Kan man hjälpa en flykting som ska utvisas?

[Otherside]

Nytt tillfälligt nick då det är känsligt.

Kort sammanfattning:
Där jag bor finns en mindre förläggning med c:a 20 asylsökande unga killar från Afghanistan. Ja, de är unga, kring 15 - 16 år, inga "skäggbarn" som vissa föraktfullt uttrycker sig.
Min dotter, som är 16, blev genom skolan bekant med en av dem. De är bara vänner! Han är en otroligt trevlig kille, nyss fyllt 16, han har varit hem till oss på middag och dottern har tillsammans med en kompis besökt honom på förläggningen. Alla killarna där var väldigt artiga, trevliga, rätt blyga, väldigt angelägna om att visa respekt och vänskap. De letade fram mat ur köket, dukade upp för tjejerna med vad de kunde hitta, behandlade dem jättefint. De har även träffats ute på "stan" och där har aldrig varit något tafsande, närmanden eller annan respektlöshet.
Killen min dotter lärt känna kommer från en förort till Kabul, kom hit på det klassiska viset, med båt bl.a. I hemlandet finns hans mamma, pappan är död, han har en lillasyster. Mammans boende är tillfälligt och i besvärande beroendeställning. Killen har inte fått gå i fortsatt skola då han måste hjälpa till med försörjningen.

Han har på den korta tid han vistats här gått in med full kraft på att dels lära sig språket, dels plugga. Han har en dröm om ett speciellt yrke, ett bra yrke som vi skulle ha stor användning av i Sverige. Han är entusiastisk och har lärt sig svenska på ett helt imponerande sätt.

Nu ska han utvisas. Man menar att han inte riskerar att utsättas för fara i hemlandet. Utan att gå in på detaljer fruktar han för sitt liv där hemma, och han har dessutom ingen framtid där överhuvudtaget. Asylnämnden (heter det så?) tror inte på honom.

Hans gode man har lämnat in en ny ansökan, men risken finns att även den avslås. Han är förtvivlad, djupt olycklig och känner att hans liv inte har någon mening längre och ser inget hopp, ingen framtid. Han är rädd, han förstår inte vad han gjort för att förvisas till ett liv i misär och fara när han verkligen gjort allt han kunnat för att få det bättre. Vi är också förtvivlade, dottern gråter och ingen förstår varför han inte kan få stanna.

Ok, jag är inte så naiv att jag tror att alla som kommer innanför landets gränser ska kunna bli kvar. Jag vet att där finns stora problem. Men.... Nu ser vi människan, den unga pojken vars liv slås i spillror.
Kan vi göra något som åskådare?? Finns där alternativ? Någonstans läste jag, att han kan få stanna fram till 18 års ålder och sedan utvisas, vore det möjligt? På 2 år kan mycket ändras! Kan han ansöka om studentvisum istället för asyl? Kan han eller vi göra NÅGONTING??? Tiden är knapp!

 

[sillysinta]

Har han inte rätt till asyl så har han inte. Vill han invandra på annat vis så vore det ju lägligt att kolla upp det då. Har han någon utbildning?

 

[*Gotlandsrusset*]

Nytt tillfälligt nick då det är känsligt.

Kort sammanfattning:
Där jag bor finns en mindre förläggning med c:a 20 asylsökande unga killar från Afghanistan. Ja, de är unga, kring 15 - 16 år, inga "skäggbarn" som vissa föraktfullt uttrycker sig.
Min dotter, som är 16, blev genom skolan bekant med en av dem. De är bara vänner! Han är en otroligt trevlig kille, nyss fyllt 16, han har varit hem till oss på middag och dottern har tillsammans med en kompis besökt honom på förläggningen. Alla killarna där var väldigt artiga, trevliga, rätt blyga, väldigt angelägna om att visa respekt och vänskap. De letade fram mat ur köket, dukade upp för tjejerna med vad de kunde hitta, behandlade dem jättefint. De har även träffats ute på "stan" och där har aldrig varit något tafsande, närmanden eller annan respektlöshet.
Killen min dotter lärt känna kommer från en förort till Kabul, kom hit på det klassiska viset, med båt bl.a. I hemlandet finns hans mamma, pappan är död, han har en lillasyster. Mammans boende är tillfälligt och i besvärande beroendeställning. Killen har inte fått gå i fortsatt skola då han måste hjälpa till med försörjningen.

Han har på den korta tid han vistats här gått in med full kraft på att dels lära sig språket, dels plugga. Han har en dröm om ett speciellt yrke, ett bra yrke som vi skulle ha stor användning av i Sverige. Han är entusiastisk och har lärt sig svenska på ett helt imponerande sätt.

Nu ska han utvisas. Man menar att han inte riskerar att utsättas för fara i hemlandet. Utan att gå in på detaljer fruktar han för sitt liv där hemma, och han har dessutom ingen framtid där överhuvudtaget. Asylnämnden (heter det så?) tror inte på honom.

Hans gode man har lämnat in en ny ansökan, men risken finns att även den avslås. Han är förtvivlad, djupt olycklig och känner att hans liv inte har någon mening längre och ser inget hopp, ingen framtid. Han är rädd, han förstår inte vad han gjort för att förvisas till ett liv i misär och fara när han verkligen gjort allt han kunnat för att få det bättre. Vi är också förtvivlade, dottern gråter och ingen förstår varför han inte kan få stanna.

Ok, jag är inte så naiv att jag tror att alla som kommer innanför landets gränser ska kunna bli kvar. Jag vet att där finns stora problem. Men.... Nu ser vi människan, den unga pojken vars liv slås i spillror.
Kan vi göra något som åskådare?? Finns där alternativ? Någonstans läste jag, att han kan få stanna fram till 18 års ålder och sedan utvisas, vore det möjligt? På 2 år kan mycket ändras! Kan han ansöka om studentvisum istället för asyl? Kan han eller vi göra NÅGONTING??? Tiden är knapp!

Man får ont i hjärtat när människor på flykt från krig som sköter sig och försöker ska bli hemskickade till ett land som svenskar avråds från att åka till pga krig. Varför är det skillnad på människor och människor? Usch, tänk om det varit mitt barn...

Tyvärr kan jag ingenting i ämnet och vet inte hur du ska gå tillväga.

Kasta ut de som inte sköter sig istället...

 

[Mirre]

Det var två stycken som skulle utvisas härifrån förra året, en tjej och hennes mamma. De hade skapat sig ett liv här, lärt sig språket, fått jobb osv. Ändå skulle de utvisas, hade de åkt tillbaka så hade de blivit avrättade för att de konverterat till kristendomen från islam. Blev världens rabalder här när de fick beskedet, startades namninsamlingar och folk protesterade på alla sätt de kunde komma på. En präst de lärt känna i kyrkan här gjorde allt han kunde för att stoppa det. Först hände ingenting, migrationsverket lyssnade inte överhuvudtaget utan var stenhårda i att de skulle tillbaka till sitt hemland. De kom till flygplatsen och jag tror de lämnade landet om jag minns rätt, men när de skulle byta plan vägrade piloten lyfta när han fick veta att de var där mot sin vilja. Mycket tack vare nämnda präst, han följde med på hela resan. Det slutade med att de fick stanna och kom tillbaka hit.

 

[MJLee]

Tyvärr har du som privatperson i princip inga möjligheter att hjälpa. MIG har blivit stenhårda på avvisningar till Afghanistan, och särskilt som han kommer från Kabul, som betraktas som en säker zon och dessutom har familj kvar i Afghanistan. Lokala manifestationer och protester har så vitt jag vet i princip aldrig hjälpt.

Hans ombud har redan överklagat har du sagt, men finns det inga nya skäl att anföra kommer Migrationsdomstolen att avslå överklagandet, han kan då överklaga till HD men de kommer inte att bevilja prövningstillstånd kan jag redan nu säga. Enda alternativet är då att överklaga till Europadomstolen, men de kommer inte heller att bevilja prövningstillstånd eftersom praxis är fastlagd sedan flera år.

Vad han kan göra är att 'ändra spår' dvs hitta ett jobb. Men nu är systemet i Sverige så stelbent att han inte kan få jobb som minderårig - för att inte utnyttja barnarbetare enligt lagen. Så det enda som tillåts är ferie/sommarjobb som inte räcker som anställning för att få arbetstillstånd.

Om han vill studera i Sverige krävs det dels att han söker från hemlandet, dels att han kan visa att han har medel att försörja sig själv under studietiden och dessutom kan betala avgiften som det numera kostar att gå på universitet som icke EU medborgare.

Det tredje alternativet är giftermål, men det kan bli knepigt eftersom man inte får ansöka om uppehållstillstånd på anknytning i Sverige utan måste åka hem alt till ett annat land om inte särskilt ömmande skäl föreligger, eg, svår sjukdom. På grund av trycket kan handläggningstiderna för tillstånd vara upp till över ett år.

Återstår att gå under jorden. Men, varning, villkoren för amnesti har hårdnat. Förut var det så att om man höll sig undan i fyra år fick man en ny prövning, idag gäller fortfarande det ursprungliga laga kraft vunna beslutet.

Tyvärr, det sker många tragedier i tysthet som aldrig tas upp i media. Det är inte förrän du konfronteras med en förtvivlad och desperat pojke från Afghanistan, Syrien eller något annat konfliktområde som du förstår den individuella kostnaden av Sveriges migrationspolitik.

 

[landsbygdsbo]

Nytt tillfälligt nick då det är känsligt.

Kort sammanfattning:
Där jag bor finns en mindre förläggning med c:a 20 asylsökande unga killar från Afghanistan. Ja, de är unga, kring 15 - 16 år, inga "skäggbarn" som vissa föraktfullt uttrycker sig.
Min dotter, som är 16, blev genom skolan bekant med en av dem. De är bara vänner! Han är en otroligt trevlig kille, nyss fyllt 16, han har varit hem till oss på middag och dottern har tillsammans med en kompis besökt honom på förläggningen. Alla killarna där var väldigt artiga, trevliga, rätt blyga, väldigt angelägna om att visa respekt och vänskap. De letade fram mat ur köket, dukade upp för tjejerna med vad de kunde hitta, behandlade dem jättefint. De har även träffats ute på "stan" och där har aldrig varit något tafsande, närmanden eller annan respektlöshet.
Killen min dotter lärt känna kommer från en förort till Kabul, kom hit på det klassiska viset, med båt bl.a. I hemlandet finns hans mamma, pappan är död, han har en lillasyster. Mammans boende är tillfälligt och i besvärande beroendeställning. Killen har inte fått gå i fortsatt skola då han måste hjälpa till med försörjningen.

Han har på den korta tid han vistats här gått in med full kraft på att dels lära sig språket, dels plugga. Han har en dröm om ett speciellt yrke, ett bra yrke som vi skulle ha stor användning av i Sverige. Han är entusiastisk och har lärt sig svenska på ett helt imponerande sätt.

Nu ska han utvisas. Man menar att han inte riskerar att utsättas för fara i hemlandet. Utan att gå in på detaljer fruktar han för sitt liv där hemma, och han har dessutom ingen framtid där överhuvudtaget. Asylnämnden (heter det så?) tror inte på honom.

Hans gode man har lämnat in en ny ansökan, men risken finns att även den avslås. Han är förtvivlad, djupt olycklig och känner att hans liv inte har någon mening längre och ser inget hopp, ingen framtid. Han är rädd, han förstår inte vad han gjort för att förvisas till ett liv i misär och fara när han verkligen gjort allt han kunnat för att få det bättre. Vi är också förtvivlade, dottern gråter och ingen förstår varför han inte kan få stanna.

Ok, jag är inte så naiv att jag tror att alla som kommer innanför landets gränser ska kunna bli kvar. Jag vet att där finns stora problem. Men.... Nu ser vi människan, den unga pojken vars liv slås i spillror.
Kan vi göra något som åskådare?? Finns där alternativ? Någonstans läste jag, att han kan få stanna fram till 18 års ålder och sedan utvisas, vore det möjligt? På 2 år kan mycket ändras! Kan han ansöka om studentvisum istället för asyl? Kan han eller vi göra NÅGONTING??? Tiden är knapp!

Skaffa fram de ekonomiska garantier (bankgarantier) som krävs för att han ska kunna studera i Sverige.
Med dessa garantier kan han från Kabul söka visum och uppehållstillstånd för studier i Sverige.
Han har då dina garantier för uppehälle, bostad, försäkringar o studieavgifter under studietiden och då lär han få både visum och tillfälligt uppehållstillstånd.

men som sagt, det kostar rätt mycket pengar per år. och garantierna måste troligtvis gälla hela studietiden. studiemedelshjälp är inte aktuellt.

 

[Otherside]

Tyvärr har du som privatperson i princip inga möjligheter att hjälpa. MIG har blivit stenhårda på avvisningar till Afghanistan, och särskilt som han kommer från Kabul, som betraktas som en säker zon och dessutom har familj kvar i Afghanistan. Lokala manifestationer och protester har så vitt jag vet i princip aldrig hjälpt.

Hans ombud har redan överklagat har du sagt, men finns det inga nya skäl att anföra kommer Migrationsdomstolen att avslå överklagandet, han kan då överklaga till HD men de kommer inte att bevilja prövningstillstånd kan jag redan nu säga. Enda alternativet är då att överklaga till Europadomstolen, men de kommer inte heller att bevilja prövningstillstånd eftersom praxis är fastlagd sedan flera år.

Vad han kan göra är att 'ändra spår' dvs hitta ett jobb. Men nu är systemet i Sverige så stelbent att han inte kan få jobb som minderårig - för att inte utnyttja barnarbetare enligt lagen. Så det enda som tillåts är ferie/sommarjobb som inte räcker som anställning för att få arbetstillstånd.

Om han vill studera i Sverige krävs det dels att han söker från hemlandet, dels att han kan visa att han har medel att försörja sig själv under studietiden och dessutom kan betala avgiften som det numera kostar att gå på universitet som icke EU medborgare.

Det tredje alternativet är giftermål, men det kan bli knepigt eftersom man inte får ansöka om uppehållstillstånd på anknytning i Sverige utan måste åka hem alt till ett annat land om inte särskilt ömmande skäl föreligger, eg, svår sjukdom. På grund av trycket kan handläggningstiderna för tillstånd vara upp till över ett år.

Återstår att gå under jorden. Men, varning, villkoren för amnesti har hårdnat. Förut var det så att om man höll sig undan i fyra år fick man en ny prövning, idag gäller fortfarande det ursprungliga laga kraft vunna beslutet.

Tyvärr, det sker många tragedier i tysthet som aldrig tas upp i media. Det är inte förrän du konfronteras med en förtvivlad och desperat pojke från Afghanistan, Syrien eller något annat konfliktområde som du förstår den individuella kostnaden av Sveriges migrationspolitik.

Det är hemskt. En mänsklig tragedi.
Men, det jag läst nbyligen - att han pga sin ringa ålder kan få stanna tills han fyllt 18 och då utvisas, hur går en sådan ansökan till? Som sagt, mycket kan ändras på 2 år och då är han dessutom i en ålder då han kan söka arbete.

 

[MJLee]

Det är hemskt. En mänsklig tragedi.
Men, det jag läst nbyligen - att han pga sin ringa ålder kan få stanna tills han fyllt 18 och då utvisas, hur går en sådan ansökan till? Som sagt, mycket kan ändras på 2 år och då är han dessutom i en ålder då han kan söka arbete.

Nja, MIG utvisar om de vet att ungdomen har ett nätverk/familj i hemlandet. Jag vet att det tom skett utvisning och därefter placering på barnhem när familj i hemlandet saknades. I vissa fall kan man avvakta tills personen fyllt 18 år med att verkställa, jag har för mig att MIG relativt nyligen ändrat praxis, dvs, avslagsbeslut men inte verkställighet förrän myndighetsdagen.

Men det är lite av ett vågspel beroende på handläggare/beslutsfattare tyvärr, även om det inte borde vara det

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23595113.ab

 

[Niyama]

Har han inte rätt till asyl så har han inte. Vill han invandra på annat vis så vore det ju lägligt att kolla upp det då. Har han någon utbildning?

Öh, det är väl just det TS försöker göra? Och killen har nyss fyllt 16, hur mycket utbildning tror du han har då?

 

[TheRedLightning]

Kasta ut de som inte sköter sig istället...

Det där håller jag med om.
Hade kanske till och med varit bättre, men vem vet.

 

[tanten]

Tyvärr tror jag inte att det finns så mycket att göra.
Man får asyl i Sverige om det är för farligt i hemlandet - enkelt uttryckt. Afghanistan har börjat anses mindre farligt och många utvisas tillbaka dit.
Att bara söka ett bättre liv här ger ingen asylrätt.

Sedan är allt en fråga om bedömningar. Migrationsverket gör sina. Andra kan ha andra insikter och åsikter.

 

[Texaz]

Tyvärr tror jag inte att det finns så mycket att göra.
Man får asyl i Sverige om det är för farligt i hemlandet - enkelt uttryckt. Afghanistan har börjat anses mindre farligt och många utvisas tillbaka dit.
Att bara söka ett bättre liv här ger ingen asylrätt.

Sedan är allt en fråga om bedömningar. Migrationsverket gör sina. Andra kan ha andra insikter och åsikter.

Ja, finns tyvärr även fall där afghanska barn (under 18) utvisas till Afghanistan trots att de aldrig vistats i landet, utan familjen bott i Iran De är afghanska medborgare, sen spelar det ingen roll om de ens vet ifall de har släkt kvar där....

 

[Cambrie]

Det är nog inte mycket ni kan göra. Asylsökande har tillgång till advokater och ungdomar har förhoppningsvis bra gode män som fungerar som föräldrar och ska hjälpa till överklagan. Det verkar ju vara gjort också. Rent generellt är det svårt att ändra det första utslaget . Det måste till nya saker i målet, jag har till exempel bara varit med att de ändrat en gång och det var för att killen blev kristen men det var han egentligen redan innan bara det att han inte hade vågat berätta det. Dock går det fortfarande att gå under jord i fyra år, vi jobbar med en del sådana fall inom FARR och den asylkommitten jag är engagerad i men det är ju inte att rekommendera.

Idag är det sällan man skickar tillbaka ungdomar före de är 18, då måste det finnas ett ordentligt mottagande i hemlandet. Allt annat strider mot barnkonventionen. Vi har flera killar som fått tre avslag men inte fyllt 18 än, de får flytta när de är 18, trots att familj finns i deras fall i hemlandet.

Sitter med mobilen så blir kortfattat. Det finns asylkommitteer eller flyktingarnas riksråd, FARR, ta kontakt med den så kan ni få råd och tips.

 

[sillysinta]

Öh, det är väl just det TS försöker göra? Och killen har nyss fyllt 16, hur mycket utbildning tror du han har då?

Ja. Frågan om utbildning är ju jätteviktig. Kan han läsa? Har han ungefär uppnått samma mål som han hade gjort om han utbildats i sverige? Då är det ju betydligt lättare att kunna få studera i sverige i framtiden än om han är analfabet vid 16 års ålder?

Att han i så fall ska hinna studera upp sig till universitetsnivån inom några år för att söka om känns orimligt.

Det är ingen dum fråga öht.

 

[*Gotlandsrusset*]

Tyvärr tror jag inte att det finns så mycket att göra.
Man får asyl i Sverige om det är för farligt i hemlandet - enkelt uttryckt. Afghanistan har börjat anses mindre farligt och många utvisas tillbaka dit.
Att bara söka ett bättre liv här ger ingen asylrätt.

Sedan är allt en fråga om bedömningar. Migrationsverket gör sina. Andra kan ha andra insikter och åsikter.

Men varför anses det vara mindre farligt för honom än för mig som svensk medborgare? Som svensk medborgare avråds du starkt från att åka till Afghanistan pga läget där. Jag fattar helt enkelt inte!

 

[tanten]

Men varför anses det vara mindre farligt för honom än för mig som svensk medborgare? Som svensk medborgare avråds du starkt från att åka till Afghanistan pga läget där. Jag fattar helt enkelt inte!

"Vi och dom"
Att det är farligare som utomstående, som västerlänning än som landsman? Förstår du inte det?

 

[*Gotlandsrusset*]

"Vi och dom"
Att det är farligare som utomstående, som västerlänning än som landsman? Förstår du inte det?

Jag förstår inte varför man ska göra skillnad på människa och människa! Är det farligt så är det, man flyr väl knappast sitt hemland för att man inte har något bättre för sig.

 

[*Gotlandsrusset*]

"Vi och dom"
Att det är farligare som utomstående, som västerlänning än som landsman? Förstår du inte det?

Men varför ska det vara skillnad? Att medborgaren från det landet dör är det mindre hemskt än att jag som medborgare från Sverige åker dit och dör? Tycker det är vidrigt.

 

[athena_arabians]

Men varför ska det vara skillnad? Att medborgaren från det landet dör är det mindre hemskt än att jag som medborgare från Sverige åker dit och dör? Tycker det är vidrigt.

Det är inte fråga om nivå på hemskhet men som västerlänning där har du automatiskt en måltavla på dig. Som infödd sticker du inte ut lika mycket, dvs det är inte lika farligt.

 

[landsbygdsbo]

Visst, det är vidrigt när människor tvingas leva i otrygghet och direkt hot om död o skador.
Men vi måste ha ett regelverk som begränsar tillgången till de resurser vi har i Sverige.
Att vi ska hjälpa råder ingen som helst tvekan om, men det ska ske på de villkor vi som samhälle fastställer, inte andras villkor.