över två saker, som ändå kan ha pekat på att min mens kanske inte är riktigt normal. Det ena är att jag har funderat över hur grottmänniskorna kan ha klarat sig med att förlora allt blod på det här viset om och om igen varje månad, och att vara typ utslagna i en dryg vecka och bada i blodpölar. Kan inte ha varit praktiskt alls på något sätt, naturen borde inte ha skapat det så. Och det andra är att det inte ens nu för tiden finns mensskydd att köpa som är tillräckligt stora. När jag fick mens på 80-talet så fanns det en sorts binda som mer såg ut som en vuxenblöja. Jag vet att jag älskade den, för det var den enda som kunde stå emot någorlunda. Sen försvann den modellen, och jag fattade inte varför. För det finns ju inga skydd som står emot. Jag kan nästan aldrig använda någonting mindre än nattbindor.

Min mens är som om någon kopplar om stora kroppspulsådern till att mynna ut mellan benen. Jag känner hur blodet bara forsar ut i mängder med hjärtats slag – kadonk, kadonk, kadonk. Dom värsta dagarna blöder jag lätt igenom både menskopp storlek large OCH största nattbindan på bara 1-2 timmar. Det finns inga skydd som står emot det massiva flödet. Det är till och med svårt att resa sig upp från toaletten när man har mens, eftersom det pumpar ut hela tiden... Man får vara jäkligt snabb med att dra på sig trosorna med bindan...

Jag har ibland fascinerat funderat över mängden blod som kroppen tömmer under en mens. Det måste vara flera deciliter. Kanske uppåt en liter? Eller mer? Jag vet inte. Men det är förbannat mycket i alla fall. Ofta när jag har mens så är jag helt luddig i skallen, groggy och borta, för att det tar så mycket kraft att tömmas så enormt på blod. Som tur är har jag inte haft särskilt mycket PMS eller mensvärk i livet. Några gånger ibland bara, framför allt när jag var yngre.

Tampong har jag aldrig kunnat använda. Mina slemhinnor är i alldeles för dåligt skick för det. Jag har provat några gånger. Jag tänkte att det finns ju i affärerna, så det är kanske några som använder det och det kanske kan vara bra på något sätt. Att föra in går bra, men sen sitter den fast. Jag drar och drar och det känns som om hela inkråmet ska följa med ut. När dom väl kommer ut är det som att dra ett sandpapper inne i slidan. Tack, men nej tack. Aj, säger jag bara, minst sagt.

Menskopp har jag provat flera olika modeller och storlekar och tekniker, men jag blöder alltid hälften brevid. Om tanken med en menskopp är att dom ska hålla tätt, så kan jag säga att det funkar i alla fall inte på mig. Men dom kan vara bra som komplement och dubbelskydd, i alla fall i två dagar. Längre än så kan jag inte använda en menskopp, för då får jag vaginos. Så riktigt hälsosamt känns det inte som om det kan vara.

Kvarstår binda. Men det ska ju inte heller vara smärtfritt såklart. Det är bara vissa sorters bindor jag kan använda (framför allt ekologiska), för annars spricker huden i underlivet upp i sår och blåsor. Och det finns inga ekologiska bindor som är tillräckligt stora, åtminstone inte för dom värsta dagarna.
Suck.
Det ska ju inte vara enkelt.

Jag har haft mens i 30 års tid nu. Varje månad samma helvete. Att få reda på att det finns människor som har dragit ”mens-i-endast-3-dagar”-lotten känns nästan som ett hån. Varför måste jag alltid få så krångligt med allting? Men jag har läst om att det finns människor som har väldiga PMS-besvär och väldiga menssmärtor, och då brukar jag trösta mig med att så illa har jag det åtminstone inte. Men kanske är min mens inte så normal som jag alltid har utgått ifrån, bara för att jag inte har vetat annat...