Nu opererades jag aldrig, men skadade knät vid en skidolycka för fyra år sedan. Främre korsbandet på vänster knä var helt av, liksom inre sidoligamentet. Korsbandet växer ju inte tillbaka utan operation, så jag saknar fortfarande korsband på vänster knä, medan sidoligamentet växer ihop så småningom.
Jag hade bra hjälp av idrottsläkare och sjukgymnast, och svarade bra på träning. Jag satt i sadeln igen efter 4-5 veckor (med pall som hjälp för både upp- och avsittning) och red väl "som vanligt" efter ungefär dubbla tiden. Sitter fortfarande alltid upp från höger sida - har en känsla av att den där kombinationen av belastning och vridning som uppstår i knät när man sitter upp INTE är bra - men har i övrigt idag inga besvär av knät (rider 4-5 dagar i veckan, samt springer i skogen 3-4 ggr per vecka, även i ganska obanad terräng).
När jag diskuterade träning och rehab med läkaren, så menade han att ridningen som sådan är BRA träning av knät, så länge man håller sig på hästryggen och inte ramlar av. Själv tyckte jag också att ridning var något av det som kändes bäst tidigast, så att säga. Var länge svullen och stel, men vid ridningen fick jag ha knät i en lagom böjd position som var bekväm och gav lagom stöd. Lärde mig också att ha "rätt" sadel - gärna dressyrmodell med större knästöd som sitter framför knät snarare än under det (pga sidoligamentskadan var jag svullen och öm på insidan knät).
Jag rider islandshäst, så min "normala träningssits" är lodrät sits med bara lätt stöd i stigbygeln. Trav och lättridning var jobbigt och obekvämt i början, men blev bättre med tiden och med "rätt" sadel. Kan tänka mig att längre ridpass i lätt sits samt hoppning (särskilt landningen efter högre språng) hade blivit för mycket för knät, men jag hoppar sällan uppsuttet med mina små "ponnyer", så det var inget problem för mig. Rida ut (inklusive lätt sits vid behov) gick bra tidigt, lite jobbigare var det med "seriös träning"...
