Känslofrossande?

[monster1]

Den tolkningen är så långt bort från min person som det går att komma. Både enligt mig själv och troligtvis varenda människa som känner mig, men för all del, om det är vad folk inbillar sig att definitionen är så kan de gott hålla sig borta från min person

Att vara känslomänniska är ju i min värld inte = narcissistisk, omogen halvpsykopat alltså.

Psykopat är väll snarare det motsatta en frånvaro av känslor? Min fråga kvarstår och den är allvarligt menad inte retorisk. Vad är det du menar med en känslomänniska?

 

[monster1]

Flera av inläggen tar upp en sak som jag anser vara rätt viktig. Att inte agera utåt på alla känslor.

Bara för att man har ett rikt känsloliv så behöver det inte innebära att man har allting utanpå. Känslorna kan ockupera en stor del av ens tankeliv men behöver inte påverka andra (negativt) om man inte brer ut dem över alla runtomkring.

Jag blir less på folk som behöver involvera alla andra i sina känslostormar. Det är helt självklart att man ska prata känslor med sina nära och kära. Men att involvera arbetskamrater och andra som man umgås med på daglig basis blir bara påfrestande.

Jag håller inte med helt. Speciellt inte i det sista. Jag tycker absolut att man ska sortera bland sina känslor, analysera dom och välja vad man ska agera på. Däremot är man ju inte känslomässigt avstängd bara för att man går till jobbet. Vi skrattar jättemycket på vårat jobb, vi är ju arbetsKAMRATER. Ibland blir vi arga på varandra eller bara uppjagade om vi känner oss illa behandlade, då säger man ifrån att detta är oacceptabelt. Att kapsla in är verkligen ingen god ide för psykisk hälsa och brukar mest leda till upptrappade konflikter och en massa trist passiv aggressivitet som inte leder något vart. Inget av det här betyder att man måste bete sig som en tonåring, att känna sina känslor, att agera på sina känslor och att visa sina känslor betyder ju inte nödvändigtvis att man är en vandrade cirkusclown.

 

[MiniLi]

Man kan ju ganska lätt försätta sig i olika stämningslägen. Jag menar, sätt dig ner ovh låtsasgråt en stund och det är stor risk att du blir ledsen.

Jag menar nog att vi rätt ofta ser varianter på det där bland personer som uttrycker att de vill ha mycket känslor i sina liv ellet att de är känslostyrda, högsensitiva eller något liknande. Någon väldigt liten grej ger någon form av känsla, och personen kastar sig liksom in i den känslan och i att uttrycka den.

För mig framstår det som en jobbig bergochdalbana till ingen i världens nytta.

Nja. Enda gången jag kan "framkalla" känslor på det sättet är om jag faktiskt har dessa känslor i mig redan. Det är ju ganska vanligt att folk går runt och försöker trycka undan känslor som de uppfattar som besvärliga eller felaktiga, och då går det såklart lätt att trigga igång dessa känslor som man redan har. Men att man skulle dra igång helt relaterad sorg bara för att man "låtsasgråter"? Nja.
Att man kan dra igång sorg genom att tänka på sorgliga saker? Självklart.

Jag tolkar inte det där på samma sätt som du. Jag ser det mer som att det är människor som har jättesvårt att hantera känslor eller att de är väldigt rädda för känslor. Då kan det ju helt klart bli kaosartat. Men Jag förstår faktiskt inte alls det här med att kalla det "känslofrosseri"? I mina ögon är det en grav feltolkning av vad personen går igenom.

Dessa personer är ofta dessutom helt ovilliga att problematisera det de känner. Känslan i sig är förklaringen.

Att man känner är självklart. Men nog begär jag av mig själv är att jag reflekterar över vad jag känner, och hur jag ska hantera den känslan.

Självklart ska man reflektera kring känslor. Men det krävs att man ägnar lite tid åt känslor för att man ska kunna reflektera ordentligt.

Och "de där personerna" som ni pratar om har nog mest generellt jättesvårt för att hantera sig själva.

 

[Petruska]

Och "de där personerna" som ni pratar om har nog mest generellt jättesvårt för att hantera sig själva.

Det är väl jag som har på känn att deras hantering av sig själva skulle underlättas avsevärt om de frossade lite mindre i sina känslor.

Fast det där med att framkalla känslor genom att bete sig som man hade dem, är väl hyfsat belagt. Skådespeleri funkar till viss del så, det behöver man inte ha spelat mycket teater för att ha erfarenhet av. Då är det dessutom vanligt att det funkar bättre och mer övertygande med negativa känslor, som ledsenhet, än med positiva, som glädje.

 

[Hyacinth]

Det är väl jag som har på känn att deras hantering av sig själva skulle underlättas avsevärt om de frossade lite mindre i sina känslor.

Fast det där med att framkalla känslor genom att bete sig som man hade dem, är väl hyfsat belagt. Skådespeleri funkar till viss del så, det behöver man inte ha spelat mycket teater för att ha erfarenhet av. Då är det dessutom vanligt att det funkar bättre och mer övertygande med negativa känslor, som ledsenhet, än med positiva, som glädje.

Antar att det är därför det är så pass vanligt med romanser och dylikt när det spelats in romantiska filmer och uppsättningar på teatern.
”Låtsas” man vara kär i någon på repetitionerna i x antal månader är det säkert lätt att känslan följer med.

 

[Petruska]

Antar att det är därför det är så pass vanligt med romanser och dylikt när det spelats in romantiska filmer och uppsättningar på teatern.
”Låtsas” man vara kär i någon på repetitionerna i x antal månader är det säkert lätt att känslan följer med.

Kan jag gott tänka mig. Jag vill inte testa i verkligheten, men om jag här och nu föreställer mig att jag tittar lite lagom förälskat på någon slumpmässigt vald kompis - någon som jag gillar då! - så kan jag lätt föreställa mig hur jag skulle känna ett litet momentant romantisk svärmeri för personen. Sådant händer också utan att jag "provocerar" fram det. Men jag väljer i närmare 100% av fallen att inte göra mer av det än så.