Efter att ha varit extremt stilla under ett par månader, och med tanke på att jag kommer att köra en motionsplan under våren, så var jag lite nyfiken på min kondition. Såg att gymcentret där jag går på sjukgymnastik erbjöd ett enklare konditionstest och blev nyfiken.
Jag har aldrig gjort något konditionstest. Eftersom jag alltid har varit orkeslös, även som barn, så har jag alltid fått höra att jag är lat och har taskig kondis. Jag klarade inte riktigt att hänga med på skolgympan, och när kompisarna blev lite äldre och började ut och jogga eller köra spinning så försökte jag också, men fixade inte att ”göra som alla andra”, för jag orkade inte. Självklart sa alla då att jag måste vara lat och ha dålig kondis. När jag har blivit lite äldre så har jag faktiskt börjat tycka att det egentligen låter lite konstigt, eller åtminstone har känts orättvist. För jag har i perioder verkligen försökt allt jag kan för att förbättra min kondition – tränat regelbundet, pressat mig allt jag kan och så (försökte t.ex. verkligen träna spinning regelbundet men mådde så fruktansvärt dåligt av det att det bara inte funkade) – men jag har fortfarande alltid varit orkeslös. Och ska inte kondition gå att träna upp?
Eftersom jag alltid fick höra när jag var yngre att anledningen till att jag inte orkade lika mycket som andra var att jag var lat och hade taskig kondis, så har ju det varit ”min sanning” i alla år. Det som jag har tyckt var lite konstigt var att hur mycket jag än har försökt pressa mig så har min ”dåliga kondis” aldrig förbättrats, utan jag har fortfarande varit orkeslös. Men jag har aldrig fördjupat mig mer i det, utan mest bara försökt sopa det lite under mattan eftersom jag skämts över att vara en som är ”lat och har taskig kondis”.
Nu när jag hade varit stilla i nästan tre månader så tänkte jag att min kondition måste vara katastrof, typ det sämsta som mänskligheten någonsin har skådat... Så jag bokade ett konditionstest för att se vad jag hade att jobba med.
Jag fick göra ett konditionsmätningsprogram i en träningsmaskin, som omväxlande utsatte mig för hårdare och lättare motstånd medans den läste av min puls från ett pulsband. Programmet som var kopplat till maskinen spottade sedan ut sig ett resultat som visade flera siffror som skulle vara ett mått på min kondition. Tyvärr minns jag inte resultaten i detalj, däremot skulle jag ha fått dem mailade till mig – om inte personen som registrerade mig hade lagt upp fel mailadress på mig... Måste säga till om det vid nästa tillfälle.
I alla fall så minns jag en sak klart och tydligt. VÄLDIGT klart och tydligt, till och med. För utifrån mina personliga uppgifter som ålder, kön, vikt, mm, tillsammans med resultatet från mätningen, så spottade maskinen även ur sig ett generellt resultat på en skala. Där stod det att mitt konditionstestresultat klassades som ”ÖVER MEDEL”.
Jag kunde knappt tro på det jag såg. Det bara svindlade framför mina ögon. Jag kunde nästan höra hur min självbild kraschade, som en gigantisk spegel som gick i kras. Jag – som alltid har varit ett likamedtecken med ”lat och dålig kondis”. Jag – som alltid varit pinsamt sämst på det här med att orka hänga med. Jag – som alltid har sett mig som en ohjälplig latmask och ett konditionsmässigt misslyckande. Jag – som efter en stillasittande höst minst hade förväntat mig ett konditionstestresultat som skulle ha lett till att personalen skulle ha ringt vårdpersonal för att bära hem mig på bår...
Jag började försöka hitta förklaringen i att det var ett väldigt enkelt konditionstest. Inte kunde väl maskinen se nånting om min kondition på det där lilla? Den måste ju ha mätt fel. Det måste finnas en enorm felmarginal i det generella resultat den spottade ur sig.
Men felmarginal eller ej så är det trots allt en gigantisk skillnad på ”sämst kondition i hela världen” – som jag hade förväntat mig – och ”över medel” – som maskinen de facto spottade ur sig.
Personen som hjälpte mig med testet tyckte inte att resultatet ”över medel” var särskilt konstigt. ”Du är ju hästtjej!” sa hon och skrattade, ”då är det ju inget konstigt resultat”...
I mitt huvud snurrade dock tankarna ”hästtjej och hästtjej – kan man verkligen räknas som det om man bara rider en eller ett par gånger i veckan?”...
Allt för att försöka hitta argument som skulle skydda min gamla världsbild av att jag har sämst kondition i hela världen...
För det här är nånting som omkullkastar mycket. Om jag INTE har sämst kondition i hela världen, så kanske det skulle innebära att jag inte alls är lat, som jag alltid fått höra. Kanske är det något annat som gör att jag är orkeslös? Kanske är det något fysiskt fel nånstans (som jag ju i min envishet har misstänkt men som jag aldrig har lyckats få bekräftat från någon läkare, utan även därifrån fått höra att jag bara är lat). Men kanske är det så att jag tvärtom är en kämpe? Som orkar ha en OK kondition TROTS orkeslöshet? Kanske ”räcker jag till” ändå? Kanske allt mitt kämpande trots allt räknas? Kanske är jag till och med värd respekt, inte skam?...
När jag åkte hem från testet så var det en märklig känsla. Som om jag hade med mig en annan person hem än när jag åkte dit. Plötsligt skulle jag förhålla mig till att jag kanske trots allt är en människa med OK kondition, och bygga om min självbild efter det.
Det som var lite synd var att personen som höll i testet inte kunde förklara testresultaten för mig – vad sa värdena egentligen och hur mättes det – och inte heller kunde svara på mina frågor om pulsträning. Jag hade hoppats på att utöka mina skrala kunskaper inom detta område, men en PT var uppenbarligen inte rätt källa, så jag skulle fortfarande behöva leta reda på var jag kan hitta lite mer ingående information om hur kondition fungerar, hur det mäts och vad pulsen egentligen säger.
En annan ny upplevelse för mig är att sjukgymnasten jag går hos tycker att jag ska respektera mina smärtor. Jag är ju nästan så odiagnostiserad som man kan bli, men när jag berättade om att jag har väldigt ont i knäna (särskilt efter viss träning/vissa övningar) och ont i ländryggen, tillsammans med den nyupptäckta misstanken om att jag kan vara benskör, så strök sjukgymnasten vissa övningar. När vi gick igenom övningarna för min skadade arm så frågade hon vad som gjorde ont, och minskade på motståndet för de övningar som skapade smärta i armen.
Och det är verkligen ett nytt sätt att tänka för mig.
Eftersom jag som sagt inte har någon diagnos för nånting så har jag tidigare alltid blivit behandlad som ”normal”. Vilket innebär att jag alltid har fått höra att jag ska ta i och inte sjåpa mig när det gör ont utan bara bita ihop och kötta igenom smärtan – ”SÅ ont kan det inte göra!” (jo, det gör det).
Och det är så jag är van att köra.
Att respektera kroppens signaler känns därför konstigt men väldigt trevligt måste jag säga. Är bara lite orolig över att det inte gör särskilt ont... Jag har alltid trott att det måste göra ont för att ge effekt. Å andra sidan har jag ju tidigare alltid gett upp träningen efter ett tag när jag inte orkar med smärtan längre. Om man tränar på ett sånt sätt att det inte gör så ont så kanske man kan träna längre perioder. Och det kanske är bra.
Det har nu snart gått 15 veckor sen min ridolycka. Jag använder armen hyfsat normalt, men några saker kvarstår. Armen är lite svag, och värst är axeln. Att sträcka armen rakt upp tar emot lite. Jag kan inte ”hänga” på armen på något sätt. Jag kan inte ligga på vänster sida när jag sover, för axeln klarar inte av tyngden. Ligger jag på höger sida så måste jag ha en tjock kudde att lägga upp vänster arm på, annars domnar hela armen eftersom axeln inte orkar hålla sig upprätt utan faller framåt för mycket. Ibland ”klickar” det lite i axeln, som att den inte orkar hålla sig själv på plats utan är på väg att glida iväg till ett läge där den riskerar att gå ur led. Jag kan inte ligga på mage med armarna fram under kudden, den ställningen gör ont i axeln.
Armbågen – som jag inte vet vad det blev för skada på – funkar inte riktigt hundra. Jag kan varken sträcka ut armen helt rakt eller vika ihop den helt. Däremot är den inte särskilt långt från ”ändlägena”, så det är inget som är särskilt störande egentligen (förutom i vissa sovställningar). När armen hade varit stilla länge efter skadan så hade jag fått typ psoriasis på den skadade armbågen. Märkligt! Har aldrig haft något liknande... Men det försvann sen. Däremot upptäckte jag häromdagen att jag nu har fått typ svart skägg på armbågen istället!! What!??! Hur i hela världen gick det till – och VARFÖR??? Har verkligen aldrig varit med om något liknande! Det känns som att det definitivt är nåt knas med den armbågen i alla fall....
Jag har aldrig gjort något konditionstest. Eftersom jag alltid har varit orkeslös, även som barn, så har jag alltid fått höra att jag är lat och har taskig kondis. Jag klarade inte riktigt att hänga med på skolgympan, och när kompisarna blev lite äldre och började ut och jogga eller köra spinning så försökte jag också, men fixade inte att ”göra som alla andra”, för jag orkade inte. Självklart sa alla då att jag måste vara lat och ha dålig kondis. När jag har blivit lite äldre så har jag faktiskt börjat tycka att det egentligen låter lite konstigt, eller åtminstone har känts orättvist. För jag har i perioder verkligen försökt allt jag kan för att förbättra min kondition – tränat regelbundet, pressat mig allt jag kan och så (försökte t.ex. verkligen träna spinning regelbundet men mådde så fruktansvärt dåligt av det att det bara inte funkade) – men jag har fortfarande alltid varit orkeslös. Och ska inte kondition gå att träna upp?
Eftersom jag alltid fick höra när jag var yngre att anledningen till att jag inte orkade lika mycket som andra var att jag var lat och hade taskig kondis, så har ju det varit ”min sanning” i alla år. Det som jag har tyckt var lite konstigt var att hur mycket jag än har försökt pressa mig så har min ”dåliga kondis” aldrig förbättrats, utan jag har fortfarande varit orkeslös. Men jag har aldrig fördjupat mig mer i det, utan mest bara försökt sopa det lite under mattan eftersom jag skämts över att vara en som är ”lat och har taskig kondis”.
Nu när jag hade varit stilla i nästan tre månader så tänkte jag att min kondition måste vara katastrof, typ det sämsta som mänskligheten någonsin har skådat... Så jag bokade ett konditionstest för att se vad jag hade att jobba med.
Jag fick göra ett konditionsmätningsprogram i en träningsmaskin, som omväxlande utsatte mig för hårdare och lättare motstånd medans den läste av min puls från ett pulsband. Programmet som var kopplat till maskinen spottade sedan ut sig ett resultat som visade flera siffror som skulle vara ett mått på min kondition. Tyvärr minns jag inte resultaten i detalj, däremot skulle jag ha fått dem mailade till mig – om inte personen som registrerade mig hade lagt upp fel mailadress på mig... Måste säga till om det vid nästa tillfälle.
I alla fall så minns jag en sak klart och tydligt. VÄLDIGT klart och tydligt, till och med. För utifrån mina personliga uppgifter som ålder, kön, vikt, mm, tillsammans med resultatet från mätningen, så spottade maskinen även ur sig ett generellt resultat på en skala. Där stod det att mitt konditionstestresultat klassades som ”ÖVER MEDEL”.
Jag kunde knappt tro på det jag såg. Det bara svindlade framför mina ögon. Jag kunde nästan höra hur min självbild kraschade, som en gigantisk spegel som gick i kras. Jag – som alltid har varit ett likamedtecken med ”lat och dålig kondis”. Jag – som alltid varit pinsamt sämst på det här med att orka hänga med. Jag – som alltid har sett mig som en ohjälplig latmask och ett konditionsmässigt misslyckande. Jag – som efter en stillasittande höst minst hade förväntat mig ett konditionstestresultat som skulle ha lett till att personalen skulle ha ringt vårdpersonal för att bära hem mig på bår...
Jag började försöka hitta förklaringen i att det var ett väldigt enkelt konditionstest. Inte kunde väl maskinen se nånting om min kondition på det där lilla? Den måste ju ha mätt fel. Det måste finnas en enorm felmarginal i det generella resultat den spottade ur sig.
Men felmarginal eller ej så är det trots allt en gigantisk skillnad på ”sämst kondition i hela världen” – som jag hade förväntat mig – och ”över medel” – som maskinen de facto spottade ur sig.
Personen som hjälpte mig med testet tyckte inte att resultatet ”över medel” var särskilt konstigt. ”Du är ju hästtjej!” sa hon och skrattade, ”då är det ju inget konstigt resultat”...
I mitt huvud snurrade dock tankarna ”hästtjej och hästtjej – kan man verkligen räknas som det om man bara rider en eller ett par gånger i veckan?”...Allt för att försöka hitta argument som skulle skydda min gamla världsbild av att jag har sämst kondition i hela världen...
För det här är nånting som omkullkastar mycket. Om jag INTE har sämst kondition i hela världen, så kanske det skulle innebära att jag inte alls är lat, som jag alltid fått höra. Kanske är det något annat som gör att jag är orkeslös? Kanske är det något fysiskt fel nånstans (som jag ju i min envishet har misstänkt men som jag aldrig har lyckats få bekräftat från någon läkare, utan även därifrån fått höra att jag bara är lat). Men kanske är det så att jag tvärtom är en kämpe? Som orkar ha en OK kondition TROTS orkeslöshet? Kanske ”räcker jag till” ändå? Kanske allt mitt kämpande trots allt räknas? Kanske är jag till och med värd respekt, inte skam?...
När jag åkte hem från testet så var det en märklig känsla. Som om jag hade med mig en annan person hem än när jag åkte dit. Plötsligt skulle jag förhålla mig till att jag kanske trots allt är en människa med OK kondition, och bygga om min självbild efter det.
Det som var lite synd var att personen som höll i testet inte kunde förklara testresultaten för mig – vad sa värdena egentligen och hur mättes det – och inte heller kunde svara på mina frågor om pulsträning. Jag hade hoppats på att utöka mina skrala kunskaper inom detta område, men en PT var uppenbarligen inte rätt källa, så jag skulle fortfarande behöva leta reda på var jag kan hitta lite mer ingående information om hur kondition fungerar, hur det mäts och vad pulsen egentligen säger.
En annan ny upplevelse för mig är att sjukgymnasten jag går hos tycker att jag ska respektera mina smärtor. Jag är ju nästan så odiagnostiserad som man kan bli, men när jag berättade om att jag har väldigt ont i knäna (särskilt efter viss träning/vissa övningar) och ont i ländryggen, tillsammans med den nyupptäckta misstanken om att jag kan vara benskör, så strök sjukgymnasten vissa övningar. När vi gick igenom övningarna för min skadade arm så frågade hon vad som gjorde ont, och minskade på motståndet för de övningar som skapade smärta i armen.
Och det är verkligen ett nytt sätt att tänka för mig.
Eftersom jag som sagt inte har någon diagnos för nånting så har jag tidigare alltid blivit behandlad som ”normal”. Vilket innebär att jag alltid har fått höra att jag ska ta i och inte sjåpa mig när det gör ont utan bara bita ihop och kötta igenom smärtan – ”SÅ ont kan det inte göra!” (jo, det gör det).
Och det är så jag är van att köra.
Att respektera kroppens signaler känns därför konstigt men väldigt trevligt måste jag säga. Är bara lite orolig över att det inte gör särskilt ont... Jag har alltid trott att det måste göra ont för att ge effekt. Å andra sidan har jag ju tidigare alltid gett upp träningen efter ett tag när jag inte orkar med smärtan längre. Om man tränar på ett sånt sätt att det inte gör så ont så kanske man kan träna längre perioder. Och det kanske är bra.
Det har nu snart gått 15 veckor sen min ridolycka. Jag använder armen hyfsat normalt, men några saker kvarstår. Armen är lite svag, och värst är axeln. Att sträcka armen rakt upp tar emot lite. Jag kan inte ”hänga” på armen på något sätt. Jag kan inte ligga på vänster sida när jag sover, för axeln klarar inte av tyngden. Ligger jag på höger sida så måste jag ha en tjock kudde att lägga upp vänster arm på, annars domnar hela armen eftersom axeln inte orkar hålla sig upprätt utan faller framåt för mycket. Ibland ”klickar” det lite i axeln, som att den inte orkar hålla sig själv på plats utan är på väg att glida iväg till ett läge där den riskerar att gå ur led. Jag kan inte ligga på mage med armarna fram under kudden, den ställningen gör ont i axeln.
Armbågen – som jag inte vet vad det blev för skada på – funkar inte riktigt hundra. Jag kan varken sträcka ut armen helt rakt eller vika ihop den helt. Däremot är den inte särskilt långt från ”ändlägena”, så det är inget som är särskilt störande egentligen (förutom i vissa sovställningar). När armen hade varit stilla länge efter skadan så hade jag fått typ psoriasis på den skadade armbågen. Märkligt! Har aldrig haft något liknande... Men det försvann sen. Däremot upptäckte jag häromdagen att jag nu har fått typ svart skägg på armbågen istället!!
What!??! Hur i hela världen gick det till – och VARFÖR??? Har verkligen aldrig varit med om något liknande! Det känns som att det definitivt är nåt knas med den armbågen i alla fall.... 
