YlvaG
Trådstartare
Jag har aldrig haft en egen hund, dock fodervärd åt ett par. Jag saknar en av dom så oerhört mycket. Min kusin hade en leonbergertik som var fruktansvärt skygg och osäker när hon kom till dom, omplacering. När dom skulle åka bort ett par veckor så var jag fodervärd åt henne.
Den underbara "lilla" (
) hunden gick från skygg och osäker till en hund med självförtroende och respekt för sin ledare. Hon började leka igen och sken upp som aldrig förr. Varje natt låg hon på mitt bröst och sov. Efter tillåtelse givetvis. Hon som aldrig respekterat någons privata yta låg nedanför sängen och slumrade tills hon fick tillåtelse att hoppa upp och kvällsmysa. Av någon anledning har alla "mina" hundar verkligen älskat kvällsgoset efter ett tag, till sådan grad att dom somnat på mitt bröst. Då pratar vi inte småhundarr utan leonberger, schäfer och samojed.
Denna underbara lejontik, Ellie, levde upp och vart så levnadsglad. Jag fick så mycket frågor på vad jag gjort när dom hämtade henne igen. Jag har väl inte gjort något?
För ett par månader sedan fick jag reda på att dom hade omplacerat båda sina hundar, efter att barnen varit så elaka mot dom.
Just nu saknar jag E så oerhört mycket. Jag vet att hon har det underbart där hon bor nu. Hon har gått upp i vikt igen och är levnadsglad och pigg. Men jag känner ändå lite avundsjuka. Varför frågade dom inte mig? Goare hund finns inte. Alla (även kusin+man) såg vilket band vi hade och hur mycket vi tyckte om varandra.
Jag sknar henne så det gör ont i mig. Min fina, underbara Ellie. Varför fick vi inte en evighet tillsammans?
Den underbara "lilla" (
) hunden gick från skygg och osäker till en hund med självförtroende och respekt för sin ledare. Hon började leka igen och sken upp som aldrig förr. Varje natt låg hon på mitt bröst och sov. Efter tillåtelse givetvis. Hon som aldrig respekterat någons privata yta låg nedanför sängen och slumrade tills hon fick tillåtelse att hoppa upp och kvällsmysa. Av någon anledning har alla "mina" hundar verkligen älskat kvällsgoset efter ett tag, till sådan grad att dom somnat på mitt bröst. Då pratar vi inte småhundarr utan leonberger, schäfer och samojed. Denna underbara lejontik, Ellie, levde upp och vart så levnadsglad. Jag fick så mycket frågor på vad jag gjort när dom hämtade henne igen. Jag har väl inte gjort något?
För ett par månader sedan fick jag reda på att dom hade omplacerat båda sina hundar, efter att barnen varit så elaka mot dom.
Just nu saknar jag E så oerhört mycket. Jag vet att hon har det underbart där hon bor nu. Hon har gått upp i vikt igen och är levnadsglad och pigg. Men jag känner ändå lite avundsjuka. Varför frågade dom inte mig? Goare hund finns inte. Alla (även kusin+man) såg vilket band vi hade och hur mycket vi tyckte om varandra.
Jag sknar henne så det gör ont i mig. Min fina, underbara Ellie. Varför fick vi inte en evighet tillsammans?
