- Svar: 4
- Visningar: 1 321
Mitt hälsointresse har på senare tiden riktat in sig väldigt mycket på hormoner. Plötsligt är jag helt besatt av att få lära mig mer om hormonsystemen. Det är verkligen jätteintressant men också väldigt komplext...
Under min jakt på hormonkunskap så stötte jag bl a på Klimakteriepodden, en informativ och lyssnansvärd podd som jag tyckte var riktigt bra, och jag insåg hur oerhört lite (i stort sett inget alls) som jag visste om detta stadium i livet. Att jag kom in på klimakteriespåret bror nog på att jag själv haft flera problem som jag läste nånstans är förknippade med klimakteriet, som torra slemhinnor, urinvägsinfektioner och benskörhet. Efter att ha lyssnat igenom alla avsnitt i podden så inser jag vilken enorm påverkan detta med klimakteriet kan ha på vår hälsa! 75% av alla kvinnor upplever någon form av hälsoproblem i samband med klimakteriet, och en ganska stor del av dessa får dessutom rätt så stora besvär. Här väcktes mitt intresse ännu mer, och biohackern i mig tänkte att självklart måste det väl finnas någon egenvård eller livsstilsförändring man kan göra för att lindra detta?! (Jag vägrar nämligen att ta hormoner i någon form, efter att p-piller förstörde min hälsa)
Eftersom det tjatas om att man kommer in i klimakteriet först vid 52 års ålder så har jag tänkt att jag med mina 45 är alldeles för ung, men jag har nog ändå konstaterat att jag sannolikt befinner mig i förklimakteriefasen. Men självklart följer jag som vanligt inga mallar över hur en ”normal” människa funkar!... Suck. Man börjar nämligen inte förklimakteriet med att få torra slemhinnor, bristande sexlust, urinvägsinfektioner och benskörhet. Jag har nu lärt mig att dessa problem vanligtvis kommer (om de kommer överhuvudtaget) först efter menopaus när mensen har upphört och östrogennivåerna är låga. Ingenstans finns det någon som nämner den varianten som jag upplever, där man börjar förklimakteriet med det. Dubbelsuck. Jag verkar helt enkelt köra en ”baklängesvariant” av klimakteriet.
Men innebär det att mitt värsta är över nu, eller innebär det att jag kommer att drabbas extra hårt eftersom jag redan är hormonellt uppfuckad?...
Jag pratade en gång med en kvinna som hade vallningar. Jag sa att eftersom jag alltid är så frusen av mig så kanske mina eventuella kommande vallningar bara kommer att göra så att jag kommer upp till normal temperatur? Men då svarade den kvinnan att de kvinnor hon kände som alltid hade varit frusna av sig hade fått sju resor värre vallningar än de andra... Och nu när jag har försökt lära mig lite mer kan jag se en teori om varför...
För ett tag sedan kunde jag konstatera att jag nu är nere på all time low vad gäller antal blödningsfria dagar mellan mensblödningarna. Snart är jag nere på att blöda var tredje vecka... Plus att det kommer mellanblödningar dessutom. Först drabbades jag av en släng av förundran, förtjusning och nyfikenhet över att ”shit, nu känns det verkligen konkret att jag närmar mig klimakteriet!” (jag kan ju lugnt påstå att jag håller på att längta ihjäl mig efter den dagen jag blir av med menshelvetet!), men sen förbyttes känslan mer i skräck.
Jag har under i stort sett hela mitt menstruerande liv haft problem med just mens from hell som knappt går att hantera överhuvudtaget, och som jag skrivit om tidigare har jag så långt jag vet aldrig haft ordentliga järnnivåer i blodet. Inte känns det särskilt roligt att höra att det sannolikt kommer att bli ännu jävligare innan det upphör, med ännu tätare och rikligare blödningar. Vaddå – ska jag behöva blöda varannan vecka?! Och vad jag har förstått så sägs de problemen kunna pågå i värsta fall upp till 10 år!?! Hur ska man överhuvudtaget kunna orka med det?
Sedan begränsar det ju livet rejält. Jag blev tillfrågad om att följa med på en utlandsresa i höst, men sånt är ju bara att glömma nu när jag inte längre kan räkna ut när mensen kommer och när den är så omöjlig att hantera som den är. Jag kan ju knappt ens resa någonstans imorgon om jag hade velat, eftersom det verkar som att mensen kan anfalla precis när som helst nuförtiden!
Nånstans försöker jag fortfarande fokusera på den där ljusningen som jag hoppas ska finnas ”på andra sidan” menopaus. Som jag har längtat efter att bli av med eländet! Men samtidigt blir jag rädd - vad händer om jag inte orkar ta mig igenom upploppet av menshelvetet? Om det blir ännu värre blödningar som dessutom kryddas med humörproblem, vallningar och sömnlöshet ovanpå det?
Jag tycker att jag har försökt kämpa på så bra jag nånsin har kunnat med alla krämpor och problem jag har haft under hela livet, men satan vad det tär på krafterna att alltid behöva hantera något problem. Och nu känns det som att jag kanske står inför den värsta utmaningen av alla.
Jag vet, jag borde inte oroa mig eller måla upp skrämmande scenarier. Det blir som det blir. Jag ska försöka köra lite mindfulness och koncentrera mig på att hitta glädjen i varje nu istället.
Ur hormonobalanssynpunkt sägs det vara väldigt bra att arbeta på att stärka sitt serotonin/parasympatiska system dessutom!
Under min jakt på hormonkunskap så stötte jag bl a på Klimakteriepodden, en informativ och lyssnansvärd podd som jag tyckte var riktigt bra, och jag insåg hur oerhört lite (i stort sett inget alls) som jag visste om detta stadium i livet. Att jag kom in på klimakteriespåret bror nog på att jag själv haft flera problem som jag läste nånstans är förknippade med klimakteriet, som torra slemhinnor, urinvägsinfektioner och benskörhet. Efter att ha lyssnat igenom alla avsnitt i podden så inser jag vilken enorm påverkan detta med klimakteriet kan ha på vår hälsa! 75% av alla kvinnor upplever någon form av hälsoproblem i samband med klimakteriet, och en ganska stor del av dessa får dessutom rätt så stora besvär. Här väcktes mitt intresse ännu mer, och biohackern i mig tänkte att självklart måste det väl finnas någon egenvård eller livsstilsförändring man kan göra för att lindra detta?! (Jag vägrar nämligen att ta hormoner i någon form, efter att p-piller förstörde min hälsa)
Eftersom det tjatas om att man kommer in i klimakteriet först vid 52 års ålder så har jag tänkt att jag med mina 45 är alldeles för ung, men jag har nog ändå konstaterat att jag sannolikt befinner mig i förklimakteriefasen. Men självklart följer jag som vanligt inga mallar över hur en ”normal” människa funkar!... Suck. Man börjar nämligen inte förklimakteriet med att få torra slemhinnor, bristande sexlust, urinvägsinfektioner och benskörhet. Jag har nu lärt mig att dessa problem vanligtvis kommer (om de kommer överhuvudtaget) först efter menopaus när mensen har upphört och östrogennivåerna är låga. Ingenstans finns det någon som nämner den varianten som jag upplever, där man börjar förklimakteriet med det. Dubbelsuck. Jag verkar helt enkelt köra en ”baklängesvariant” av klimakteriet.
Men innebär det att mitt värsta är över nu, eller innebär det att jag kommer att drabbas extra hårt eftersom jag redan är hormonellt uppfuckad?... Jag pratade en gång med en kvinna som hade vallningar. Jag sa att eftersom jag alltid är så frusen av mig så kanske mina eventuella kommande vallningar bara kommer att göra så att jag kommer upp till normal temperatur? Men då svarade den kvinnan att de kvinnor hon kände som alltid hade varit frusna av sig hade fått sju resor värre vallningar än de andra...
Och nu när jag har försökt lära mig lite mer kan jag se en teori om varför... För ett tag sedan kunde jag konstatera att jag nu är nere på all time low vad gäller antal blödningsfria dagar mellan mensblödningarna. Snart är jag nere på att blöda var tredje vecka... Plus att det kommer mellanblödningar dessutom. Först drabbades jag av en släng av förundran, förtjusning och nyfikenhet över att ”shit, nu känns det verkligen konkret att jag närmar mig klimakteriet!” (jag kan ju lugnt påstå att jag håller på att längta ihjäl mig efter den dagen jag blir av med menshelvetet!), men sen förbyttes känslan mer i skräck.
Jag har under i stort sett hela mitt menstruerande liv haft problem med just mens from hell som knappt går att hantera överhuvudtaget, och som jag skrivit om tidigare har jag så långt jag vet aldrig haft ordentliga järnnivåer i blodet. Inte känns det särskilt roligt att höra att det sannolikt kommer att bli ännu jävligare innan det upphör, med ännu tätare och rikligare blödningar. Vaddå – ska jag behöva blöda varannan vecka?! Och vad jag har förstått så sägs de problemen kunna pågå i värsta fall upp till 10 år!?! Hur ska man överhuvudtaget kunna orka med det?
Sedan begränsar det ju livet rejält. Jag blev tillfrågad om att följa med på en utlandsresa i höst, men sånt är ju bara att glömma nu när jag inte längre kan räkna ut när mensen kommer och när den är så omöjlig att hantera som den är. Jag kan ju knappt ens resa någonstans imorgon om jag hade velat, eftersom det verkar som att mensen kan anfalla precis när som helst nuförtiden!
Nånstans försöker jag fortfarande fokusera på den där ljusningen som jag hoppas ska finnas ”på andra sidan” menopaus. Som jag har längtat efter att bli av med eländet! Men samtidigt blir jag rädd - vad händer om jag inte orkar ta mig igenom upploppet av menshelvetet? Om det blir ännu värre blödningar som dessutom kryddas med humörproblem, vallningar och sömnlöshet ovanpå det?
Jag tycker att jag har försökt kämpa på så bra jag nånsin har kunnat med alla krämpor och problem jag har haft under hela livet, men satan vad det tär på krafterna att alltid behöva hantera något problem. Och nu känns det som att jag kanske står inför den värsta utmaningen av alla.
Jag vet, jag borde inte oroa mig eller måla upp skrämmande scenarier. Det blir som det blir. Jag ska försöka köra lite mindfulness och koncentrera mig på att hitta glädjen i varje nu istället.
Ur hormonobalanssynpunkt sägs det vara väldigt bra att arbeta på att stärka sitt serotonin/parasympatiska system dessutom!
