Ja, vad ska jag säga ... önskar att jag hade kunnat skriva att allt gick toppen, men det hade en hel del dalar.
Kom dit i tid och fick komma in hyfsat snabbt, så inga klagomål. Lite stressat folk på avdelningen men jag kände ok klarar det här. Hårdhänt infart som jag fick profylaxandas igenom och fick någon klämkäck kommentar om att jag inte gnällde. Men ok.
Kom snabbt in till operation och fick träffa narkospersonalen som var gullig. Var tydlig med alla att jag tycker det är jobbigt med sjukhus.
Ute på uppvaket hade jag ont och fick mycket smärtstillande. Fick därefter en ångestattack deluxe, bara grät. Lyckades kommunicera så plus till mig på det, även om det var fruktansvärt ofc. Uppvakspersonalen skötte det helt ok och lyckades få fram något lugnande till mig, även om de generellt verkade rätt handfallna och frågade mig hur jag brukade lösa min oro. De fixade fram min mobil så jag kunde spela lite spel och varva ner med det lugnande, så kände mig helt okej när jag skulle återvända till avdelningen. Min man var på sjukhuset och fick lovat att han skulle kunna vara med mig på avdelningen.
Där blev det sämre. Jag var givet rätt utpumpad av att ha fått massa medicin och just haft en fullskalig gråtattack (vilket givetvis är ännu värre att ha framför massa främlingar, även om främlingarna är gulliga och visar empati), men det första som händer är att jag blir tillsagd att byta om till mina vanliga kläder och börja göra mig i ordning för att snart ska jag åka hem. Lätt chockad men försöker vara hjälpsam till dess att en sköterska var på mig så mycket om att göra saker att jag började gråta och förklarade att jag fötsökte, men att jag hade ont, var trött och inte kunde göra allt så snabbt som hon ville.
Hon backade av och bad om ursäkt så det hade säkert kunnat vara helt ok, om inte kirurgen valt att göra sitt intåg då. Jag grät fortfarande men torkade tårarna och började ställa frågor om operationen (för ingen hade ju berättat vad de skulle göra mer än att de skulle operera min armbåge).
Kirurgen blev skitsur. Någon annan skulle ha berättat vad som skulle göras för mig, det var för komplicerat för honom att förklara för mig och jag fick väl ta och googla. Han droppade casually att jag skulle vara sjukskriven i tre månader (givetvis ingen som berättat det för mig tidigare), när jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag blev bra fick jag till svar att jag inte skulle bli bra utan jag fick fatta att jag skadat min arm. När jag frågade hur lång tid det skulle ta innan jag kunde rida fnös han och sa att det skulle jag inte bekymra mig om nu för jag ska minsann vara gipsad och ha ortos och rehaba osv.
Jag grät, helt i chock. Han verkade mest tycka att jag var jobbig för han hade ju sagt att operationen gått bra? Jag bad om ursäkt och sa att jag inte ville vara otrevlig men att jag inte fått någon information och ville veta vad som gjorts med mig. Det svarade han inte på. Sen försvann han.
Efter det var jag helt förstörd. Sköterskan som varit orimligt på blev något mindre på, och föreslog sedan att jag och min man skulle lämna avdelningen en stund så att jag fick "komma bort". Kändes som att jag mest störde där jag satt och grät, hur diskret jag än försökte vara, men jag kunde inte sluta.
Tog evigheter innan jag lyckades kissa tillräckligt för att få komma hem. På avdelningen var det överhuvudtaget inget fokus på hur jag mådde fysiskt eller psykiskt, utan hela tiden bara pushande om att jag behövde kissa så jag kunde åka hem. Försökte givetvis, men kunde inte.
Om någon nu vill berätta att jag måste tänka på andras känslor eller respektera deras jobb så snälla låt bli. Jag har full förståelse för att man kan vara stressad på jobbet eller whatnot, men efter att ha tillbringat en dag i vad som är mitt personliga helvete (fysiskt, psykiskt och emotionellt) så orkar jag inte.
Äntligen hemma. Katt på fötterna. Gråter fortfarande, men så himla lättad över att vara här istället för kvar på sjukhuset. Har inte känt mig så totalt värdelös, jobbig och skamsen på länge, Speciellt under tiden som jag, rädd, ledsen och med ont som fan, verkligen försökte vara en bra och hjälpsam patient. Jag försökte hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt, men jag har en gräns. Den gränsen fick inte existera idag, och jag känner mig trampad på.
Det där är inte ett okej sätt att behandla dig på. Du har inte gjort något fel. Relationen patient – vårdgivare innebär en otrolig utsatthet, sårbarhet och maktobalans, där man som patient ofta är ganska rädd. Självklart finns det gränser för hur man får lov att bete sig även om man är patient, men du var inte ens i närheten av dem. Det är inte din uppgift som patient att hantera vårdgivarnas känslor eller ta upp så lite plats och ha så få behov som möjligt. Problemen med arbetsförhållandena inom vården är liksom inte din vårdbehövande kropps börda att försöka axla. Jag är hemskt ledsen att du behövde uppleva detta. Framför allt är det ju kirurgens bemötande och undanhållandet av information kring vad som gjorts med dig och din kropp, samt undanlåtandet av att förklara hur rehabiliteringen skulle se ut, som är de riktigt allvarliga bristerna tycker jag.
