Jag är glad över att jag är frisk, och att mina nära och kära lever och är friska.
Men det faktum att jag är glad och tacksam över det, får tyvärr inte det jobbiga att försvinna.
För ett par månader sedan flyttade jag till en ny bostad och började ett nytt jobb i en ny stad. Det var ett ganska stort uppbrott för mig. Jag är visserligen van vid att byta jobb, så där har jag lite erfarenhet att falla tillbaks på. Men jag hade bott i samma stad i 44 år, aldrig hyrt en bostad, aldrig veckopendlat och inte bott själv på 18 år. Jag visste att det skulle bli en omställning, jag visste att det skulle bli mycket nytt att förhålla mig till, jag visste att det nog skulle ta ett tag innan jag vande mig och började känna mig hemma och jag var förberedd på att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera och att det kanske skulle komma att bli tufft känslomässigt.
Men då utgick jag från ett normalläge. Sen kommer helt oväntat en pandemi in i bilden.
Uppförsbacken som jag var lite förberedd på, visade sig få nya och oväntade dimensioner…
Innan jag helt och fullt har kommit in i jobbet, satt mig in i rutinerna, hittat min roll och vet exakt vad jag ska göra så inträffar distansläge, dvs att jobba hemifrån. Så här sitter jag helt ensam och isolerad mitt på riktiga landet i ingenstans, i en stuga jag inte riktigt känner mig hemma i, i en omgivning som jag inte känner till ett smack om, i närheten av en stad som jag aldrig tidigare haft någon anknytning till och som är helt ny för mig, där jag inte har några vänner eller känner en kotte, utan att ha hunnit hitta några fritidsaktiviteter eller intressen (well – allting är ju ändå stängt och inställt) och försöker sköta ett jobb som jag inte till hundra procent vet vad jag ska göra på eller vad min roll är.
Hur jag ska komma in i mitt nya liv under en tid av isolering hade jag ingen som helst plan för.
Jag är glad över att jag har en stark introvert sida, och till viss del kan uppskatta isoleringen. Men jag är social introvert, dvs jag behöver den sociala biten också, för att kunna känna mig glad och trygg och att jag hör hemma i ett sammanhang.
Här där jag är nu har jag absolut inget sammanhang alls. Det finns ingen som vill veta var jag har köpt min tröja.
Jag sitter helt ensam i en stuga på landet. Jag hör gässen skrika ibland. Känns det allt för tomt och tyst kan jag sätta på lite musik. Det gör en viss skillnad faktiskt. Kan nynna med lite, då känns det lite bättre…
”Vad uppskattar du i ditt liv?”
”Den positiva känslan som uppstår när jag sätter på musik och bryter tystnaden. Plötsligt känns det inte längre som att jag är sist kvar i världen”…
Hmmm, det kanske inte var såhär jag tänkte mig att det skulle bli…
Jag har svårt att känna mig tillfreds och uppåt. Det är som att jag har känslomässiga sänkbojor runt fötterna, som hela tiden vill dra ner mig. Det är som att det hela tiden vill kännas tungt och dystert, och jag får verkligen lägga manken till för att jobba på att försöka försätta mig i lite mer positiva känslotillstånd. Jag mediterar, kör lite hemmagym, läser upplyftande tidningar och böcker, tar massvis med promenader i skogen, skriver och yogar för att försöka lyfta upp mig själv i håret. Försöker tänka mindfult på livet och situationen. ”Oj titta, nu lyser solen, vad fint.” Märker jag att tankarna vill skena iväg och skapa verklighetsfrånvända dystra framtidsillusioner så försöker jag bryta det och tänka på något annat mer positivt istället. Men jag känner mig inte stabil. Jag gränsar till ett läge där jag blir apatisk och tappar meningen med allt.
Och trots att jag inte har särskilt mycket att göra känner jag mig stressad.
Kanske är det känslorna av ovisshet, osäkerhet och obefintlighet som försätter mig i ett stressläge? Eller så är det kanske ensamheten. Den totala tystnaden och ensamheten, att vara helt själv. Det blev så enormt extra påtagligt ensamt nu när jag dessutom inte åker till jobbet. Från ett liv där dygnets timmar fördelades mellan att antingen vara med min man, mina jobbarkamrater eller mina vänner, till att sitta helt ensam i en stuga dag ut och dag in. DET är nog faktiskt det tyngsta. Jag vet liksom inte ens om jag överhuvudtaget FINNS. Jag längtade visserligen bort från samboskapet, men det här blev ju som värsta isoleringsstraffet istället…
För jag tycker att det är riktigt tufft att inte träffa några människor. Jag har börjat åka in till kontoret en dag i veckan för att sitta där och jobba. Inte för att det är särskilt många där, men jag ser åtminstone någon form av annat mänskligt liv (från minst 2 meters avstånd då förstås) och byter vyer. Och det hjälper upp humöret lite faktiskt. Sen åker jag fram och tillbaks till mitt gamla hus på helgerna. Det är också något som lättar upp det hela. Utan den omväxlingen hade jag nog kunnat bli knäpp på riktigt.
Jag försöker förhålla mig distanserad till situationen och känslorna, försöker hålla ett helikopterperspektiv. Det här kommer också att passera, som vilken njursten som helst. Och det är helt OK att det känns lite jobbigt, antagligen inte särskilt konstigt heller utifrån situationen.
Men jag har verkligen lärt mig vikten av socialt liv. Ska jag bo själv så MÅSTE jag ha ett socialt andrum på jobbet och aktiviteter på fritiden!
Men det faktum att jag är glad och tacksam över det, får tyvärr inte det jobbiga att försvinna.
För ett par månader sedan flyttade jag till en ny bostad och började ett nytt jobb i en ny stad. Det var ett ganska stort uppbrott för mig. Jag är visserligen van vid att byta jobb, så där har jag lite erfarenhet att falla tillbaks på. Men jag hade bott i samma stad i 44 år, aldrig hyrt en bostad, aldrig veckopendlat och inte bott själv på 18 år. Jag visste att det skulle bli en omställning, jag visste att det skulle bli mycket nytt att förhålla mig till, jag visste att det nog skulle ta ett tag innan jag vande mig och började känna mig hemma och jag var förberedd på att jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera och att det kanske skulle komma att bli tufft känslomässigt.
Men då utgick jag från ett normalläge. Sen kommer helt oväntat en pandemi in i bilden.
Uppförsbacken som jag var lite förberedd på, visade sig få nya och oväntade dimensioner…
Innan jag helt och fullt har kommit in i jobbet, satt mig in i rutinerna, hittat min roll och vet exakt vad jag ska göra så inträffar distansläge, dvs att jobba hemifrån. Så här sitter jag helt ensam och isolerad mitt på riktiga landet i ingenstans, i en stuga jag inte riktigt känner mig hemma i, i en omgivning som jag inte känner till ett smack om, i närheten av en stad som jag aldrig tidigare haft någon anknytning till och som är helt ny för mig, där jag inte har några vänner eller känner en kotte, utan att ha hunnit hitta några fritidsaktiviteter eller intressen (well – allting är ju ändå stängt och inställt) och försöker sköta ett jobb som jag inte till hundra procent vet vad jag ska göra på eller vad min roll är.
Hur jag ska komma in i mitt nya liv under en tid av isolering hade jag ingen som helst plan för.
Jag är glad över att jag har en stark introvert sida, och till viss del kan uppskatta isoleringen. Men jag är social introvert, dvs jag behöver den sociala biten också, för att kunna känna mig glad och trygg och att jag hör hemma i ett sammanhang.
Här där jag är nu har jag absolut inget sammanhang alls. Det finns ingen som vill veta var jag har köpt min tröja.
Jag sitter helt ensam i en stuga på landet. Jag hör gässen skrika ibland. Känns det allt för tomt och tyst kan jag sätta på lite musik. Det gör en viss skillnad faktiskt. Kan nynna med lite, då känns det lite bättre…
”Vad uppskattar du i ditt liv?”
”Den positiva känslan som uppstår när jag sätter på musik och bryter tystnaden. Plötsligt känns det inte längre som att jag är sist kvar i världen”…
Hmmm, det kanske inte var såhär jag tänkte mig att det skulle bli…
Jag har svårt att känna mig tillfreds och uppåt. Det är som att jag har känslomässiga sänkbojor runt fötterna, som hela tiden vill dra ner mig. Det är som att det hela tiden vill kännas tungt och dystert, och jag får verkligen lägga manken till för att jobba på att försöka försätta mig i lite mer positiva känslotillstånd. Jag mediterar, kör lite hemmagym, läser upplyftande tidningar och böcker, tar massvis med promenader i skogen, skriver och yogar för att försöka lyfta upp mig själv i håret. Försöker tänka mindfult på livet och situationen. ”Oj titta, nu lyser solen, vad fint.” Märker jag att tankarna vill skena iväg och skapa verklighetsfrånvända dystra framtidsillusioner så försöker jag bryta det och tänka på något annat mer positivt istället. Men jag känner mig inte stabil. Jag gränsar till ett läge där jag blir apatisk och tappar meningen med allt.
Och trots att jag inte har särskilt mycket att göra känner jag mig stressad.
Kanske är det känslorna av ovisshet, osäkerhet och obefintlighet som försätter mig i ett stressläge? Eller så är det kanske ensamheten. Den totala tystnaden och ensamheten, att vara helt själv. Det blev så enormt extra påtagligt ensamt nu när jag dessutom inte åker till jobbet. Från ett liv där dygnets timmar fördelades mellan att antingen vara med min man, mina jobbarkamrater eller mina vänner, till att sitta helt ensam i en stuga dag ut och dag in. DET är nog faktiskt det tyngsta. Jag vet liksom inte ens om jag överhuvudtaget FINNS. Jag längtade visserligen bort från samboskapet, men det här blev ju som värsta isoleringsstraffet istället…
För jag tycker att det är riktigt tufft att inte träffa några människor. Jag har börjat åka in till kontoret en dag i veckan för att sitta där och jobba. Inte för att det är särskilt många där, men jag ser åtminstone någon form av annat mänskligt liv (från minst 2 meters avstånd då förstås) och byter vyer. Och det hjälper upp humöret lite faktiskt. Sen åker jag fram och tillbaks till mitt gamla hus på helgerna. Det är också något som lättar upp det hela. Utan den omväxlingen hade jag nog kunnat bli knäpp på riktigt.
Jag försöker förhålla mig distanserad till situationen och känslorna, försöker hålla ett helikopterperspektiv. Det här kommer också att passera, som vilken njursten som helst. Och det är helt OK att det känns lite jobbigt, antagligen inte särskilt konstigt heller utifrån situationen.
Men jag har verkligen lärt mig vikten av socialt liv. Ska jag bo själv så MÅSTE jag ha ett socialt andrum på jobbet och aktiviteter på fritiden!
