Känslofrossande?

[Kattennizze]

I den fabulösa dejtingtråden kom det upp ett synnerligen intressant ämne, nämligen känslor och hur man ska eller ska inte agera på dem. Hur tänker ni där? Ibland känner jag att i min känslostorm skapar en egen verklighet som inte är sann helt enkelt. Allt går att t ex tolka att den där människan var dum mot mig. Nu är jag uppväxt med en mamma som är bipolär med psykotiska perioder så där kan man ju verkligen tala om bristande verklighetsförankring och vääääldigt mycket känslostormar, men lite så kan också känna ibland, att jag i min iver att känna (?) tolkar verkligheten galet. Känslorna skymmer liksom sikten.
För tillfället är jag i ett sådant spinn med en god vän som har bestämt sig för hur en viss verklighet är i en viss miljö. Och det är i det läget väldigt klurigt och svårt tycker jag att veta vad som faktist är sant och inte sant när känslospinnande drar igång, och där vi också trissar och triggar varandra.

 

[Monkie]

Precis sådär är jag också. Kan skapa alternativ verklighet baserat på mina känslor. Det var värre när jag var yngre, och jag benämner dem i negativa ordalag för det är verkligen inget som hjälpt mig genom livet precis.

Jag är tillsammans med en man som är väldigt lugn och som inte går igång eller hänger på annalkande stormar, vilket gör mitt liv betydligt enklare och stabilare, får mig att känna mig trygg och att inte sväva iväg. Först efter att jag upptäckte "det lugna livet", har jag insett Hur mycket jag agerat på mina känslor tidigare.

Jag är lite dubbel. Kan man kontrollera att agera/inte agera på känslan är det väl okej. Men i yngre dagar har jag kraschat möbler, relationer, känt mig ensam och sårbar mm... inte så kul. Nu upplever jag att jag oftast har ett val och då blir mitt liv lugnare, mindre drama helt enkelt! Det enkla och lugna Khan ibland göra mig så känslosamt lycklig att jag får en tår i ögat, så helt känslolös har jag inte gått och blivit

Intressant ämne tycker jag!

 

[Amha]

Ber om ursäkt på förhand för trött hjärna idag men det var ett intressant ämne.

Jag är väldigt försiktig med att agera på känslor. Ibland gör jag det, det rör sig oftast om ilska som jag VET att jag hade känt även annars. Oftast låter jag bli, sansar mig lite och sen tar upp ämnet om det faktiskt är något som på riktigt stör mig och inte bara hjärnspöken. Då lägger jag också fram att jag kände på ett visst sätt. Det är lättare att på ett konstruktivt sätt få fram vad som hände och vad man vill att personen gör bättre nästa gång. Iom att både jag och maken är sådana är våra bråk lätträknade och vi får möjlighet att både förklara och hitta lösningar för båda har öronen öppna så att säga.

Positiva känslor agerar jag såklart på mer,så länge jag inte får för mig att typ tungkyssa en random, då skulle maken bli ledsen och jag få dåligt samvete

 

[Red_Chili]

Mitt humör är alltid en bergochdalbana och mina känslor är alltid "allt eller inget". Jag är öht väldigt mycket allt eller inget.

Jag har mååånga gånger fått höra att jag "känner för mycket", borde "varva ner lite" eller bara acceptera att saker är som de är utan att jag alltid förstår varför. Tro mig. Jag har försökt. Herregud vad jag har försökt! Den enda fördelen med det är att jag till stor del lärt mig styra mina känslor. Mina tankar och mina känslor påverkar varandra mycket starkt och genom att hålla koll på tankebanorna går det även att hålla koll på känslor.

Men. Jag älskar att känna mycket, tänka mycket, låta både tankar och känslor flyga åt alla håll samtidigt, att ha stenkoll på varje liten detalj av sig själv samtidigt som allt känns fullständigt okontrollerbart och märkligt. Jag älskar att iaktta, fundera, hitta nya sätt att uttrycka mig på...

Försöker jag anpassa mig, "känna mindre" och "bara gilla läget" så mår jag uselt och vill skjuta skallen av mig själv. Jag måste få leva mitt i min känslomässiga bergochdalbana som åker i ljusets hastighet för att må bra. Genom att lära känna mig själv väl så har sådana saker dock kunnat vändas till mina fördelar. Att känna starkt, mycket och "allt på en gång" kan bli fantastiskt, om rätt delar plockas fram vid rätt tillfällen.

 

[starcraft]

Mitt humör är alltid en bergochdalbana och mina känslor är alltid "allt eller inget". Jag är öht väldigt mycket allt eller inget.

Jag har mååånga gånger fått höra att jag "känner för mycket", borde "varva ner lite" eller bara acceptera att saker är som de är utan att jag alltid förstår varför. Tro mig. Jag har försökt. Herregud vad jag har försökt! Den enda fördelen med det är att jag till stor del lärt mig styra mina känslor. Mina tankar och mina känslor påverkar varandra mycket starkt och genom att hålla koll på tankebanorna går det även att hålla koll på känslor.

Men. Jag älskar att känna mycket, tänka mycket, låta både tankar och känslor flyga åt alla håll samtidigt, att ha stenkoll på varje liten detalj av sig själv samtidigt som allt känns fullständigt okontrollerbart och märkligt. Jag älskar att iaktta, fundera, hitta nya sätt att uttrycka mig på...

Försöker jag anpassa mig, "känna mindre" och "bara gilla läget" så mår jag uselt och vill skjuta skallen av mig själv. Jag måste få leva mitt i min känslomässiga bergochdalbana som åker i ljusets hastighet för att må bra. Genom att lära känna mig själv väl så har sådana saker dock kunnat vändas till mina fördelar. Att känna starkt, mycket och "allt på en gång" kan bli fantastiskt, om rätt delar plockas fram vid rätt tillfällen.

Kunde vara jag som skrev detta! Känner igen mig så mycket. Skulle iofs vilja lära mig att ”gilla läget” ibland och faktiskt vara nöjd med det - det hade underlättat i jobbsammanhang och i relationer, men det går inte. Terapi och mindfulness funkade inte heller på det, mer än att jag lärde mig att acceptera mina tankar och känslor som jag så länge försökt trycka undan och fått mig må dåligt. Men om någon har något tips så tar jag tacksamt emot.

 

[MiniLi]

Jag tycker att folk lever för mkt i sina huvuden och borde involvera sitt känsloliv mer. Anser dessutom att många blandar äpplen och päron när de pratar om känslor. En del som kallar sig "känslostyrda" betäcknar jag snarare som ångestdrivna eller impulsstyrda.

Känslor är typ det viktigaste som finns och är vi bra kompis med dem så mår vi ofta bra. Känslor hjälper oss att veta vad vi vill i livet och vad vi mår bra av. De är ju hämmande/aktiverande och kan guida oss i om vi ska närma oss ngt eller ta avstånd.

Vi behöver såklart kunna reglera oss och få till en bra kombo där vi tänker om känslor och fattar välgrundade beslut baserat både på vad vi känner men också logiska tankar.

Obs att för mig är känslor = grundaffekter som ilska, glädje, sorg osv.

Jag är väldigt bestämd i att det inte funkar att kontrollera känslor. Vi kan inte styra vad vi känner mer än att vi kan reglera och hålla balans. Försök att styra känslor brukar gå dåligt.

 

[Monstermom]

Jag brukar tänka att känslor som bygger på något reellt, en reaktion på något i världen omkring mig, de är viktiga och ska respekteras. Känslor som kommer i andra-tredje-fjärde led, som bygger på vad jag känner om mina känslor, vad jag känner om min interna bild av den primära händelsen (jag har ältat, grubblat), vad jag känner i diskussioner med andra (som reagerar med sina egna känslor) om den primära händelsen, diskussioner om min reaktion på händelsen, osv, det är känslor som är frosseri. Sånt litar jag inte på, det är känslor för att man gillar att åka berg-och-dalbana.

Därmed inte sagt att den första känslan för något är den "rätta" känslan! Men kan jag inte koppla mitt interna tillstånd direkt, utan mellansteg, till den yttre händelsen? Då försöker jag skärpa mig.

 

[Lager]

En del som kallar sig "känslostyrda" betäcknar jag snarare som ångestdrivna eller impulsstyrda.

Håller med om citatet ovan.

Det är skillnad på att acceptera sin känsla och då också kunna välja att agera / inte agera efter den för tillfället. Respektive att bara hejdlöst agera på alla emotionella impulser nonstop.

Jag kan tycka att känslor ofta används som ursäkt för en massa skitigt beteende. Din känsla existerar ju i ett sammanhang, och är dessutom kopplad till din kropp och ditt fysiska mående. Trött/hungrig/stressad - vanligen snabba triggers på negativa intryck som ger negativa känslor. Nyäten/pigg/välmående - acceptansen för många intryck är enormt mycket högre.

Det handlar någonstans om att förstå varför du känner på ett visst sätt. Blir du äcklad av en nedspydd uteliggare och springer bara förbi utan att hjälpa - är det uteliggarens fel att du blir äcklad, eller är äcklet en känsla som hör till dig och som du är ansvarig för?

En sak är att erkänna sina känslor, försöka förstå och respektera dem. En annan sak att ständigt tillåta dig att ta ut dem på andra. Tänker på ryttarinnan som blev arg på in häst när hon ramlade av på hopptävlingen och försökte sparka den i magen - hon blev arg och utåtagerade direkt. Ingen som helst koppling mellan känsla - impuls - rationellt beteende.

Sedan finns det ju situationer när det är superbra att bli förbannad ex - där vi kanske borde bli bättre på att vara tydliga. Typ civilkurage och våga säga till mer, våga stå på oss mer, vägra acceptera vissa saker... etc.

 

[Petruska]

Jag tycker att folk lever för mkt i sina huvuden och borde involvera sitt känsloliv mer. Anser dessutom att många blandar äpplen och päron när de pratar om känslor. En del som kallar sig "känslostyrda" betäcknar jag snarare som ångestdrivna eller impulsstyrda.

Känslor är typ det viktigaste som finns och är vi bra kompis med dem så mår vi ofta bra. Känslor hjälper oss att veta vad vi vill i livet och vad vi mår bra av. De är ju hämmande/aktiverande och kan guida oss i om vi ska närma oss ngt eller ta avstånd.

Vi behöver såklart kunna reglera oss och få till en bra kombo där vi tänker om känslor och fattar välgrundade beslut baserat både på vad vi känner men också logiska tankar.

Obs att för mig är känslor = grundaffekter som ilska, glädje, sorg osv.

Jag är väldigt bestämd i att det inte funkar att kontrollera känslor. Vi kan inte styra vad vi känner mer än att vi kan reglera och hålla balans. Försök att styra känslor brukar gå dåligt.

Man kan ju ganska lätt försätta sig i olika stämningslägen. Jag menar, sätt dig ner ovh låtsasgråt en stund och det är stor risk att du blir ledsen.

Jag menar nog att vi rätt ofta ser varianter på det där bland personer som uttrycker att de vill ha mycket känslor i sina liv ellet att de är känslostyrda, högsensitiva eller något liknande. Någon väldigt liten grej ger någon form av känsla, och personen kastar sig liksom in i den känslan och i att uttrycka den.

För mig framstår det som en jobbig bergochdalbana till ingen i världens nytta.

 

[mandalaki]

Jag menar nog att vi rätt ofta ser varianter på det där bland personer som uttrycker att de vill ha mycket känslor i sina liv ellet att de är känslostyrda, högsensitiva eller något liknande. Någon väldigt liten grej ger någon form av känsla, och personen kastar sig liksom in i den känslan och i att uttrycka den.

Dessa personer är ofta dessutom helt ovilliga att problematisera det de känner. Känslan i sig är förklaringen.

Att man känner är självklart. Men nog begär jag av mig själv är att jag reflekterar över vad jag känner, och hur jag ska hantera den känslan.

 

[Petruska]

Dessa personer är ofta dessutom helt ovilliga att problematisera det de känner. Känslan i sig är förklaringen.

Att man känner är självklart. Men nog begär jag av mig själv är att jag reflekterar över vad jag känner, och hur jag ska hantera den känslan.

Ja. Själv är jag medvetet lite mån om att också faktiskt känna känslan, att känna lite på den. Sen kan jag ofta påverka om jag ska fördjupa mig i den, ge mig lite hän liksom, eller snarare bara notera och sen fortsätta med vad jag höll på med.

Att förstora upp känslor till stora upplevelser som måste ageras på, ser jag nog som ett större problem än att småstrunta lite i sina känslor emellanåt.

Inte alla känslor är mina vänner, heller. Många är det, men inte alla. Jag har svårt att riktigt förstå personer som tycker att själva känslan alltid berättigar att de agerar på den.

 

[mandalaki]

Ja. Själv är jag medvetet lite mån om att också faktiskt känna känslan, att känna lite på den. Sen kan jag ofta påverka om jag ska fördjupa mig i den, ge mig lite hän liksom, eller snarare bara notera och sen fortsätta med vad jag höll på med.

Att förstora upp känslor till stora upplevelser som måste ageras på, ser jag nog som ett större problem än att småstrunta lite i sina känslor emellanåt.

Inte alla känslor är mina vänner, heller. Många är det, men inte alla. Jag har svårt att riktigt förstå personer som tycker att själva känslan alltid berättigar att de agerar på den.

Precis.

Jag har en känslogrej som irriterar mig, och det är när jag får en vag känsla av att någon viss person är missnöjd med mig. Jag kan bygga ett jätteproblem av det, genom att stapla alla bevis för att det stämmer på varann.

Men sedan jag kom på att jag lätt gör så, så lyckas jag ibland låta bli det där staplandet med hjälp av rationella resonemang typ "äsch då, när du känner så här så har du oftast fel. Coola ner dig." Ibland lyckas det faktiskt.

 

[Kattennizze]

Jag tycker att folk lever för mkt i sina huvuden och borde involvera sitt känsloliv mer. Anser dessutom att många blandar äpplen och päron när de pratar om känslor. En del som kallar sig "känslostyrda" betäcknar jag snarare som ångestdrivna eller impulsstyrda.

Känslor är typ det viktigaste som finns och är vi bra kompis med dem så mår vi ofta bra. Känslor hjälper oss att veta vad vi vill i livet och vad vi mår bra av. De är ju hämmande/aktiverande och kan guida oss i om vi ska närma oss ngt eller ta avstånd.

Vi behöver såklart kunna reglera oss och få till en bra kombo där vi tänker om känslor och fattar välgrundade beslut baserat både på vad vi känner men också logiska tankar.

Obs att för mig är känslor = grundaffekter som ilska, glädje, sorg osv.

Jag är väldigt bestämd i att det inte funkar att kontrollera känslor. Vi kan inte styra vad vi känner mer än att vi kan reglera och hålla balans. Försök att styra känslor brukar gå dåligt.

Ja, det här var väldigt bra beskrivet tycker jag, bättre än mitt tafatta försök. Jag tycker att jag är många gånger både impuls och ångestdriven men har ofta svårt att veta vad som är vad. Intressant sätt att se på det, ska verkligen klura vidare på vad jag känner och vad jag drivs av. Ämnet har aktualiserats för mig eftersom jag och min familj faktiskt äntligen är på väg att flytta ifrån nuvarande bostadsort. Något jag verkligen vill göra innerst inne och har längtat efter i flera år nu, åtminstone de senaste tio åren. Där tänker jag att mitt beslut kan innehålla flera faktorer, det som oroar mig mycket är just om det bara är en impuls och inte ett riktigt genomtänkt beslut.

 

[Kattennizze]

Dessa personer är ofta dessutom helt ovilliga att problematisera det de känner. Känslan i sig är förklaringen.

Att man känner är självklart. Men nog begär jag av mig själv är att jag reflekterar över vad jag känner, och hur jag ska hantera den känslan.

Sånt där tycker jag är så jobbigt. Jag har en kollega som vevar igång för nästan allting, det är stor dramatik och många känsloutbrott över det ena och det andra, t ex kaffemaskinens förmåga att ha prostatabesvär. Jag tänker att det kanske mer skulle vara en tillgång inom t ex kreativa och konstnärliga yrken, kanske bara mina fördomar vad vet jag, men jag jobbar med evidens och vetenskap liksom. Det är så jobbigt, jag blir less på att avleda människan hela tiden, dessutom blir det en väldigt knepig relation också där jag får stå för någon slags föräldraroll gentemot en person som mycket äldre än jag.

 

[durachiny]

Skillnaden ligger i om man låter känslor vara en reaktion och följd på något eller om man låter känslorna forma och bestämma över hur man hanterar omvärlden.

Problemet blir när man låter känslorna man får av något, oavsett vad det är, forma uppfattningar och beteende som går bortom den egentliga känslan.

 

[Gnist]

Jag är en känslomänniska i fråga om typ allt.
Har alltid varit och lär så förbli, fast jag frossar extremt sällan i känslorna eller analyserar allt jag känner in i minsta detalj och det har jag heller aldrig gjort i nån större utsträckning, då det krockar med resten av min personlighet.

Agerar heller inte på känslor i "stora frågor" utan viss riskanalys och håller dem för det mesta för mig själv, så för folk som inte känner mig framstår jag nog som allt annat än en känslomänniska. Snarare som motsatsen.

 

[monster1]

Jag är en känslomänniska i fråga om typ allt.
Har alltid varit och lär så förbli, fast jag frossar extremt sällan i känslorna eller analyserar allt jag känner in i minsta detalj och det har jag heller aldrig gjort i nån större utsträckning, då det krockar med resten av min personlighet.

Agerar heller inte på känslor i "stora frågor" utan viss riskanalys och håller dem för det mesta för mig själv, så för folk som inte känner mig framstår jag nog som allt annat än en känslomänniska. Snarare som motsatsen.

Vad menas med att vara en känslomänniska?

 

[tanten]

Flera av inläggen tar upp en sak som jag anser vara rätt viktig. Att inte agera utåt på alla känslor.

Bara för att man har ett rikt känsloliv så behöver det inte innebära att man har allting utanpå. Känslorna kan ockupera en stor del av ens tankeliv men behöver inte påverka andra (negativt) om man inte brer ut dem över alla runtomkring.

Jag blir less på folk som behöver involvera alla andra i sina känslostormar. Det är helt självklart att man ska prata känslor med sina nära och kära. Men att involvera arbetskamrater och andra som man umgås med på daglig basis blir bara påfrestande.

 

[escodobe]

Flera av inläggen tar upp en sak som jag anser vara rätt viktig. Att inte agera utåt på alla känslor.

Bara för att man har ett rikt känsloliv så behöver det inte innebära att man har allting utanpå. Känslorna kan ockupera en stor del av ens tankeliv men behöver inte påverka andra (negativt) om man inte brer ut dem över alla runtomkring.

Jag blir less på folk som behöver involvera alla andra i sina känslostormar. Det är helt självklart att man ska prata känslor med sina nära och kära. Men att involvera arbetskamrater och andra som man umgås med på daglig basis blir bara påfrestande.

Vad menas med att vara en känslomänniska?

Min erfarenhet av folk som beskriver sig som "känslomänniska" är att de med det helt frånsäger sig ansvar att agera som en vuxen människa.
De beter sig hur som helst och ser inget fel i om det går ut över andra.
Jag försöker hålla mig så långt ifrån sådana personer det går...

 

[Gnist]

Min erfarenhet av folk som beskriver sig som "känslomänniska" är att de med det helt frånsäger sig ansvar att agera som en vuxen människa.
De beter sig hur som helst och ser inget fel i om det går ut över andra.
Jag försöker hålla mig så långt ifrån sådana personer det går...

Den tolkningen är så långt bort från min person som det går att komma. Både enligt mig själv och troligtvis varenda människa som känner mig, men för all del, om det är vad folk inbillar sig att definitionen är så kan de gott hålla sig borta från min person

Att vara känslomänniska är ju i min värld inte = narcissistisk, omogen halvpsykopat alltså.