Under två veckor så hittade jag inte ett enda jobb att söka. Humöret störtdök och hopplösheten växte mig över huvudet. Jag vet så väl att jag behöver få en rejäl rull på ansökningarna om jag ska ha en chans att kunna ta mig härifrån inom överskådlig framtid. Det kändes återigen som att jag var nära att gå sönder fullständigt, eller bara inte klara av mitt liv mer utan sticka från hela skiten - styra till Arlanda och hoppa på en sistaminuten nånstans vartsomhelst…
Inte heller hörde jag något från de jobb jag redan sökt och där ansökningstiden har gått ut för ett tag sedan. Efter förra gången jag var ute i jobbsökarsvängen så vet jag att många inte skickar något besked, utan det står istället redan i ansökningsbekräftelsen att om man är intressant för tjänsten så hör de av sig och om man inte hör något har de gått vidare med annan sökande. Samtidigt vet jag också att ibland kan vissa rekryteringar dra ut på tiden. En gång sökte jag ett jobb där ansökningstiden gick ut i februari, och de ringde upp mig i maj! Så det är svårt att veta när jag kan anse att mina ansökningar har förfallit.
I alla fall dök det för någon vecka sedan upp ett mail från en av de sökta tjänsterna med typ “Tack men tillsatt av annan sökande”. Jag fick svårt att andas. Inte för att jag inte fick just det jobbet, för såna förväntningar har jag jobbat på att ta bort (tidigare tog det mig ganska hårt varje gång jag fick nej på en jobbansökan - så pass hårt att jag var tvungen att jobba med mitt förhållande till det), utan mer för att det innebar att en tänkbar flyktvägsdörr stängdes. Jag MÅSTE ha ett antal ansökningar ute om jag ska kunna hoppas på att komma härifrån! Jag klarar inte av att vara här särskilt länge till. Jag klarar inte av att vara nånstans! Herregud, jag vet inte var jag ska ta vägen….
Så härom dagen så dök det plötsligt upp TRE jobb jag kunde söka, och allting vände och hoppet kom tillbaks! Halleluja!
Till och med ett fjärde jobb som jag skulle kunna söka, men som jag är extremt tveksam till om jag verkligen vill ha. Jag får suga på det. Ha det i bakfickan och skicka iväg en ansökan som tröst, om jag panikar igen.
Sen har jag kommit fram till att jag är innerligt trött på att försöka spela nöjd och låtsasle! Jag kommer därför att säga som det är på mitt medarbetarsamtal. Det är inte mitt fel att de förde över min anställning hit utan att kolla upp om det verkligen fanns något behov. Jag tänker inte ta på mig det. Jag kommer att säga precis som jag upplever det - visst, försöka vara diplomatisk och trevlig och objektiv och sånt - men jag kommer inte att försöka spela rollen av “kåt glad och tacksam” (-missförstå mig rätt ) medarbetare som glättigt rapar målbilder på det sätt cheferna helst vill höra. Jag kommer att tala om att jag inte förstår hur jag ska göra för att hitta på några mål, när det mest uppenbara är att verksamheten inte har något behov av mig alls.
För vad ska de göra? Sparka mig? Varsågoda!
Inte heller hörde jag något från de jobb jag redan sökt och där ansökningstiden har gått ut för ett tag sedan. Efter förra gången jag var ute i jobbsökarsvängen så vet jag att många inte skickar något besked, utan det står istället redan i ansökningsbekräftelsen att om man är intressant för tjänsten så hör de av sig och om man inte hör något har de gått vidare med annan sökande. Samtidigt vet jag också att ibland kan vissa rekryteringar dra ut på tiden. En gång sökte jag ett jobb där ansökningstiden gick ut i februari, och de ringde upp mig i maj! Så det är svårt att veta när jag kan anse att mina ansökningar har förfallit.
I alla fall dök det för någon vecka sedan upp ett mail från en av de sökta tjänsterna med typ “Tack men tillsatt av annan sökande”. Jag fick svårt att andas. Inte för att jag inte fick just det jobbet, för såna förväntningar har jag jobbat på att ta bort (tidigare tog det mig ganska hårt varje gång jag fick nej på en jobbansökan - så pass hårt att jag var tvungen att jobba med mitt förhållande till det), utan mer för att det innebar att en tänkbar flyktvägsdörr stängdes. Jag MÅSTE ha ett antal ansökningar ute om jag ska kunna hoppas på att komma härifrån! Jag klarar inte av att vara här särskilt länge till. Jag klarar inte av att vara nånstans! Herregud, jag vet inte var jag ska ta vägen….
Så härom dagen så dök det plötsligt upp TRE jobb jag kunde söka, och allting vände och hoppet kom tillbaks! Halleluja!
Till och med ett fjärde jobb som jag skulle kunna söka, men som jag är extremt tveksam till om jag verkligen vill ha. Jag får suga på det. Ha det i bakfickan och skicka iväg en ansökan som tröst, om jag panikar igen. Sen har jag kommit fram till att jag är innerligt trött på att försöka spela nöjd och låtsasle! Jag kommer därför att säga som det är på mitt medarbetarsamtal. Det är inte mitt fel att de förde över min anställning hit utan att kolla upp om det verkligen fanns något behov. Jag tänker inte ta på mig det. Jag kommer att säga precis som jag upplever det - visst, försöka vara diplomatisk och trevlig och objektiv och sånt - men jag kommer inte att försöka spela rollen av “kåt glad och tacksam” (-missförstå mig rätt
) medarbetare som glättigt rapar målbilder på det sätt cheferna helst vill höra. Jag kommer att tala om att jag inte förstår hur jag ska göra för att hitta på några mål, när det mest uppenbara är att verksamheten inte har något behov av mig alls. För vad ska de göra? Sparka mig? Varsågoda!
