Mischmasch
Trådstartare
Har två innekatter på 11 och 6 år. Den äldre har vi haft sen han var kattunge och den yngre köpte vi som 1-åring när vår tidigare katt dog.
Dom här två katterna har aldrig blivit kompisar som 11-åringen och vår tidigare katt var. Dom myser aldrig tillsammans, tvättar inte varandra, leker inte tillsammans. Det enda dom gör är att brottas ibland vilket slutar med att dom ryker ihop.
Nu har livet förändrats, vi har fått barn och vi har flyttat till ett ställe där det inte är lika lätt att koppelrasta dom då det kryllar av utekatter, i alla fall den yngre blir rädd och sliter sig när han blir konfronterad. Vi byggde en liten rastgård i höstas men den tillfredställer inte dom utan dom tar gärna chansen att rymma.
Vill inte göra dom till utekatter då jag inte tycker vi bor lämpligt till för det. Dessutom reser vi ca 100 mil ett par gånger per år för att träffa våra familjer och måste ta med katterna då vi inte har någon lämplig kattvakt. Det blir ett jäkla meck helt enkelt. Hade vi inte haft katterna så hade vi kunnat resa oftare = träffa våra familjer oftare vilket känns ännu viktigare nu när vi fått barn.
Så kontentan är, vi inser att våra liv hade fungerat bättre utan katterna, som det är nu går alla bara varandra på nerverna (katterna gnäller, lurpassar på ytterdörren hela tiden osv) men jag känner inte riktigt att jag klarar av att sälja den äldre, han har en speciell plats i hjärtat. Den yngre däremot är jag inte lika fäst vid så nu funderar jag på att försöka sälja honom och se vad som händer med dynamiken i hemmet. Men samtidigt blir jag orolig att den gamla kommer känna sig ensam fast dom inte verkar ha något utbyte av varandra?
Tänker också att det blir lättare att lägga lite extra kärlek på honom när man bara har en och att han kanske inte har så många år kvar.
Några råd?
Dom här två katterna har aldrig blivit kompisar som 11-åringen och vår tidigare katt var. Dom myser aldrig tillsammans, tvättar inte varandra, leker inte tillsammans. Det enda dom gör är att brottas ibland vilket slutar med att dom ryker ihop.
Nu har livet förändrats, vi har fått barn och vi har flyttat till ett ställe där det inte är lika lätt att koppelrasta dom då det kryllar av utekatter, i alla fall den yngre blir rädd och sliter sig när han blir konfronterad. Vi byggde en liten rastgård i höstas men den tillfredställer inte dom utan dom tar gärna chansen att rymma.
Vill inte göra dom till utekatter då jag inte tycker vi bor lämpligt till för det. Dessutom reser vi ca 100 mil ett par gånger per år för att träffa våra familjer och måste ta med katterna då vi inte har någon lämplig kattvakt. Det blir ett jäkla meck helt enkelt. Hade vi inte haft katterna så hade vi kunnat resa oftare = träffa våra familjer oftare vilket känns ännu viktigare nu när vi fått barn.
Så kontentan är, vi inser att våra liv hade fungerat bättre utan katterna, som det är nu går alla bara varandra på nerverna (katterna gnäller, lurpassar på ytterdörren hela tiden osv) men jag känner inte riktigt att jag klarar av att sälja den äldre, han har en speciell plats i hjärtat. Den yngre däremot är jag inte lika fäst vid så nu funderar jag på att försöka sälja honom och se vad som händer med dynamiken i hemmet. Men samtidigt blir jag orolig att den gamla kommer känna sig ensam fast dom inte verkar ha något utbyte av varandra?
Tänker också att det blir lättare att lägga lite extra kärlek på honom när man bara har en och att han kanske inte har så många år kvar.
Några råd?
11-åringen har levt med kattsällskap större delen av livet men gick mycket bättre ihop med sin tidigare kattkompis än med sin nuvarande. Dom sov tillsammans, myste och tvättade varandra. 
