Kvaddad

[gulakatten]

Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand.

Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och trots en otroligt tuff graviditet där jag kräktes dygnet runt från plus till förlossning så har jag varit lycklig och tacksam för henne varenda dag sedan jag plussade. Jag klagade inte ens när jag var gravid, för jag var så tacksam! Vår dotter har varit så älskad, ända sen vi vetat att hon fanns därinne.

Nu är jag gravid igen. Det var planerat men gick väldigt fort, så fort att vi inte riktigt hängde med. Och jag mår så fruktansvärt dåligt och jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kräks dygnet runt och medicinen hjälper inte. Jag är sjukskriven och ligger hemma hela dagarna så stilla jag bara kan för att inte kräkas. Och jag mår illa varenda sekund av varenda dag. Maken får dra ett oerhört tungt lass hemma och jag känner mig som världens sämsta jävla morsa .

Jag kan inte leka med dottern som vanligt, kan inte äta middag med dem på kvällarna, kan ingenting. Jag ligger mest men gör det jag kan från liggande (gosar, pussar, läser, leker i sängen/soffan). Men det känns så fruktansvärt och jag fattar inte hur jag ska kunna ha det såhär i sju månader till!? Jag hör hur dottern går runt och säger mammamammama och maken säger att mamma måste vila, hon mår inte så bra och det bara gör så ont i hjärtat alltsammans. Dessutom får maken göra ALLT - stressa för att hämta och lämna, laga mat, hjälpa mig när jag kräks, underhålla byta blöja gosa lirka etc etc med dotter.

Och ovanpå allt får jag dåligt samvete över bebisen i magen. Bebisen som inte är garanterad för vem vet om jag får missfall. Bebisen jag inte ens hinner tänka på eller oroa mig för eftersom jag mår så jävla kasst. Jag vet att jag har velat bli gravid och jag vet att jag nog är glad någonstans men det är som att det fysiska måendet i kombination med sorgen över att vara så dålig gentemot min dotter tar över så det finns ingen plats för nån glädje. Och jag får så otroligt dåligt samvete för allt.

Vet inte ens vad jag vill med tråden och nu gråter jag så nu slutar jag skriva.

 

[Piaff]

Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand.

Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och trots en otroligt tuff graviditet där jag kräktes dygnet runt från plus till förlossning så har jag varit lycklig och tacksam för henne varenda dag sedan jag plussade. Jag klagade inte ens när jag var gravid, för jag var så tacksam! Vår dotter har varit så älskad, ända sen vi vetat att hon fanns därinne.

Nu är jag gravid igen. Det var planerat men gick väldigt fort, så fort att vi inte riktigt hängde med. Och jag mår så fruktansvärt dåligt och jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kräks dygnet runt och medicinen hjälper inte. Jag är sjukskriven och ligger hemma hela dagarna så stilla jag bara kan för att inte kräkas. Och jag mår illa varenda sekund av varenda dag. Maken får dra ett oerhört tungt lass hemma och jag känner mig som världens sämsta jävla morsa .

Jag kan inte leka med dottern som vanligt, kan inte äta middag med dem på kvällarna, kan ingenting. Jag ligger mest men gör det jag kan från liggande (gosar, pussar, läser, leker i sängen/soffan). Men det känns så fruktansvärt och jag fattar inte hur jag ska kunna ha det såhär i sju månader till!? Jag hör hur dottern går runt och säger mammamammama och maken säger att mamma måste vila, hon mår inte så bra och det bara gör så ont i hjärtat alltsammans. Dessutom får maken göra ALLT - stressa för att hämta och lämna, laga mat, hjälpa mig när jag kräks, underhålla byta blöja gosa lirka etc etc med dotter.

Och ovanpå allt får jag dåligt samvete över bebisen i magen. Bebisen som inte är garanterad för vem vet om jag får missfall. Bebisen jag inte ens hinner tänka på eller oroa mig för eftersom jag mår så jävla kasst. Jag vet att jag har velat bli gravid och jag vet att jag nog är glad någonstans men det är som att det fysiska måendet i kombination med sorgen över att vara så dålig gentemot min dotter tar över så det finns ingen plats för nån glädje. Och jag får så otroligt dåligt samvete för allt.

Vet inte ens vad jag vill med tråden och nu gråter jag så nu slutar jag skriva.

Man får känna sig som skit, det är ok att vara ledsen! Det låter som att du har det ohyggligt jobbigt. Går det att få mer hjälp av vården kanske? Min bästa kompis hade HG första graviditeten och var ganska ordentligt omhändertagen av vården pga det, känns som du kanske skulle behöva mer än bara sjukskriven hemma?

 

[Crossline]

Finns det mediciner du inte har provat? Be vården om hjälp! Låter fruktansvärt att ha det sådär

 

[gulakatten]

Man får känna sig som skit, det är ok att vara ledsen! Det låter som att du har det ohyggligt jobbigt. Går det att få mer hjälp av vården kanske? Min bästa kompis hade HG första graviditeten och var ganska ordentligt omhändertagen av vården pga det, känns som du kanske skulle behöva mer än bara sjukskriven hemma?

Finns det mediciner du inte har provat? Be vården om hjälp! Låter fruktansvärt att ha det sådär

Tack för era svar! När jag läser mitt inlägg igen känner jag att jag överdrivit: jag kräks dygnet runt som i att jag kräks flera gånger per dygn, såväl dag som natt. Men jag kräks inte 25 ggr per dygn som vissa gör, snarare 5. Men jag har mycket svårt att äta, har gått ner i vikt och är i princip helt sängliggande.

Jag ska på inskrivning nästa vecka och ska be om en läkartid då. Men under min förra graviditet fick jag två saker: en medicin (som inte funkade) och sjukskrivning. Så jag tänker att det nog blir samma sak igen .

Återigen, jättetack för era svar .

 

[Piaff]

Tack för era svar! När jag läser mitt inlägg igen känner jag att jag överdrivit: jag kräks dygnet runt som i att jag kräks flera gånger per dygn, såväl dag som natt. Men jag kräks inte 25 ggr per dygn som vissa gör, snarare 5. Men jag har mycket svårt att äta, har gått ner i vikt och är i princip helt sängliggande.

Jag ska på inskrivning nästa vecka och ska be om en läkartid då. Men under min förra graviditet fick jag två saker: en medicin (som inte funkade) och sjukskrivning. Så jag tänker att det nog blir samma sak igen .

Återigen, jättetack för era svar .

Det låter illa nog att du blir sängliggande och går ned i vikt, det blir tungt att baka en bebis då! Det finns vad jag vet olika mediciner så funkar inte en, be om nåt annat! Att kräkas flera gånger om dagen är slitsamt

 

[gulakatten]

Det låter illa nog att du blir sängliggande och går ned i vikt, det blir tungt att baka en bebis då! Det finns vad jag vet olika mediciner så funkar inte en, be om nåt annat! Att kräkas flera gånger om dagen är slitsamt

Tack, du har rätt, det är otroligt slitsamt det här. Jag ska be om en annan medicin. Tack!

 

[Elo]

Jag var typ 3-4 år när min mamma hamnade på sjukhus pga graviditet. Hon låg inne i 6 månader. Jag har ett minne av den tiden, och det är att jag var jag var så himla arg på läkarna som sa att mamma behövde vara på sjukhuset. Jag var aldrig arg eller upprörd på mamma.

Din dotter kommer klara sig. Visst kan hon sakna tex att leka, men du skall inte ha dåligt samvete för det. Du kommer bli den fantastiska mamman du vill vara igen! Och det kommer bli bra igen!

 

[gulakatten]

Jag var typ 3-4 år när min mamma hamnade på sjukhus pga graviditet. Hon låg inne i 6 månader. Jag har ett minne av den tiden, och det är att jag var jag var så himla arg på läkarna som sa att mamma behövde vara på sjukhuset. Jag var aldrig arg eller upprörd på mamma.

Din dotter kommer klara sig. Visst kan hon sakna tex att leka, men du skall inte ha dåligt samvete för det. Du kommer bli den fantastiska mamman du vill vara igen! Och det kommer bli bra igen!

Tack. Alltså verkligen . Tack . Du vet inte vad dina ord betyder för mig .

 

[Elo]

Tack. Alltså verkligen . Tack . Du vet inte vad dina ord betyder för mig .

(jag kan ha försökt sparka doktorn... )

 

[Guldaskig]

Får du i dig något att äta och dricka? Att kräkas så mycket utan att få i sig tillräckligt kan ju faktiskt vara skadligt. Hoppas du får bra hjälp på inskrivningen, det finns ju några mediciner du kan få testa. Mådde du lika illa med första barnet?

 

[julgrisen]

Men gud så tufft det låter! Håller med övriga om att det borde finnas mer mediciner att prova, det är ju ohållbart att behöva gå sådär hela graviditeten.
När det gäller din dotter förstår jag verkligen ditt dåliga samvete, men om man ska vara rationell och logisk (som man sällan är som förälder ) så går det ju faktiskt ingen nöd på henne. Hon har sin pappa och du är ju där även om du inte orkar göra allt du brukar. Jag tänker att hon är så liten att detta inte ens är något hon kommer minnas när hon blir äldre.

Min mamma låg på sjukhus några veckor över julafton när jag var närmare tre år, det har hon haft så dåligt samvete över i alla år och för mig är det enda minnet av detta att jag, pappa och min syster åkte till sjukhuset på julafton och att jag tyckte att det var så mysigt där . Plus att jag fick ett väldigt fint gosedjur. Nu var ju inte det lika länge som en graviditet men jag tänker att barn inte påverkas så lätt av att man vissa stunder är mer frånvarande, det viktiga är ju helheten och grundtryggheten.

 

[Blyger]

Det låter jättetufft
Står du ut tills du ska träffa barnmorskan och läkaren?
Har du koll på att du inte blir uttorkad?
Och det är nog jobbigare för dig än barnet

 

[gulakatten]

Får du i dig något att äta och dricka? Att kräkas så mycket utan att få i sig tillräckligt kan ju faktiskt vara skadligt. Hoppas du får bra hjälp på inskrivningen, det finns ju några mediciner du kan få testa. Mådde du lika illa med första barnet?

Jag dricker men inga mängder. Läpparna är väldigt torra så jag tror jag kan ha lite vätskebrist. Jag får i mig en smoothie per dag och en smörgås med messmör. Kanske ett äpple. Allt utöver det är ett plus (och kommer oftast upp). Jag mådde precis lika illa när jag var gravid med dottern, även då vaknade jag på natten och behövde kräkas

 

[gulakatten]

Det låter jättetufft
Står du ut tills du ska träffa barnmorskan och läkaren?
Har du koll på att du inte blir uttorkad?
Och det är nog jobbigare för dig än barnet

Jag ska träffa barnmorskan på tisdag men ska försöka få en läkartid också ganska snart. Jag tror jag kan kämpa på tills dess, jag ska göra en större ansträngning med att få i mig vätska.

Tack för dina snälla ord .

 

[gulakatten]

@julgrisen Tack för att du är rationell åt mig! Det är riktigt svårt att vara det när det gäller en själv. Jag ska verkligen försöka pusha för nån annan medicin, det kanske finns nåt som funkar.

Tack för att du är så snäll .

 

[PathOfClovers]

Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand.

Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och trots en otroligt tuff graviditet där jag kräktes dygnet runt från plus till förlossning så har jag varit lycklig och tacksam för henne varenda dag sedan jag plussade. Jag klagade inte ens när jag var gravid, för jag var så tacksam! Vår dotter har varit så älskad, ända sen vi vetat att hon fanns därinne.

Nu är jag gravid igen. Det var planerat men gick väldigt fort, så fort att vi inte riktigt hängde med. Och jag mår så fruktansvärt dåligt och jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kräks dygnet runt och medicinen hjälper inte. Jag är sjukskriven och ligger hemma hela dagarna så stilla jag bara kan för att inte kräkas. Och jag mår illa varenda sekund av varenda dag. Maken får dra ett oerhört tungt lass hemma och jag känner mig som världens sämsta jävla morsa .

Jag kan inte leka med dottern som vanligt, kan inte äta middag med dem på kvällarna, kan ingenting. Jag ligger mest men gör det jag kan från liggande (gosar, pussar, läser, leker i sängen/soffan). Men det känns så fruktansvärt och jag fattar inte hur jag ska kunna ha det såhär i sju månader till!? Jag hör hur dottern går runt och säger mammamammama och maken säger att mamma måste vila, hon mår inte så bra och det bara gör så ont i hjärtat alltsammans. Dessutom får maken göra ALLT - stressa för att hämta och lämna, laga mat, hjälpa mig när jag kräks, underhålla byta blöja gosa lirka etc etc med dotter.

Och ovanpå allt får jag dåligt samvete över bebisen i magen. Bebisen som inte är garanterad för vem vet om jag får missfall. Bebisen jag inte ens hinner tänka på eller oroa mig för eftersom jag mår så jävla kasst. Jag vet att jag har velat bli gravid och jag vet att jag nog är glad någonstans men det är som att det fysiska måendet i kombination med sorgen över att vara så dålig gentemot min dotter tar över så det finns ingen plats för nån glädje. Och jag får så otroligt dåligt samvete för allt.

Vet inte ens vad jag vill med tråden och nu gråter jag så nu slutar jag skriva.

Men åh va tufft! Förstås grattis till graviditeten också, men så jobbigt när du dessutom gått igenom en sån graviditet en gång redan.

Jag hade sån tur att inte må illa, så har inga konkreta tips, men följer en tjej på Instagram som snart är i mål med samma problem som du. Gått ner i vikt hela vägen osv. Hon har ju nu mot slutet fått hjälp, med näringsdropp, starkare mediciner osv. Men de fick kriga rejält, och fick ju hjälp till slut men alldeles för sent! Så var tuff mot vården från början skulle jag säga, ta hjälp av din man att föra din talan om du inte orkar. Det gjorde tjejen jag följer och när hennes man röt ifrån till slut fick hon hjälp.

 

[Krystalline]

Jag upplevde precis det där. Min dotter var 1.5 när jag blev gravid med min son, och jag va lika sjuk som du båda graviditeterna. Hela familjen överlevde faktiskt! Ja det är ett helvete, men det tar slut.

Jag behövde ligga inne i ett par omgångar för dropp och medicin mot illamåendet. Det hjälpte mycket!

 

[gulakatten]

@PathOfClovers Tack för grattis! Och för din input. Jag vet att jag var alldeles för vek i kontakt med vården förra graviditeten så den här gången får jag helt enkelt försöka vara tuffare. Ska be maken försöka ryta ifrån (han är världens raraste så det kommer inte helt naturligt) om det behövs. Tack .

 

[gulakatten]

Jag upplevde precis det där. Min dotter var 1.5 när jag blev gravid med min son, och jag va lika sjuk som du båda graviditeterna. Hela familjen överlevde faktiskt! Ja det är ett helvete, men det tar slut.

Jag behövde ligga inne i ett par omgångar för dropp och medicin mot illamåendet. Det hjälpte mycket!

Bra kämpat! Det här är verkligen ett jävla helvete alltså. Vilken medicin funkade för dig?

 

[Piaff]

Åh en sak till, blir man riktigt risig av kräkandet så kan man faktiskt få dropp också, det fick min kompis ett par gånger. Hon fick även näringsdrycker.

Jag var inte illamående under hela graviditeten igenom men den period jag var det så kunde jag inte ens se bilder på mat utan att bli kräkfärdig så jag kan ju bara tänka mig hur jobbigt det är att må så längre tid. Ska tillägga att för mig hjälpte det att konstant knapra torra kolhydrater, för mig var mariekex bäst, en annan levde på Tuc och en tredje smörgåsrån och skorpor.