Alexandra_W
Trådstartare
Hästen ifråga är ett treårigt fbl som tränats men inte löpt. Vid provridningen och när hon kom visade hon ganska kraftig (i mina ögon) motvilja mot bettet. Körde huvudet HÖGT upp i skyn när man tog idet i början av passet, och när man fått henne att slappna av och lirkat lite kunde hon tänka sig ta ner huvudet en aning men använde då halsen att spjärna med, som stelopererad och 'satt fast'. Halsmusklingen visade att det inte var en 'tillfällighet' att hon betedde sig så.
Jag red henne på ett rakt mullen mouth (svagt böjt) pelham de första turerna och lät henne helt enkelt gå på lös tygel så mkt som möjligt. Hon betedde sig mycket trevligare på det, men joxade en hel del med tungan (stoppade ut den osv).
Fixade tänderna på henne (mkt vass och sår på ena sidan kinden), lät equiatrikern rätta låsningar och spänningar. Hon vilade pga en sårskada, och sen när jag red igen var hon massor med trevligare, vågade ta stöd på bettet, mjukt och fin etc, men joxade fortfarande en hel massa med tungan ibland. Dock med öronen framåt och utan att visa motstånd, det kändes mer som om hon inte riktigt blev klok på var hon skulle göra av tungan. Ett oledat bett ger ju mycket mer tungtryck än de tvådelade och tredelade hon gått med innan.
Använde bara övre tygeln på pelhamet (hade två tyglar men aldrig behövt använda den nedre).
Idag provade jag skritta henne på ett tredelat fullcheek. Med nedre nosrem 'för säkerhets skull'. Det är dock bara att konstatera att det är för tidigt att prova med tvådelat/tredelat igen. Hon var fortfarande mycket bättre jmf med 'innan', men hon var inte övertygad om att bettet inte var otäckt, och gick väl högt. När jag fick henne att slappna av så blev det ju bättre, men minsta jag tog i tyglarna så tog hon till spjärnandet igen. Dvs rak hals och släpper inte till utan biter fast i bettet.
Lät henne skritta på lång tygel med extremt försiktig kontakt och lirkade lite och här och där vågade hon ju ge efter och blev riktigt fin, så det finns gott hopp.
Dock, iom att hon inte litar på det bettet och höjer huvudet och/eller spjärnar så är kontrollen inte riktigt den bästa på det, och jag vill inte behöva 'ta i' för att få hejd på henne om hon skulle bli skrämd och fnatta iväg t ex. För då blir det så lätt att hon faller mer tillbaka i de gamla associationerna.
Jag har funderat på att se vad hon tycker om ett jaktkandar med tungfrihet (ifall tungviftandet på pelhamet är för hon inte riktigt tycker att hon får plats med tungan). Tror ni det skulle fungera?(Hade då tänkt ha tygeln runt hela ringen om det går, dvs i mildast tänkbara läge). Eller har ni något annat bra förslag på bett?
Jag red henne på ett rakt mullen mouth (svagt böjt) pelham de första turerna och lät henne helt enkelt gå på lös tygel så mkt som möjligt. Hon betedde sig mycket trevligare på det, men joxade en hel del med tungan (stoppade ut den osv).
Fixade tänderna på henne (mkt vass och sår på ena sidan kinden), lät equiatrikern rätta låsningar och spänningar. Hon vilade pga en sårskada, och sen när jag red igen var hon massor med trevligare, vågade ta stöd på bettet, mjukt och fin etc, men joxade fortfarande en hel massa med tungan ibland. Dock med öronen framåt och utan att visa motstånd, det kändes mer som om hon inte riktigt blev klok på var hon skulle göra av tungan. Ett oledat bett ger ju mycket mer tungtryck än de tvådelade och tredelade hon gått med innan.
Använde bara övre tygeln på pelhamet (hade två tyglar men aldrig behövt använda den nedre).
Idag provade jag skritta henne på ett tredelat fullcheek. Med nedre nosrem 'för säkerhets skull'. Det är dock bara att konstatera att det är för tidigt att prova med tvådelat/tredelat igen. Hon var fortfarande mycket bättre jmf med 'innan', men hon var inte övertygad om att bettet inte var otäckt, och gick väl högt. När jag fick henne att slappna av så blev det ju bättre, men minsta jag tog i tyglarna så tog hon till spjärnandet igen. Dvs rak hals och släpper inte till utan biter fast i bettet.
Lät henne skritta på lång tygel med extremt försiktig kontakt och lirkade lite och här och där vågade hon ju ge efter och blev riktigt fin, så det finns gott hopp.
Dock, iom att hon inte litar på det bettet och höjer huvudet och/eller spjärnar så är kontrollen inte riktigt den bästa på det, och jag vill inte behöva 'ta i' för att få hejd på henne om hon skulle bli skrämd och fnatta iväg t ex. För då blir det så lätt att hon faller mer tillbaka i de gamla associationerna.
Jag har funderat på att se vad hon tycker om ett jaktkandar med tungfrihet (ifall tungviftandet på pelhamet är för hon inte riktigt tycker att hon får plats med tungan). Tror ni det skulle fungera?(Hade då tänkt ha tygeln runt hela ringen om det går, dvs i mildast tänkbara läge). Eller har ni något annat bra förslag på bett?
Inte honom =)
