Jag kan berätta min historia eftersom det är mig de andra tänker på.
I mars förra året hamnade jag på en hemsida för ett större jaktstall, där hittade jag en ganska oansenlig liye skimmelskäck. Det fanns en kort filmsnutt som visade en vinglig femåring som travhoppade över några små hinder på en ridban samt reds genom ett vattenhinder och hoppade ett par stockar. Men det var något med den hästen och jag ville ha den.
Jag hade egentligen täkt slita rida, hade nyligen sålt min förra häst som jag inte alls klickade med och var döless på det mesta som hade med hästar att göra.
Men den där lilla hästen, jag kunde inte sluta tänka på honom.
Jag hörde mig för lite och stallet har ett gott rykte. Jag kontaktade ägaren och vi kom överens om ett pris, ett helt normalt pris för den typen av hästen, betydligt mer än 800 euro men ingen fantasisumma.
Han besiktades på plats av en duktig hästveterinär som jag blivit rekomenderad att använda av en annan bukare. Pappren faxades till mig och sen till försäkringsbolaget, inga konstigheter.
Transport bokades och i april åkte jag de dryga 40 milen till Malmö och hämtade min häst.
Allt gick över förväntan, han knallade rätt in i släpet trots att han rest långt och bara åkte lastbil innan. De fem timmar som hemresan tog stod han som ett ljus och väl hemma ställde han sig och åt hö.
Allt kändes så rätt. Han var en underbar individ, så mjuk och harmonisk. I ridningen skötte hans sig exemplariskt från dag ett. Han kunde inte så mycket men lärde sig snabbt och utvecklades stadigt. Han var en klippa på terrängbanan och väldigt enkel i all hantering. Jag åkte ensam med honom från början och tränade, aldrig några problem.
Han fick lite semester under ett par veckor på sommaren för att smälta allting och när vi satte igång igen var han om möjligt ännu bättre.
Men så i slutet av augusti började han uppföra sig märkligt. Det eskalerade och han blev stundtals riktigt farlig. Både att rida och hantera. Han fick panikattacker då han stängde av och bara sprang, rakt över mäniskor, genom staket osv. Fanns ingen hejd alls. Så stannade han och vara som paralyserad tills det plötsligt gick över innan han blev sitt glada, trygga jag igen.
Kliniktid bokades och de kunde konstatera att han var en väldigt sund och fräsch häst på alla sätt. Men när de kollade synen visade det sig att han höll på att bli blind. Han fick även ren panik när han lystes i ögonen och det krävdes mycket lugnande för att kunna genomföra undersökningen.
Specialist kontaktades och efter noga övervägande tog jag beslutet att avliva honom.
Vid det läget var han så farlig så att försöka lasta honom och åka 20 mil till specialisten kändes inte som en bra idé och de höll med. Prognosen var även väldigt dålig då de även anande att det låg mer saker bakom, tex tumörer.
Klart vi hade kunnat droga hoom ordentligt. Men det varar inte hur länge som helst och vad hade hänt om vi fastnat i en bilkö?
Det vågar jag inte ens tänka på.
Det gör fortfarande fysiskt ont i mig att tänka på hur han var. Maktlösheten att inte kunna hjälpa honom.
Sista veckan slussades han in och ut från hagen, det var en för stor risk att leda honom.
Jag vågade inte ens ta honom på promenad, tänk om han skulle fått en attack och sprungit över en unge, rakt in i bil och skadat andra?
Hur skulle jag kunnat leva med mig själv då? Jag visste att det kunde hända och ändå så gjorde jag det. Nej, någonstanns måste man dra en gräns. Trots att han var världens raraste de stunder han var normal.
Dagen han togs bort var en bra dag. Han var glad och lugn och jag matade honom med en hel klase bananer innan stallägaren ledde iväg honom.
24:e oktober förra året tog han sitt sista andetag.
Jag har pratat med flera veterinärer och eftersom förloppet gick så snabbt är det inte säkert att det hade kunnat gå att upptäcka ens vid en mer noggrann besiktning på klinik.
Jag har besiktat hästar på klinik i Sverige och aldrig varit med att ögonen kollats mer en normalt med lampa. Så jag tror inte det gjort någon skillnad.
Jag ångrar inte att jag köpte honom, det gör jag verkligen inte.
Det blevt lite tufft ekonomiskt dock eftersom försäkringsbolaget inte betalade ut livvärde, de ansåg att det inte gick att bevisa att det inte fanns innan jag köpte.
Detta är vår berättelse, min och Kakans