Kissing Spine
Trådstartare
Snart åker hundkräket ut med öronen före! 
Okej kanske inte riktigt så illa, men jag håller på att bli galen! Det började under hennes skendräktighet (hon blir hemsk, ska kastreras nu) då allt var farligt och alla var ute efter hennes bebisar . Därför var det fritt fram att skälla ut både folk och fä så att säga.
Allt lugnade ner sig och nu har hon varit hemma i några veckor under jul/utomlandsvistelse. Har varit hemma igen i några dagar och allt har gått bra, men nu har det nog slagit slint i skallen på henne. Hon har skällt ut 6 pers idag och velat skälla på fler om inte jag avbrutit henne i sista sekund. Hon är en riktig mes egentligen när det gäller sånt här och skulle aldrig vara aggressiv eller något. "Som tur är" är hon en sheltie och skrämmer således inte slag på de hon skäller ut, men det är ju självklart obehagligt och jag blir vansinnig! Brukar själv gå och muttra över puckade människor som inte har koll på sina lösa, hemska småhundar...
Det är inga utfall eller dylikt, utan hon ser någon och blir intresserad, svansen åker upp som att hon vill hälsa och sen springer hon emot dom och skäller. Inte många meter och hon stannar (mes), och hon kommer snabbt tillbaka igen (även om hon inte vill, matte är ju arg...).
Vaaarför gör hon såhär? Antar att det kan bero mycket på understimulans? När det har varit såhär kallt har det knappt gått att vara ute, utan det har blivit max en halvtimmes promenad om dagen. Nu börjar det ju bli varmare tack och lov. Jag tycker inte att det borde ha ngt med skendräktigheten att göra heller eftersom hon slutade för iaf 1,5 månad sen. Inget annat har hänt vad jag vet.
Hunden blir 3 i mars. När beteendena sker försöker jag att inte göra så stor grej av det (funkar inte på henne) men tar tag i henne och fyar och sen kopplar jag. Efter det är hon väldigt "på" mig och verkar nästan rädd, men inte för mig utan för allt omkring. Utan koppel är hon stöddigast i världen.
Mest en gnälla-av-sig-tråd och för att se om någon varit med om samma sak, alt har några tips.
Okej kanske inte riktigt så illa, men jag håller på att bli galen! Det började under hennes skendräktighet (hon blir hemsk, ska kastreras nu) då allt var farligt och alla var ute efter hennes bebisar . Därför var det fritt fram att skälla ut både folk och fä så att säga. Allt lugnade ner sig och nu har hon varit hemma i några veckor under jul/utomlandsvistelse. Har varit hemma igen i några dagar och allt har gått bra, men nu har det nog slagit slint i skallen på henne
. Hon har skällt ut 6 pers idag och velat skälla på fler om inte jag avbrutit henne i sista sekund. Hon är en riktig mes egentligen när det gäller sånt här och skulle aldrig vara aggressiv eller något. "Som tur är" är hon en sheltie och skrämmer således inte slag på de hon skäller ut, men det är ju självklart obehagligt och jag blir vansinnig! Brukar själv gå och muttra över puckade människor som inte har koll på sina lösa, hemska småhundar...Det är inga utfall eller dylikt, utan hon ser någon och blir intresserad, svansen åker upp som att hon vill hälsa och sen springer hon emot dom och skäller. Inte många meter och hon stannar (mes), och hon kommer snabbt tillbaka igen (även om hon inte vill, matte är ju arg...).
Vaaarför gör hon såhär? Antar att det kan bero mycket på understimulans? När det har varit såhär kallt har det knappt gått att vara ute, utan det har blivit max en halvtimmes promenad om dagen
. Nu börjar det ju bli varmare tack och lov. Jag tycker inte att det borde ha ngt med skendräktigheten att göra heller eftersom hon slutade för iaf 1,5 månad sen. Inget annat har hänt vad jag vet.Hunden blir 3 i mars. När beteendena sker försöker jag att inte göra så stor grej av det (funkar inte på henne) men tar tag i henne och fyar och sen kopplar jag. Efter det är hon väldigt "på" mig och verkar nästan rädd, men inte för mig utan för allt omkring. Utan koppel är hon stöddigast i världen.
Mest en gnälla-av-sig-tråd och för att se om någon varit med om samma sak, alt har några tips.
