Jag har kommit fram till att jag faktiskt har fått en hel del nya insikter efter min ridolycka.
Några av dom har jag nämnt förut. Dels överhuvudtaget att få uppleva att bryta ett ben i kroppen, hur det känns, hur det fungerar, och hur kroppen kan läka en sån sak. Och dels att få se röntgenbilder på olika delar av min benstomme, vilket jag aldrig gjort förut.
Jag tyckte att det var en häftig känsla att få se hur jag ser ut inuti. Visst har jag sett röntgenbilder förut, men då har det känts mer som en skolbild: ”såhär ser ett skelett ut”. Den här gången så var det mitt eget fantastiska skelett som jag tittade på. Jag fick en känsla av connection, och det var mäktigt. ”Det här är en del av MIG!”...
-Hej, jag heter cassiopeja, och det är mig du håller på och bär upp hela tiden. Roligt att få se dig!
Jag har också fått reda på att jag har en risk för att vara benskör, vilket känns som en värdefull pusselbit att bära med mig vid eventuella framtida händelser. Som att jag har samlat på mig en nyckel att ha i kappsäcken under livets kluriga dataspel.
Och att verkligen brutalt och osminkat få känna och uppleva vad som händer med en kroppsdel vid orörlighet – hur den förvrids och bryts ner genom att lukta illa, förlora cirkulationen, förändra huden, förlora muskler, förlora ledfunktion, stelna till och verkligen påbörja en förtvining – det var en väldigt gripande och rätt obehaglig insikt... Hoppas att jag kan bära med mig den obehagskänslan som en motivator till att alltid prioritera motionen och göra allt jag kan för att leva så antiinflammatoriskt som möjligt!
Sen att läkaren var så imponerad av mitt läkkött känns mer som en subjektiv rolig kuriosa, men det kan väl vara en bra sak att implementera i min självbild om inte annat? ”Jag som har så bra läkkött”...
Att bli illa tvungen att vara obokad – alltså obokad PÅ RIKTIGT och inte bara nåt halvfjamsigt ”max två aktiviteter i veckan, och förresten så kunde jag inte tacka nej till en tredje också...” – gav (tillsammans med att jag var tvungen att göra allting i ultraslowmotion) en fascinerande och ovan känsla av LUGN. Genom att tvingas att prova på att ständigt vara hemma och inte alltid jaga runt till en massa roliga aktiviteter, så upptäckte jag hur mycket jag uppskattade att bara vara hemma. Det var ju faktiskt riktigt njutningsfullt och kändes välbehövligt! Mer hemmatid!
En insikt som jag fortfarande håller på att smälta är hur olyckan väckte upp en fightingspirit inom mig som jag inte känt på länge. Jävlar anamma vilket jävlar anamma som bubblade upp inombords helt plötsligt! Mitt redan ganska tjocka pannben blev ännu tjockare, och jag känner en drivkraft som jag faktiskt saknat ett tag! Det som känns lite obehagligt är att det verkar som att jag - när livet bara rullat sin gilla gång och jag inte utsatts för några större utmaningar eller händelser - faktiskt tappat lite geist. Olyckan och alla utmaningar och svårigheter som den förde med sig väckte upp en kämparglöd i mig som är helt underbar att få känna på! Jag rider fortfarande på den vågen av skön fightingspirit. Ingenting känns omöjligt!
Och när alla läkare och sjukgymnaster jag mötte hummade lite extra och liksom stannade upp kring konstaterandet att jag är överrörlig – som att det faktiskt vore en ”grej” – så kunde jag inte låta bli att försöka ta reda på lite mer om överrörlighet.
Jag har inte tidigare brytt mig särskilt mycket om min överrörlighet. Jag minns att flera vuxna sa till mig när jag var liten att ”oj stackars dig som är så överrörlig – det där kommer du att få problem med som vuxen!....” Jag la deras kommentar på minnet, men fattade jag vad dom menade? – Nej.
Jag har mest tyckt att min överrörlighet eventuellt har kunnat plockas fram som ett roligt partytrick för att folk blivit så förskräckta: ”kolla här vad jag kan göra med mina fingrar/armar/ben”, men ingenting mer. Och nu när jag blivit äldre så har jag ju faktiskt blivit lite mindre rörlig också.
ÄNDÅ reagerade vårdpersonalen på mig när dom undersökte mig, och utbrast i ett ”ojdå – du är överrörlig!....” Och det fick mig förstås nyfiken. Vad är det för grej med att vara överrörlig?
Den information som kom till mig vid en snabb sökning var riktigt intressant! Det verkar som om överrörlighet kan orsaka smärta och orkeslöshet... – Well - that’s me!
På grund av att lederna är så ”sladdriga” och instabila och hamnar i extremlägen lite då och då, så är det lätt hänt att lederna blir överbelastade och får små skador, och det är även lätt att muskulaturen försöker jobba som fan för att stabilisera upp sladderlederna och därför dels tar väldigt mycket energi från kroppen hela tiden, och dels blir spända och smärtande. Det sista förstår jag inte riktigt, för jag har alltid trott att muskler som får arbeta byggs upp och blir starka. Så om mina muskler hela tiden får jobba för att skapa den stabilitet i lederna som dom nu inte har av sig själva, så borde väl mina muskler vid det här laget vara vana vid det och ha blivit starka? Men det verkar inte riktigt som att det funkar så. En muskel behöver vila för att kunna byggas upp, har jag fått till svar. OK, men jag vilar ju på natten?
Jag tror att det är någonting här som jag inte riktigt förstår.
I alla fall.
Jag kan dock förstå lite med muskelgrejen. Ta mina knän t.ex. Om jag står upp måste jag hela tiden tänka lite på att spänna musklerna kring knäna och parera (typ tänka ”knäa, knäa, knäa”), för om jag tappar koncentrationen och muskelspänningen så säger det fjong och så böjer sig mina ben bakåt. Och det är väldigt oskönt. Om jag går i trappor t.ex. (särskilt neråt) så måste jag vara toppkoncentrerad på att använda rätt muskler och parera rätt, annars ligger jag garanterat som en sladdrig hög i slutet av trappan när mina ben- eller fotleder har vikt sig åt alla möjliga håll...
Jag läste också nånting om att en överrörlig lätt kan få lite ”konstiga” rörelsemönster, som orsakar onödig belastning och smärta i kroppen. Så vad jag förstår är det tydligen hyfsat vanligt att överrörliga människor dras med smärta och orkeslöshet, på grund av många olika faktorer som överrörligheten orsakar.
Mycket intressant!
Det kanske också kan vara en pusselbit att ta med mig i livets labyrint!... Tänk vad man lär sig hela tiden!
Några av dom har jag nämnt förut. Dels överhuvudtaget att få uppleva att bryta ett ben i kroppen, hur det känns, hur det fungerar, och hur kroppen kan läka en sån sak. Och dels att få se röntgenbilder på olika delar av min benstomme, vilket jag aldrig gjort förut.
Jag tyckte att det var en häftig känsla att få se hur jag ser ut inuti. Visst har jag sett röntgenbilder förut, men då har det känts mer som en skolbild: ”såhär ser ett skelett ut”. Den här gången så var det mitt eget fantastiska skelett som jag tittade på. Jag fick en känsla av connection, och det var mäktigt. ”Det här är en del av MIG!”...-Hej, jag heter cassiopeja, och det är mig du håller på och bär upp hela tiden. Roligt att få se dig!
Jag har också fått reda på att jag har en risk för att vara benskör, vilket känns som en värdefull pusselbit att bära med mig vid eventuella framtida händelser. Som att jag har samlat på mig en nyckel att ha i kappsäcken under livets kluriga dataspel.
Och att verkligen brutalt och osminkat få känna och uppleva vad som händer med en kroppsdel vid orörlighet – hur den förvrids och bryts ner genom att lukta illa, förlora cirkulationen, förändra huden, förlora muskler, förlora ledfunktion, stelna till och verkligen påbörja en förtvining – det var en väldigt gripande och rätt obehaglig insikt... Hoppas att jag kan bära med mig den obehagskänslan som en motivator till att alltid prioritera motionen och göra allt jag kan för att leva så antiinflammatoriskt som möjligt!
Sen att läkaren var så imponerad av mitt läkkött känns mer som en subjektiv rolig kuriosa, men det kan väl vara en bra sak att implementera i min självbild om inte annat?
”Jag som har så bra läkkött”...Att bli illa tvungen att vara obokad – alltså obokad PÅ RIKTIGT och inte bara nåt halvfjamsigt ”max två aktiviteter i veckan, och förresten så kunde jag inte tacka nej till en tredje också...” – gav (tillsammans med att jag var tvungen att göra allting i ultraslowmotion) en fascinerande och ovan känsla av LUGN. Genom att tvingas att prova på att ständigt vara hemma och inte alltid jaga runt till en massa roliga aktiviteter, så upptäckte jag hur mycket jag uppskattade att bara vara hemma. Det var ju faktiskt riktigt njutningsfullt och kändes välbehövligt! Mer hemmatid!
En insikt som jag fortfarande håller på att smälta är hur olyckan väckte upp en fightingspirit inom mig som jag inte känt på länge. Jävlar anamma vilket jävlar anamma som bubblade upp inombords helt plötsligt! Mitt redan ganska tjocka pannben blev ännu tjockare, och jag känner en drivkraft som jag faktiskt saknat ett tag! Det som känns lite obehagligt är att det verkar som att jag - när livet bara rullat sin gilla gång och jag inte utsatts för några större utmaningar eller händelser - faktiskt tappat lite geist. Olyckan och alla utmaningar och svårigheter som den förde med sig väckte upp en kämparglöd i mig som är helt underbar att få känna på! Jag rider fortfarande på den vågen av skön fightingspirit. Ingenting känns omöjligt!
Och när alla läkare och sjukgymnaster jag mötte hummade lite extra och liksom stannade upp kring konstaterandet att jag är överrörlig – som att det faktiskt vore en ”grej” – så kunde jag inte låta bli att försöka ta reda på lite mer om överrörlighet.
Jag har inte tidigare brytt mig särskilt mycket om min överrörlighet. Jag minns att flera vuxna sa till mig när jag var liten att ”oj stackars dig som är så överrörlig – det där kommer du att få problem med som vuxen!....” Jag la deras kommentar på minnet, men fattade jag vad dom menade? – Nej.
Jag har mest tyckt att min överrörlighet eventuellt har kunnat plockas fram som ett roligt partytrick för att folk blivit så förskräckta: ”kolla här vad jag kan göra med mina fingrar/armar/ben”, men ingenting mer. Och nu när jag blivit äldre så har jag ju faktiskt blivit lite mindre rörlig också.
ÄNDÅ reagerade vårdpersonalen på mig när dom undersökte mig, och utbrast i ett ”ojdå – du är överrörlig!....” Och det fick mig förstås nyfiken. Vad är det för grej med att vara överrörlig?
Den information som kom till mig vid en snabb sökning var riktigt intressant! Det verkar som om överrörlighet kan orsaka smärta och orkeslöshet... – Well - that’s me!
På grund av att lederna är så ”sladdriga” och instabila och hamnar i extremlägen lite då och då, så är det lätt hänt att lederna blir överbelastade och får små skador, och det är även lätt att muskulaturen försöker jobba som fan för att stabilisera upp sladderlederna och därför dels tar väldigt mycket energi från kroppen hela tiden, och dels blir spända och smärtande. Det sista förstår jag inte riktigt, för jag har alltid trott att muskler som får arbeta byggs upp och blir starka. Så om mina muskler hela tiden får jobba för att skapa den stabilitet i lederna som dom nu inte har av sig själva, så borde väl mina muskler vid det här laget vara vana vid det och ha blivit starka? Men det verkar inte riktigt som att det funkar så. En muskel behöver vila för att kunna byggas upp, har jag fått till svar. OK, men jag vilar ju på natten?
Jag tror att det är någonting här som jag inte riktigt förstår.
I alla fall.
Jag kan dock förstå lite med muskelgrejen. Ta mina knän t.ex. Om jag står upp måste jag hela tiden tänka lite på att spänna musklerna kring knäna och parera (typ tänka ”knäa, knäa, knäa”), för om jag tappar koncentrationen och muskelspänningen så säger det fjong och så böjer sig mina ben bakåt. Och det är väldigt oskönt.
Om jag går i trappor t.ex. (särskilt neråt) så måste jag vara toppkoncentrerad på att använda rätt muskler och parera rätt, annars ligger jag garanterat som en sladdrig hög i slutet av trappan när mina ben- eller fotleder har vikt sig åt alla möjliga håll...Jag läste också nånting om att en överrörlig lätt kan få lite ”konstiga” rörelsemönster, som orsakar onödig belastning och smärta i kroppen. Så vad jag förstår är det tydligen hyfsat vanligt att överrörliga människor dras med smärta och orkeslöshet, på grund av många olika faktorer som överrörligheten orsakar.
Mycket intressant!
Det kanske också kan vara en pusselbit att ta med mig i livets labyrint!... Tänk vad man lär sig hela tiden!
