polly p
Trådstartare
Har hamnat i en svacka med hästeriet.
Mycket på grund av för mastig häst för mig som dessutom haft otur med skador samt tärande halvvuxna barn som man ska jämka med.
Vi, alltså jag och mina tjejer har två underbara fux-ston. Den ena har jag haft sedan föl och hon är väl mig väldigt kär, men inget är någonsin skrivet i sten.
Men denna lilla häst lyckades iallafall väcka mitt tävlingsintresse och träna har nästan varit ren och skär lycka varje gång. Höjt mitt självförtroende att våga visa mig offentligt och jag tom kan lyckas springa hem en rosett emellanåt.
Fick på våren för två år sedan möjlighet att köpa ännu en häst av samma uppfödare. Men med lite större kaliber än den första. Tävlade smått på hösten och hittade hyfsat knapparna men sedan på våren iom tränarbyte mm så hamnade vi fel.
Hade jag inte styrts så av min dåliga självbild ( eller jag är ju inte bättre men det ska ju liksom kännas kul..)så skulle jag ju helt sonika gått tillbaka till min gamla tränare som iallafall inte fick mig att krympa ihop till en liten skitfläck.
Typiskt mig..
Å så skadar sig hästen, först lymfangit, vrider till ett knä som blir inflammerat och sedan på försommaren fastnar och skadar hasen.
Min första är tänkt att vara barnens häst men även det är väl inte helt komplikationsfritt utan kantas av diverse konflikter..
Det är väl bara att alla motgångar och konflikter och att jag inte riktigt reder ut min sist köpta häst samt skador som tär och oroar. Speciellt som nu när den ena äntligen är under igångsättning så är det något riktigt lurt med den andre.
Orkar snart inte och funderar på om jag mår bättre att sluta med hästar men samtidigt blir jag helt förkrossad av tanken..
Vet ju att jag vill men iom att jag är så långt ifrån begåvad som finns ridmässigt även om jag finner stor glädje i att lyckas göra små framsteg.
Vad jag vill veta är ju om någon lagt ner och blivit gladare? Eller satsat på en förändring på hästfronten och liksom funnit harmonin och glädjen igen för det är det jag helst vill..tror jag.
Alltså innan kärringen här hänger över en rollator så har jag en önskan om att kunna pyssla med hästar och träna tävla på en "lagomnivå"..
Jag delar gärna med dottern som fortfarande bor hemma och "tror" att vi skulle kunna ha en fungerande mor och dotter häst men jag vet inte säkert.
Om jag inte ska kasta in handuken och inse att agility eller knyppling är hälsosammare och mer passande för mig..
Mycket på grund av för mastig häst för mig som dessutom haft otur med skador samt tärande halvvuxna barn som man ska jämka med.
Vi, alltså jag och mina tjejer har två underbara fux-ston. Den ena har jag haft sedan föl och hon är väl mig väldigt kär, men inget är någonsin skrivet i sten.
Men denna lilla häst lyckades iallafall väcka mitt tävlingsintresse och träna har nästan varit ren och skär lycka varje gång. Höjt mitt självförtroende att våga visa mig offentligt och jag tom kan lyckas springa hem en rosett emellanåt.
Fick på våren för två år sedan möjlighet att köpa ännu en häst av samma uppfödare. Men med lite större kaliber än den första. Tävlade smått på hösten och hittade hyfsat knapparna men sedan på våren iom tränarbyte mm så hamnade vi fel.
Hade jag inte styrts så av min dåliga självbild ( eller jag är ju inte bättre men det ska ju liksom kännas kul..)så skulle jag ju helt sonika gått tillbaka till min gamla tränare som iallafall inte fick mig att krympa ihop till en liten skitfläck.
Typiskt mig..
Å så skadar sig hästen, först lymfangit, vrider till ett knä som blir inflammerat och sedan på försommaren fastnar och skadar hasen.
Min första är tänkt att vara barnens häst men även det är väl inte helt komplikationsfritt utan kantas av diverse konflikter..
Det är väl bara att alla motgångar och konflikter och att jag inte riktigt reder ut min sist köpta häst samt skador som tär och oroar. Speciellt som nu när den ena äntligen är under igångsättning så är det något riktigt lurt med den andre.
Orkar snart inte och funderar på om jag mår bättre att sluta med hästar men samtidigt blir jag helt förkrossad av tanken..
Vet ju att jag vill men iom att jag är så långt ifrån begåvad som finns ridmässigt även om jag finner stor glädje i att lyckas göra små framsteg.
Vad jag vill veta är ju om någon lagt ner och blivit gladare? Eller satsat på en förändring på hästfronten och liksom funnit harmonin och glädjen igen för det är det jag helst vill..tror jag.
Alltså innan kärringen här hänger över en rollator så har jag en önskan om att kunna pyssla med hästar och träna tävla på en "lagomnivå"..
Jag delar gärna med dottern som fortfarande bor hemma och "tror" att vi skulle kunna ha en fungerande mor och dotter häst men jag vet inte säkert.
Om jag inte ska kasta in handuken och inse att agility eller knyppling är hälsosammare och mer passande för mig..