.....
Ungefär april-juni är de månader som jag tycker det känns bra på jobbet. Jag tror att det beror på att dagarna då börjar bli riktigt långa och att semestertider, värme och bad känns nära och/eller påbörjas.
Nu är höstterminen i full gång och ja, vad ska man säga? Det finns så mycket kärlek och värme i jobbet (jobbar på förskola). Slog mig ordentligt i pannan mot en pinnstol, det gjorde så ont och det var barn som både ville blåsa och trösta så det skulle kännas bättre
. Flera barn springer också och möter en med kramar på morgonen.
Men det känns svårt att räcka till. Känns som att man skulle behöva en vuxen per barn om man överdriver lite. Det känns också som att det hela tiden är tidspress. Vilket är trist då såväl barnen som personalen har olika tempo i sig själva. Och det är skitsvårt att förändra sitt grundtempo. I mitt fall, om jag ska skynda mig, blir det på bekostnad av mitt bemötande av såväl barn som föräldrar som arbetskamrater. Och det känns det inte värt. Men får också dåligt samvete av att vara klar och komma ut med alla barn 9.45 när vi egentligen skulle ha börjat med gemensam aktivitet med alla avdelningar 9.30.
Så nu har jag dålig känsla efter den här veckan då det blev kort om tid för att vi kom ut för sent och kanske de andra avdelningarna är sura på oss och tror att vi segar... vilket vi inte gjorde, utan hela tiden jobbade på. Men alla mina kollegor är bra och duktiga och snälla, men de kan ju också bli stressade om inte tidsramar hålls. Och ingen har sagt nånting, men.
Antagligen både känner jag efter för mycket och tänker på fel saker. Men det är så svårt att låta bli!
Ville bara få ur lite ur huvudet och kan inte skriva till en vägg.
Har tänkt vara kvar på jobbet i alla fall tills barnen födda 2020 börjar förskoleklass. Eventuellt 2021orna också. Sedan får jag se. Känns inte som något jobb kommer passa, men jag får väl göra som många andra, jobba bara för att kunna leva. Hoppas att jag är frisk och världen mår bra sådär efter 70 någon gång och kan göra vad som faller mig in då
.
Ungefär april-juni är de månader som jag tycker det känns bra på jobbet. Jag tror att det beror på att dagarna då börjar bli riktigt långa och att semestertider, värme och bad känns nära och/eller påbörjas.
Nu är höstterminen i full gång och ja, vad ska man säga? Det finns så mycket kärlek och värme i jobbet (jobbar på förskola). Slog mig ordentligt i pannan mot en pinnstol, det gjorde så ont och det var barn som både ville blåsa och trösta så det skulle kännas bättre
. Flera barn springer också och möter en med kramar på morgonen.Men det känns svårt att räcka till. Känns som att man skulle behöva en vuxen per barn om man överdriver lite. Det känns också som att det hela tiden är tidspress. Vilket är trist då såväl barnen som personalen har olika tempo i sig själva. Och det är skitsvårt att förändra sitt grundtempo. I mitt fall, om jag ska skynda mig, blir det på bekostnad av mitt bemötande av såväl barn som föräldrar som arbetskamrater. Och det känns det inte värt. Men får också dåligt samvete av att vara klar och komma ut med alla barn 9.45 när vi egentligen skulle ha börjat med gemensam aktivitet med alla avdelningar 9.30.
Så nu har jag dålig känsla efter den här veckan då det blev kort om tid för att vi kom ut för sent och kanske de andra avdelningarna är sura på oss och tror att vi segar... vilket vi inte gjorde, utan hela tiden jobbade på. Men alla mina kollegor är bra och duktiga och snälla, men de kan ju också bli stressade om inte tidsramar hålls. Och ingen har sagt nånting, men.
Antagligen både känner jag efter för mycket och tänker på fel saker. Men det är så svårt att låta bli!
Ville bara få ur lite ur huvudet och kan inte skriva till en vägg.
Har tänkt vara kvar på jobbet i alla fall tills barnen födda 2020 börjar förskoleklass. Eventuellt 2021orna också. Sedan får jag se. Känns inte som något jobb kommer passa, men jag får väl göra som många andra, jobba bara för att kunna leva. Hoppas att jag är frisk och världen mår bra sådär efter 70 någon gång och kan göra vad som faller mig in då
.
Senast ändrad:
