Hola buke!
Jag är inte en smygis i vanliga fall men detta får bli anonymt pga lite känsligt ämne.
Tidig vår började jag i en ny kör
, väldigt trevligt och skojigt. Trivdes fint med gänget i den, men la märke till att en medlem berättade mkt om sina egna positiva egenskaper, både musikaliskt och privat. Tyckte det var lite irriterade men brydde mig egentligen inget särskilt och kände inte att den personen brydde sig något speciellt om mig.
Någon månad senare kommer det fram att jag har det yrke som denne alltid velat ha. Medlemmen börjar då berätta om vilka egenskaper som krävs i yrket och hur väl denne skulle passa. Samtidigt råkar jag visa en del glömskhet och klumpighet (tappar mobilen flera gånger, glömmer noter och datum osv), vilket får medlemmen att säga saker som ”har du verkligen koll nu?”, ”är du inte väldigt förvirrad”, ”oj, oj, oj, nu har du allt missat detta” osv. Efter att hen kallat mig förvirrad 3 gånger under ett rep förra veckan sa jag ifrån och berättade att jag blir ledsen av den typen av kommentarer och att jag önskade att hen skulle sluta med dem. Det besvaras med att ”förvirrad är en positiv term för denne” och att jag borde jobba med mig själv. Jag sa nåt i stil med att det inte alltid är så lätt att jobba med sig själv, vi har alla våra sårbarheter osv.
Till saken hör att jag har en historia av motorisk klumpighet och glömska. Det blev en del konflikter med föräldrar samt lite traditionell mobbning i barnaåren, så jag blir rätt övermannad av starka känslor när jag får mina brister påpekade för mig så upprepat. Jag har dock aldrig upplevt något liknande i vuxen ålder, iaf inte av vänner/ytligt bekanta, har vad jag tror iaf ett ganska välfungerande känsloreglage. Den här människan kommer dock verkligen åt mig, och jag blir ledsen efter kören eftersom att jag uppfattar henom som så elak.
Kan mkt väl ha fel men jag uppfattar att nämnda skrytis har ganska uttalade narcissistiska drag, prickar in på mkt känslig för kritik samt väldigt starkt självhävdelsebehov samt kanske lite knasig förmåga till empati. Jag visade mig sårbar där när jag berättade att hen gör mig ledsen och har varit allmänt bjussig, men det kanske är fel väg att gå?
Vore så himla tacksam över lite råd kring känslohantering i den här situationen!! Det känns som ett fånigt problem och kanske handlar allt om att jag inte tål ett skämt. Fast det finns ju faktiskt vuxenmobbning också och eventuellt kanske det är där vi petar. Jag är 30 och har som sagt aldrig upplevt ett såhär starkt känslomässigt svar från mig själv av konflikt eller kiv i vänskapsrelationer tidigare. Hur har ni hanterat dylikt?
Mvh sorgsen sopran
Jag är inte en smygis i vanliga fall men detta får bli anonymt pga lite känsligt ämne.
Tidig vår började jag i en ny kör
, väldigt trevligt och skojigt. Trivdes fint med gänget i den, men la märke till att en medlem berättade mkt om sina egna positiva egenskaper, både musikaliskt och privat. Tyckte det var lite irriterade men brydde mig egentligen inget särskilt och kände inte att den personen brydde sig något speciellt om mig.Någon månad senare kommer det fram att jag har det yrke som denne alltid velat ha. Medlemmen börjar då berätta om vilka egenskaper som krävs i yrket och hur väl denne skulle passa. Samtidigt råkar jag visa en del glömskhet och klumpighet (tappar mobilen flera gånger, glömmer noter och datum osv), vilket får medlemmen att säga saker som ”har du verkligen koll nu?”, ”är du inte väldigt förvirrad”, ”oj, oj, oj, nu har du allt missat detta” osv. Efter att hen kallat mig förvirrad 3 gånger under ett rep förra veckan sa jag ifrån och berättade att jag blir ledsen av den typen av kommentarer och att jag önskade att hen skulle sluta med dem. Det besvaras med att ”förvirrad är en positiv term för denne” och att jag borde jobba med mig själv. Jag sa nåt i stil med att det inte alltid är så lätt att jobba med sig själv, vi har alla våra sårbarheter osv.
Till saken hör att jag har en historia av motorisk klumpighet och glömska. Det blev en del konflikter med föräldrar samt lite traditionell mobbning i barnaåren, så jag blir rätt övermannad av starka känslor när jag får mina brister påpekade för mig så upprepat. Jag har dock aldrig upplevt något liknande i vuxen ålder, iaf inte av vänner/ytligt bekanta, har vad jag tror iaf ett ganska välfungerande känsloreglage. Den här människan kommer dock verkligen åt mig
, och jag blir ledsen efter kören eftersom att jag uppfattar henom som så elak.Kan mkt väl ha fel men jag uppfattar att nämnda skrytis har ganska uttalade narcissistiska drag, prickar in på mkt känslig för kritik samt väldigt starkt självhävdelsebehov samt kanske lite knasig förmåga till empati. Jag visade mig sårbar där när jag berättade att hen gör mig ledsen och har varit allmänt bjussig, men det kanske är fel väg att gå?
Vore så himla tacksam över lite råd kring känslohantering i den här situationen!! Det känns som ett fånigt problem och kanske handlar allt om att jag inte tål ett skämt. Fast det finns ju faktiskt vuxenmobbning också och eventuellt kanske det är där vi petar. Jag är 30 och har som sagt aldrig upplevt ett såhär starkt känslomässigt svar från mig själv av konflikt eller kiv i vänskapsrelationer tidigare
. Hur har ni hanterat dylikt?Mvh sorgsen sopran
