Komma tillbaka i sadeln efter avlivning

[laxen]

Hej!

Förra månaden fick min kära ponny somna in. Även fast jag vet att det var rätt beslut och att han hade ont så är det fortfarande oerhört svårt. Jag vet inte hur jag ska kunna rida igen och just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna rida eller ha häst igen.
Ni som också varit med om avlivning, hur lång tid tog det för er att kunna rida igen?

Mvh desperat student vars enda hobby varit ridning i alla mina år

 

[skiesabove]

Det tog typ 2 år innan jag verkligen öppnade mitt hjärta igen när jag fick avliva min första häst, men jag hade 3 andra hästar under den tiden ändå.

Det är ok att sörja, det är inte farligt. Det hedrar den döda. Och du kan rida, och vara snäll mot andra hästar under tiden sorgearbetet pågår.

 

[TinyWiny]

Hade jag inte haft min andra häst hade jag troligen aldrig mer gått in i ett stall eller närmat mig en häst mer. Hon var min själsfrände och jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna leva utan henne. Det är 10 månader sedan hon dog. Nu hade jag min andra häst och jag är så enormt tacksam för honom. Hans existens tvingade mig att göra det jag mår väl av. Att leva, bo och andas häst.
För några månader sedan kom en ny häst och krävde min kärlek. Det var verkligen så. Han krävde den för att han behövde den så desperat. Jag öser ett ton kärlek över honom och min andra varje dag men saknaden, tomheten och längtan efter min andra halva av själen är enorm. Det tror jag den alltid kommer vara men om det är priset för att få leva med en så fantastisk individ där kärleken var så total från första stund, ja då är det värt det. Hon hjälpte mig igenom så mycket men sorgen efter henne är tung.

 

[Inte_Ung]

Jag undrar också det.
Efter att min kamrat sedan över 20år dog och en flytt för mig så kom jag aldrig igång ordentligt med ridningen igen.
Det är mer än 10 år sedan.
Mina ridbara hästar bor numera på ridskola och har det bra där.
Själv så har jag två pensionärer att pyssla om.

 

[Bison]

När min häst bröt benet i boxen var jag helt förstörd och ville absolut inte ha en ny häst igen.
Efter någon månad var jag dock så rastlös så då började jag jobba ett par dagar i veckan hos min tränare. Släppa ut och in hästar, mocka, göra iordning för ridning osv. Det var så himla skönt, dels att ha något att göra och hantera hästar på ett kravlöst vis.
Jag började rida hennes hästar lit efter ytterligare någon månad och efter några månader kände jag hur mycket jag saknade att ha en egen häst och då började jag titta på annonser igen.
För mig var det väldigt bra att smyga in det lite successivt utan krav eller press. Jag fick vara där när jag ville och hur mycket jag ville, har ett vanligt heltidsjobb i grunden.

 

[laxen]

Hade jag inte haft min andra häst hade jag troligen aldrig mer gått in i ett stall eller närmat mig en häst mer. Hon var min själsfrände och jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna leva utan henne. Det är 10 månader sedan hon dog. Nu hade jag min andra häst och jag är så enormt tacksam för honom. Hans existens tvingade mig att göra det jag mår väl av. Att leva, bo och andas häst.
För några månader sedan kom en ny häst och krävde min kärlek. Det var verkligen så. Han krävde den för att han behövde den så desperat. Jag öser ett ton kärlek över honom och min andra varje dag men saknaden, tomheten och längtan efter min andra halva av själen är enorm. Det tror jag den alltid kommer vara men om det är priset för att få leva med en så fantastisk individ där kärleken var så total från första stund, ja då är det värt det. Hon hjälpte mig igenom så mycket men sorgen efter henne är tung.

Det är exakt så jag känner. Han var verkligen min själsfrände och bästa vän. Jag vet att jag aldrig kommer kunna älska en häst som jag älskade han. Jag tror att det är delvis varför jag är tveksam på att gå tillbaka till ridning, jag kommer bara kolla efter han i varje häst jag träffar. Min mamma har en ponny men han är alldeles för liten för mig att rida och att komma tillbaka till stallet där min fina Fabian stod är extremt smärtsamt.

 

[TinyWiny]

Det är exakt så jag känner. Han var verkligen min själsfrände och bästa vän. Jag vet att jag aldrig kommer kunna älska en häst som jag älskade han. Jag tror att det är delvis varför jag är tveksam på att gå tillbaka till ridning, jag kommer bara kolla efter han i varje häst jag träffar. Min mamma har en ponny men han är alldeles för liten för mig att rida och att komma tillbaka till stallet där min fina Fabian stod är extremt smärtsamt.

Jag tänker att man inte behöver älska någon annan som man älskade den man förlorat. Kärlek finns i så många olika skepnader och på så olika vis och har man tur finns det någon annan man åtminstone kan ge sin kärlek till. Inte samma och inte alls likadant men trots det en kärleksfull relation.

För mig var inte att rida andra hästar det svåra utan att vara utan relationen vi hade. Hur gör man när den man alltid har gråtit hos är den man gråter efter?

 

[parellikusken]

Jag kommer nog inte börja rida igen. Är snart två år sedan jag fick avliva min älskade häst. Vi delade ridningen och njöt av att få komma ut i skogen tillsammans. Har väldigt svårt att se att jag skulle kunna dela den upplevelsen med en annan häst utan att bryta ihop av saknaden efter min förra.

Började dock hjälpa till med andra hästar efter jag fick ta bort min och nuvarande häst har jag hjälpt till med ett år nu. Jag tränar dock bara honom från marken.

 

[tuaphua]

Hej!

Förra månaden fick min kära ponny somna in. Även fast jag vet att det var rätt beslut och att han hade ont så är det fortfarande oerhört svårt. Jag vet inte hur jag ska kunna rida igen och just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna rida eller ha häst igen.
Ni som också varit med om avlivning, hur lång tid tog det för er att kunna rida igen?

Mvh desperat student vars enda hobby varit ridning i alla mina år

Min ponny som var min första häst hade jag ett oerhört starkt band till. Han var utdömd för lynnesfel innan mina föräldrar köpte för slaktpris. Han valde mig som enda person han släppte in. Och jag hade skadat mig illa och mådde inte bra under många av våra år i början. Jag växte upp med honom och allt det gjorde att vi fick ett extremt tight band. Vi fick också 20 fina år ihop. Så när han togs bort som 30-åring kändes det som jag liksom amputerat en del av mig själv. Fruktansvärt!

Jag hade dock redan en till häst och jobbade som tränare/ryttare. Så jag blev ju mer eller mindre tvingad att vara i stall och rida hyfsat fort efter ponnyn togs bort. Tror jag var borta 3 dagar helt från stallet. Sen behövde jag ta hand om min andra häst etc. Jag tror att iom att jag redan red så mycket andra hästar så var det enklare att bara fortsätta åka till stallet och göra det och rida min andra häst.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna lika starkt för den andra hästen, som jag har kvar nu 14 år senare. Men så blev det iaf över tid.

Om du vill fortsätta med häst hoppas jag du hittar ett sätt som passar för dig när du känner att det är dags.

 

[Oknytt]

Åh, svårt.

Har varit med om att behöva avliva några nu. Två pga av ålder och krämpor vilket såklart var sorligt men liksom väntat och okej, och några pga kroniska skador och en akut pga benbrott i hagen. Den sistnämnda var allra värst. Tyckte så himla mycket om den hästen och chocken när jag fick samtalet från stallet när jag var på jobbet var rent ut sagt vidrig och fullständigt surrealistisk. Jag trodde verkligen att jag skulle lägga av med hästar efter detta och jag satte inte min fot i stallet och åkte inte ens förbi där på flera månader utan valde medvetet andra vägar. Min man fick städa ut mitt skåp och ta hem alla grejer och jag sålde av säkert 90 % av mina hästgrejer. Men till slut blev saknaden efter hästar ändå för stor och blev större än rädslan att råka ut för samma grej igen.

 

[laxen]

Åh, svårt.

Har varit med om att behöva avliva några nu. Två pga av ålder och krämpor vilket såklart var sorligt men liksom väntat och okej, och några pga kroniska skador och en akut pga benbrott i hagen. Den sistnämnda var allra värst. Tyckte så himla mycket om den hästen och chocken när jag fick samtalet från stallet när jag var på jobbet var rent ut sagt vidrig och fullständigt surrealistisk. Jag trodde verkligen att jag skulle lägga av med hästar efter detta och jag satte inte min fot i stallet och åkte inte ens förbi där på flera månader utan valde medvetet andra vägar. Min man fick städa ut mitt skåp och ta hem alla grejer och jag sålde av säkert 90 % av mina hästgrejer. Men till slut blev saknaden efter hästar ändå för stor och blev större än rädslan att råka ut för samma grej igen.

Jag känner redan saknad för hästar och vill upp på hästryggen igen men det är så jobbigt. På typ 5 år har jag bara ridit han och att helt plötsligt behöva rida andra hästar känns väldigt jobbigt. Han var nästan 28 men pigg och frisk, så det var väl ingen chock att han behövde avlivas men vi trodde att han skulle ha några år till. Baserat på dem svar jag fått tror jag att man helt enkelt bara får vänta.

 

[TinyWiny]

Jag känner redan saknad för hästar och vill upp på hästryggen igen men det är så jobbigt. På typ 5 år har jag bara ridit han och att helt plötsligt behöva rida andra hästar känns väldigt jobbigt. Han var nästan 28 men pigg och frisk, så det var väl ingen chock att han behövde avlivas men vi trodde att han skulle ha några år till. Baserat på dem svar jag fått tror jag att man helt enkelt bara får vänta.

Jag hade inte ridit någon annan häst på 16 år när jag förlorade min själsfrände. Jag hade suttit på en annan vid två tillfällen men inte ridit. Det var jobbigt och det kändes som att jag inte kunde rida. Hon jag förlorade hade jag ridit in själv med de hjälper min trasiga kropp klarar så tanken på att rida någon annan var både skrämmande och jobbig. Jag köpte en lektion just därför och förklarade tydligt vilka begränsningar jag har men det blev verkligen pannkaka. Jag kan inte sitta och skänkla med benen och måste ha en häst som har egen motor och lyssnar på sitsen men fick en häst som inte gick fram alls utan krävde massor av ben. Lektionen hölls dessutom enbart i skritt... Det jag lärde mig på det var att jag hade rätt i min känsla av att jag måste ha en häst med eget driv. Jag provred många och det var faktiskt bra. Jag insåg att jag visst kan rida och det ganska bra. Jag upptäckte också att hästarna trivdes med min ridstil. Jag letade ju efter en häst som passar just mig och de hjälper jag kan ge och när jag hittade den hästen var det självklart. Jag saknar såklart min själsfrände så mycket men som en vän sa, han är en värdig efterträdare

 

[phie]

Tack @laxen för en fantastiskt bra tråd. Sitter nämligen och funderar på samma sak, känns svårt att "våga" skaffa ny och lägga tid, energi, pengar och framför allt kärlek på en ny häst. Viljan finns dock där latent. Jag blev väldigt bränd när min hjärtehäst var tvungen att avlivas och har mått kontant dåligt sedan dess i olika grad, nästan 2 och ett halvt år sedan nu. Tog lång tid innan jag orkade ens åka förbi stallet och hälsa på kompisarna där, och det kändes inte ens bra...

Logiskt så kommer det med stor sannolikhet inte bli samma situation med en ny häst men tramsigt nog är jag väldigt rädd för det ändå. Vi människor är ju bra på katastroftänk när utrymme ges och vi undviker ju lätt det som ger obehag. Synd när favorithobbyn hamnar i "jobbigt att utsätta sig för" -kategorin bara