Vilken skitdag.
Jag har haft otroligt mycket ångest hela dagen, hade det även igår. Tagit ångestdämpande både igår och idag, men det ger så många jobbiga biverkningar så jag vill egentligen inte behöva ta det. Men vad ska man göra, när alternativet är ännu sämre?
Eller iallafall anses vara det. Jag går i behandling för mitt "alternativa förhållningssätt" till ångest, det säger väl en del om hur ohälsosamt det är.
Så ärligt talat har jag mest sovit idag. Jag blir trött av medicinen, och dessutom behöver jag inte tänka och känna på samma sätt när jag sover. Dagsömnen är dessutom ofta lugnare än nattsömnen för mig. Mindre ångest, mindre mardrömmar, lättare att somna osv. Så när jag mår skit föredrar jag alltid att sova på dagen.
Varken hundar eller hästar har fått vad de behövt idag. Eller det är väl inte hela sanningen. Det absoluta basbehovet har de självklart fått tillgodosett. De har fått mat, hundarna har promenerats, hästarnas boxar mockats osv. Men inte det där extra som jag Vill och Borde. Inga träningspass för hundarna, ingen ridning eller liknande för hästarna. Jag har sagt "imorgon ska jag" sedan helgen nu, men än har jag inte lyckats. Men imorgon. Imorgon MÅSTE jag. Även om det känns helt meningslöst och till ingen nytta.
Jag önskar att jag kunde skriva mer vad det handlar om. Men tyvärr kan jag inte det. Delvis för att jag skäms för en del av mina problem och svårigheter, och delvis för att jag helt enkelt inte kan formulera och sätta ord på allt. Jag känner mig inte så lite efterbliven, men det är som det är. Kanske är jag helt enkelt ovanligt korkad.
Här någonstans brukar bråk uppstå när jag pratar med mamma. Hon menar att jag använder det som försvar, att jag skyller på att jag är korkad, inte kan, inte fattar, är ovanligt dum och trög. Hon (och med all sannolikhet, många med henne, även om ingen annan sagt det rakt ut) tror att det är något jag liksom slänger ur mig med en axelryckning, för att komma lätt undan.
Vad de inte förstår är att när jag säger såna saker så är det en öppen port, rakt in till mitt innersta. Säger jag att jag är dum i huvudet, jag är korkad, jag vet inte varför jag gör eller inte gör en viss sak, jag vet inte, så säger jag inte det för att komma undan. Jag säger det för att jag är så frustrerad och uppgiven och arg på mig själv. Jag orkar inte hålla uppe masken av att vara normal. Jag öppnar upp mig, raka vägen till mina innersta tankar, och säger precis som det känns och precis som jag uppfattar mig själv. Jag är korkad. Jag fattar inte, jag vet inte. Och så tas det emot som en stor lögn.
Kan ni fatta den känslan? Vanmakten och uppgivenheten, känslan av att allt är omöjligt och att det verkligen ÄR stora fel på en. När man säger precis exakt som det är, hur man känner, hur man tror. Och det tas emot som "Du ljuger för att du vill smita undan!"
Nä, nu måste jag sluta innan jag gräven ner mig ännu mer. Imorgon har jag rätt mycket jag MÅSTE göra, så låt oss hoppas att ångesten är iallafall lite snällare mot mig imorgon.
Jag har haft otroligt mycket ångest hela dagen, hade det även igår. Tagit ångestdämpande både igår och idag, men det ger så många jobbiga biverkningar så jag vill egentligen inte behöva ta det. Men vad ska man göra, när alternativet är ännu sämre?
Eller iallafall anses vara det. Jag går i behandling för mitt "alternativa förhållningssätt" till ångest, det säger väl en del om hur ohälsosamt det är.
Så ärligt talat har jag mest sovit idag. Jag blir trött av medicinen, och dessutom behöver jag inte tänka och känna på samma sätt när jag sover. Dagsömnen är dessutom ofta lugnare än nattsömnen för mig. Mindre ångest, mindre mardrömmar, lättare att somna osv. Så när jag mår skit föredrar jag alltid att sova på dagen.
Varken hundar eller hästar har fått vad de behövt idag. Eller det är väl inte hela sanningen. Det absoluta basbehovet har de självklart fått tillgodosett. De har fått mat, hundarna har promenerats, hästarnas boxar mockats osv. Men inte det där extra som jag Vill och Borde. Inga träningspass för hundarna, ingen ridning eller liknande för hästarna. Jag har sagt "imorgon ska jag" sedan helgen nu, men än har jag inte lyckats. Men imorgon. Imorgon MÅSTE jag. Även om det känns helt meningslöst och till ingen nytta.
Jag önskar att jag kunde skriva mer vad det handlar om. Men tyvärr kan jag inte det. Delvis för att jag skäms för en del av mina problem och svårigheter, och delvis för att jag helt enkelt inte kan formulera och sätta ord på allt. Jag känner mig inte så lite efterbliven, men det är som det är. Kanske är jag helt enkelt ovanligt korkad.
Här någonstans brukar bråk uppstå när jag pratar med mamma. Hon menar att jag använder det som försvar, att jag skyller på att jag är korkad, inte kan, inte fattar, är ovanligt dum och trög. Hon (och med all sannolikhet, många med henne, även om ingen annan sagt det rakt ut) tror att det är något jag liksom slänger ur mig med en axelryckning, för att komma lätt undan.
Vad de inte förstår är att när jag säger såna saker så är det en öppen port, rakt in till mitt innersta. Säger jag att jag är dum i huvudet, jag är korkad, jag vet inte varför jag gör eller inte gör en viss sak, jag vet inte, så säger jag inte det för att komma undan. Jag säger det för att jag är så frustrerad och uppgiven och arg på mig själv. Jag orkar inte hålla uppe masken av att vara normal. Jag öppnar upp mig, raka vägen till mina innersta tankar, och säger precis som det känns och precis som jag uppfattar mig själv. Jag är korkad. Jag fattar inte, jag vet inte. Och så tas det emot som en stor lögn.
Kan ni fatta den känslan? Vanmakten och uppgivenheten, känslan av att allt är omöjligt och att det verkligen ÄR stora fel på en. När man säger precis exakt som det är, hur man känner, hur man tror. Och det tas emot som "Du ljuger för att du vill smita undan!"
Nä, nu måste jag sluta innan jag gräven ner mig ännu mer. Imorgon har jag rätt mycket jag MÅSTE göra, så låt oss hoppas att ångesten är iallafall lite snällare mot mig imorgon.
