Jag har mött riktigt fångkänsliga hästar, vars ägare inte låter dem gå i gräshage för att skydda dem mot nytt fånganfall och skyddar dem från att bli sjuka.
Det finns idag mer forskning i ämnet som helt klart talar om att det inte bara rör sig om mängden gräs hästen sätter i sig eller att fång endast utbryter av att hästen äter för mycket gräs/blir fet. Är fruktanhalten hög exempelvis krävs det inte mycket gräs för att en fångkänslig häst ska få ett nytt anfall, det räcker med några nävar för att bryta ut en reaktion hos vissa. Med andra ord finns ingen garanti att skydda en fånghäst mot nytt anfall genom att sätta på den en betesreducerare varav många av dessa hästar aldrig får gå i gräshage mer.
Vissa individer som hör dit är så känsliga att man kan säga att de helt enkelt inte tål färskt gräs.
Hur menar du ang att växelbetas? Svälts hästarna under tiden de står i grushage kan jag mycket väl förstå att de hetsäter/"äter igen" när de är åter i gräshagen.
Jag har sett många betesreducerare och jag kan inte tycka att hästarna får möjligheten att röra sig som de vill på något sätt alls med dessa på dygnet runt. Svårigheter att röra käkar i sidled, öppna munnen på ett normalt vis och gäspa bland annat.
Klart som tusan att de inte kan äta normalt, vad är annars meningen att ha dessa på undrar jag..
Sen förstår jag också ang att kanske inte kunna påverka typ av betesmark helt och hållet men jag står kvar vid min åsikt att man någonstans måste anpassa detta åt hästen genom valet av bete om hästen har hälsoproblem.
Vi kan inte släppa ut våra hästar på bete bara av anledningen att vi ska försöka kompensera upp resten av året i "tråkig" hage eller att man ska betala tillbaka hästen sin frihet..Många tänker så men det kan bli riktigt tokigt i vissa sammanhang.
För det är fortfarande vanligt att hästägare släpper sina hästar på beten hur som helst utan eftertanke med sjuka hästar som följd och många gånger är det en ren bekvämlighetsfråga tyvärr.
Likaså när det kommer till att utfodra hästen i övrigt.