Kastrera eller inte?

[Ginne]

Jag har funderingar om jag ska kastrera min 2-åriga storpudel. Jag är fullt medveten om att kastrering inte nödvändigtvis är en lösning men överväger om det skulle kunna hjälpa till. Och varför då, kan man undra? Jo, det som gör att jag funderar över detta är bland annat att han har vissa problem i kontakten med andra hundar. Vissa hanhundar kan han tex inte se ens på håll utan att vilja störta fram och attackera. I kontakt och lek med andra (bl a en tik och en kastrerad hane) blir han så uppstressad och upphetsad att han inte kan varva ned. Har försökt hålla honom i koppel men han kan gnälla och flåsa i timmar. I övrigt är han en trevlig sällskapshund som är översvallande glad mot människor och har starkt jaktintresse. Men han stressar också upp sig vid bilåkning och har under lång tid haft problem med återkommande ont i magen (vilket dick är bättre efter att han börjat med hydrolyserat foder). Magontet blir värre vid stark stress.

Funderar alltså på om en kastration eventuellt skulle kunna vara en sak som kunde minska delar av stressen. Vilka erfarenheter finns bland er när det gäller kastration? Hur skulle ni tänka och resonera i en sån här situation?

 

[Sel]

Jag har funderingar om jag ska kastrera min 2-åriga storpudel. Jag är fullt medveten om att kastrering inte nödvändigtvis är en lösning men överväger om det skulle kunna hjälpa till. Och varför då, kan man undra? Jo, det som gör att jag funderar över detta är bland annat att han har vissa problem i kontakten med andra hundar. Vissa hanhundar kan han tex inte se ens på håll utan att vilja störta fram och attackera. I kontakt och lek med andra (bl a en tik och en kastrerad hane) blir han så uppstressad och upphetsad att han inte kan varva ned. Har försökt hålla honom i koppel men han kan gnälla och flåsa i timmar. I övrigt är han en trevlig sällskapshund som är översvallande glad mot människor och har starkt jaktintresse. Men han stressar också upp sig vid bilåkning och har under lång tid haft problem med återkommande ont i magen (vilket dick är bättre efter att han börjat med hydrolyserat foder). Magontet blir värre vid stark stress.

Funderar alltså på om en kastration eventuellt skulle kunna vara en sak som kunde minska delar av stressen. Vilka erfarenheter finns bland er när det gäller kastration? Hur skulle ni tänka och resonera i en sån här situation?

Har du lyft frågan med din veterinär? Övervägt att först prova med kemisk kastrering?
Generellt låter han ganska stressad och skulle kanske må bäst av att inte leka med andra hundar alls?
Kan det vara så att magontet bidrar till att stressen ökar, snarare än att det är stressen som ökar magontet så att säga?

 

[Ginne]

Har du lyft frågan med din veterinär? Övervägt att först prova med kemisk kastrering?
Generellt låter han ganska stressad och skulle kanske må bäst av att inte leka med andra hundar alls?
Kan det vara så att magontet bidrar till att stressen ökar, snarare än att det är stressen som ökar magontet så att säga?

Har inte pratat med veterinär ännu.

Han får oftast inte leka med andra hundar, jag känner inte så många tillräckligt väl, så det kan ju också vara det som gör honom stressad när han väl får.

Jag har gått kurs på brukshundklubben, men haft problem med att han blivit stressad bara av att vara där så det har varit svårt att få kontakt och kunna göra något vettigt. De senaste gångerna har jag bara ”hängt” och fokuserat på att han ska koppla av.

Ja om magontet stressar eller han får ont av att vara stressad är en fråga jag funderat mycket över, jag vet inte. Men nu har han varit fri från magont i ett par månader, tidigare hade han ont 1-2 gånger i månaden i genomsnitt, ibland uppehåll ca 6-7 veckor mellan ”skoven”. Har gjort utredning på magen som inte visade något fel.

 

[Snurrfian]

Har inte pratat med veterinär ännu.

Han får oftast inte leka med andra hundar, jag känner inte så många tillräckligt väl, så det kan ju också vara det som gör honom stressad när han väl får.

Jag har gått kurs på brukshundklubben, men haft problem med att han blivit stressad bara av att vara där så det har varit svårt att få kontakt och kunna göra något vettigt. De senaste gångerna har jag bara ”hängt” och fokuserat på att han ska koppla av.

Ja om magontet stressar eller han får ont av att vara stressad är en fråga jag funderat mycket över, jag vet inte. Men nu har han varit fri från magont i ett par månader, tidigare hade han ont 1-2 gånger i månaden i genomsnitt, ibland uppehåll ca 6-7 veckor mellan ”skoven”. Har gjort utredning på magen som inte visade något fel.

Jag skulle börja hos veterinären och ta reda på om han har ont och därför blir stressad. Sen upplever inte jag att de blir mindre stressade av kastration, vår förra var inte stressad men helt blockerad vid doft av tikar och där fungerade kemisk kastration bra, han hade andra problem som gjorde att vi inte ville söva för en riktig kastration.

 

[Ginne]

Jag skulle börja hos veterinären och ta reda på om han har ont och därför blir stressad. Sen upplever inte jag att de blir mindre stressade av kastration, vår förra var inte stressad men helt blockerad vid doft av tikar och där fungerade kemisk kastration bra, han hade andra problem som gjorde att vi inte ville söva för en riktig kastration.

Jag har varit inne på att magontet och stressen har ett samband (det var därför jag utredde) men efter utredningen tror jag att det snarare är stressen som triggar magont än tvärtom.

Min idé om kastration har att göra med i vilka situationer, och på vilket sätt, han stressar. Jag tror inte att kastration är lösningen på all hans stress, men funderar på om det skulle kunna ta udden av den del som har med könsdriften att göra (om det nu är så). Men jag är fortfarande osäker och vill gärna ha lite input och ta del av andras erfarenheter.

 

[Snurrfian]

Jag har varit inne på att magontet och stressen har ett samband (det var därför jag utredde) men efter utredningen tror jag att det snarare är stressen som triggar magont än tvärtom.

Min idé om kastration har att göra med i vilka situationer, och på vilket sätt, han stressar. Jag tror inte att kastration är lösningen på all hans stress, men funderar på om det skulle kunna ta udden av den del som har med könsdriften att göra (om det nu är så). Men jag är fortfarande osäker och vill gärna ha lite input och ta del av andras erfarenheter.

Efter att ha kollat hos veterinären, ta kontakt med en utbildad hundtränare och börja med privata träffar där du kan få hjälp av en utbildad utomstående och se hur hunden reagerar i olika situationer och vad det beror på. Den kan också hjälpa till att hitta sätt för er att komma ner i varv och få till en av och på knapp som kan hjälpa till med stressen.

För mig låter det snarare som att ni behöver mer träning än kastration som kan förvärra stressen om det är så att han stressar för att han inte vet hur han ska betee sig.

 

[Ginne]

För mig låter det snarare som att ni behöver mer träning än kastration som kan förvärra stressen om det är så att han stressar för att han inte vet hur han ska betee sig.

Nyfiken: Vad i det jag beskriver avgör att du tycker att det låter som att vi behöver mer träning?

 

[AraSlei]

Om reaktionen vid hundmöten kommer från osäkerhet snarare än könsdrift, vilket är det vanligaste, tenderar problemen att bli värre när du tar bort testosteronet. Testosteron är ett hormon som hjälper hundar med mod och dådkraft, och när det försvinner kan det i stället ge helt motsatt effekt än den man hoppades få av kastreringen.

Jag har kastrerat en hane som är helt grundtrygg och utan osäkerhet, pga att han hade väldigt kort stubin och ganska hög integritet mot andra hundar, dvs han blev snabbt arg på ett sätt som gjorde vardagen ganska jobbig för både honom och flocken.
Jag testade först med chip i 6 månader och fick fin effekt av det, och därefter gjorde jag en riktig kastrering. Resultatet blev precis som jag önskade - en hund och flock i harmoni. Hade hans ilska kommit av osäkerhet hade det förmodligen blivit åt andra hållet.

Så, mitt tips är att i så fall testa med en kemisk kastrering i 6-12 månader. Den går ju ur efter en tid om det skulle bli värre

 

[Snurrfian]

Nyfiken: Vad i det jag beskriver avgör att du tycker att det låter som att vi behöver mer träning?

Har försökt hålla honom i koppel men han kan gnälla och flåsa i timmar. I övrigt är han en trevlig sällskapshund som är översvallande glad mot människor och har starkt jaktintresse. Men han stressar också upp sig vid bilåkning

Jag har gått kurs på brukshundklubben, men haft problem med att han blivit stressad bara av att vara där så det har varit svårt att få kontakt och kunna göra något vettigt. De senaste gångerna har jag bara ”hängt” och fokuserat på att han ska koppla av.

De här delarna får mig att tänka det, att sitta och gnälla och flåsa i timmar, här borde du kunna bryta och ha en off signal så att hunden kan koppla av i koppel.
Att vara översvallande mot människor tyder framförallt på osäkert och inte veta hur man ska reagera när man träffar andra.
Att han blir så stressad att han inte kan vara med på kurser är också ett tecken på att ni behöver hitta sätt att arbeta tillsammans.

Inget av de här problemen hjälper kastration emot.

 

[Ginne]

De här delarna får mig att tänka det, att sitta och gnälla och flåsa i timmar, här borde du kunna bryta och ha en off signal så att hunden kan koppla av i koppel.
Att vara översvallande mot människor tyder framförallt på osäkert och inte veta hur man ska reagera när man träffar andra.
Att han blir så stressad att han inte kan vara med på kurser är också ett tecken på att ni behöver hitta sätt att arbeta tillsammans.

Inget av de här problemen hjälper kastration emot.

Ok, jag förstår!

Jag jobbar på att han ska lära sig ta det lugnt när vi träffar människor, där kan han koppla av i koppel efter en liten stund.

Jag förstår absolut att kastration inte är lösningen på problemen, men funderar över om det skulle kunna hjälpa honom i situationer med (vissa) andra hundar. Men absolut vill jag försöka med träning i första hand.

Min fundering handlade också om det fanns andra som har erfarenhet (positiv eller negativ) av kastration i liknande lägen.

 

[Ginne]

Om reaktionen vid hundmöten kommer från osäkerhet snarare än könsdrift, vilket är det vanligaste, tenderar problemen att bli värre när du tar bort testosteronet. Testosteron är ett hormon som hjälper hundar med mod och dådkraft, och när det försvinner kan det i stället ge helt motsatt effekt än den man hoppades få av kastreringen.

Jag har kastrerat en hane som är helt grundtrygg och utan osäkerhet, pga att han hade väldigt kort stubin och ganska hög integritet mot andra hundar, dvs han blev snabbt arg på ett sätt som gjorde vardagen ganska jobbig för både honom och flocken.
Jag testade först med chip i 6 månader och fick fin effekt av det, och därefter gjorde jag en riktig kastrering. Resultatet blev precis som jag önskade - en hund och flock i harmoni. Hade hans ilska kommit av osäkerhet hade det förmodligen blivit åt andra hållet.

Så, mitt tips är att i så fall testa med en kemisk kastrering i 6-12 månader. Den går ju ur efter en tid om det skulle bli värre

Jag upplever inte att han egentligen är osäker, men kan såklart feltolka. Han har en ”antagonist” som är lika gammal som honom. Den hunden visade stor osäkerhet som valp när vi möttes, gnällde, försökte springa undan osv, medan min hund verkade mer intresserad av att ta kontakt. Numera gör båda utfall om vi råkar mötas.

Tackar för tipset om kemisk kastrering! Ska fundera vidare.

 

[AraSlei]

Jag upplever inte att han egentligen är osäker, men kan såklart feltolka. Han har en ”antagonist” som är lika gammal som honom. Den hunden visade stor osäkerhet som valp när vi möttes, gnällde, försökte springa undan osv, medan min hund verkade mer intresserad av att ta kontakt. Numera gör båda utfall om vi råkar mötas.

Tackar för tipset om kemisk kastrering! Ska fundera vidare.

Min erfarenhet är att trygga hundar inte bryr sig om andra hundar vid möten.
Pudel är ju inte en ras med typiska problem med t ex könsbunden aggressivitet, så utan att ha sett hunden är min spontana tanke att beteendet grundar sig i osäkerhet.

Min wachtelhane med kort stubin, har aldrig varit några problem att ha med på kurs eller vid hundmöten. Hade han bott i en mindre flock än min (7 hundar där 3 av 4 hanar är okastrerade och alla tikar är intakta) eller ensam hade det förmodligen inte ens märkts.

 

[Ginne]

Min erfarenhet är att trygga hundar inte bryr sig om andra hundar vid möten.
Pudel är ju inte en ras med typiska problem med t ex könsbunden aggressivitet, så utan att ha sett hunden är min spontana tanke att beteendet grundar sig i osäkerhet.

Min wachtelhane med kort stubin, har aldrig varit några problem att ha med på kurs eller vid hundmöten. Hade han bott i en mindre flock än min (7 hundar där 3 av 4 hanar är okastrerade och alla tikar är intakta) eller ensam hade det förmodligen inte ens märkts.

Jag uppfattar inte att han har aggressivitet i sig. Det är möjligt att jag misstolkar honom när jag inte uppfattar honom som osäker. Funderar på om stressen kan ha andra orsaker? Han blir ju även stressad av bilåkning. Men det kanske också bottnar i osäkerhet parad med förväntan: ”Vad ska hända nu? Vart är vi på väg?”

 

[SiZo]

Det låter som att han är lite nervös och osäker på din beskrivning?
Eftersom kastrering kan öka osäkerhet och rädslor så känns det som en synnerligen dålig lösning på ett sådant problem? Även aggressivitet kan bli värre av kastrering så jag har lite svårt att se vad det är som skulle lösas av att ni kastrerar honom?

Kastrering löser problem som har med könsdriften att göra. Om hunden tex slutar äta för att tikar löper i området, om den markeringskissar inomhus eller liknande så kan även det lösas med kastrering. Men beteendena du tar upp här löses mest troligt inte med kastrering, och det finns dessutom en risk att det blir värre.

Och min personliga erfarenhet (har inte läst forskning på det, men det finns säkert) är att kastrerade hundar inte får det lättare socialt, tvärtom.

Jag hade kontaktat en duktig tränare, och även gett hunden mer tid. De är inte vuxna som 2 år gamla. Jag vet många hanhundar som fortfarande är tonårsaktiga i den åldern. Tex min ena kompis hund, totalt översexuell som 6 månaders till typ 2,5 års ålder. Nu är han 3,5 och är så bra. Jag kan tillomed åka dit med mina tikar under första veckan av löpet. Han sköter sig själv, är inte efter dem eller något. Så himla skönt.

 

[Ginne]

Det låter som att han är lite nervös och osäker på din beskrivning?
Eftersom kastrering kan öka osäkerhet och rädslor så känns det som en synnerligen dålig lösning på ett sådant problem? Även aggressivitet kan bli värre av kastrering så jag har lite svårt att se vad det är som skulle lösas av att ni kastrerar honom?

Kastrering löser problem som har med könsdriften att göra. Om hunden tex slutar äta för att tikar löper i området, om den markeringskissar inomhus eller liknande så kan även det lösas med kastrering. Men beteendena du tar upp här löses mest troligt inte med kastrering, och det finns dessutom en risk att det blir värre.

Och min personliga erfarenhet (har inte läst forskning på det, men det finns säkert) är att kastrerade hundar inte får det lättare socialt, tvärtom.

Jag hade kontaktat en duktig tränare, och även gett hunden mer tid. De är inte vuxna som 2 år gamla. Jag vet många hanhundar som fortfarande är tonårsaktiga i den åldern. Tex min ena kompis hund, totalt översexuell som 6 månaders till typ 2,5 års ålder. Nu är han 3,5 och är så bra. Jag kan tillomed åka dit med mina tikar under första veckan av löpet. Han sköter sig själv, är inte efter dem eller något. Så himla skönt.

Ja, som sagt så funderar jag bara. Det låter ju betryggande att kompisens hund mognat så pass efter 2 års ålder! Då finns det hopp

Mer träning ska absolut bedrivas, ska se om jag hittar någon bra tränare också. Tack för input!

 

[Tonto]

Ok, jag förstår!

Jag jobbar på att han ska lära sig ta det lugnt när vi träffar människor, där kan han koppla av i koppel efter en liten stund.

Jag förstår absolut att kastration inte är lösningen på problemen, men funderar över om det skulle kunna hjälpa honom i situationer med (vissa) andra hundar. Men absolut vill jag försöka med träning i första hand.

Min fundering handlade också om det fanns andra som har erfarenhet (positiv eller negativ) av kastration i liknande lägen.

Han kan också bli värre i situationer med andra hundar, då kastrering kan göra hunden mer osäker och ännu mer reaktiv.

 

[Red_Chili]

Tre frågor som jag funderar på är:
Har hunden några hundkompisar? Någon som han kan "vara hund med" på ett avslappnat sätt och träna sig i att vara social på ett bra, tryggt sätt.

Hur aktiveras han?

När han gör utfall eller på annat sätt beter sig oönskat mot andra hundar, hur hanterar du som ägare det då?

 

[Ginne]

Tre frågor som jag funderar på är:
Har hunden några hundkompisar? Någon som han kan "vara hund med" på ett avslappnat sätt och träna sig i att vara social på ett bra, tryggt sätt.

Hur aktiveras han?

När han gör utfall eller på annat sätt beter sig oönskat mot andra hundar, hur hanterar du som ägare det då?

Tyvärr har han ingen regelbunden hundkompis han funkar med i dagsläget. Bor på landet och det finns inte många hundar i närheten. Promenerar ibland tillsammans med en treårig hane, med lite avstånd till varandra. Han funkar ok med en lite mindre kastrerad tik men hon gillar inte alltid hans sätt att leka, där kan han slappna av i alla fall.

Just nu är det mest promenader, tyvärr, jag tappade sugen när det inte funkade på senaste kursen.

Jag har hittills inte hittat något bra sätt (som funkar) att hantera hans utfall utan det blir mest hålla emot och försöka säga ifrån (nej!) och gå därifrån, berömmer med rösten när han beter sig bra

Vad är dina tankar bakom frågorna?

 

[Ginne]

Han kan också bli värre i situationer med andra hundar, då kastrering kan göra hunden mer osäker och ännu mer reaktiv.

Jo, det är jag medveten om. Har inte tolkat honom som osäker, men börjar tänka om lite nu.

 

[Tonto]

Jo, det är jag medveten om. Har inte tolkat honom som osäker, men börjar tänka om lite nu.

Hundar som är trygga har inte ett behov av att göra utfall eller vara så himla stressade som din hund verkar vara tyvärr.