Jag är så rädd när min dotter tävlar!

[loch]

Det här låter väl ganska löjligt men jag är rädd. Jag vill inte åka på tävlingar med min dotter och hennes ponnier för jag mår så dåligt av det...
Här hemma på gården låter jag henne ta ut och in hästar själv (hon är 9) och rida på ridbanan själv och jag är inte orolig... men jag hatar att åka iväg på tävlingar på klubben, och hon älskar det!
Det är så mycket hästar överallt, hästar man inte vet något om och hästägare som man inte heller vet något om... I mitt huvud börjar genast hemska scener spelas upp; någon häst kommer lös, någon häst sparkar min dotter och/eller hennes hästar, någon tokgalopperar och drar igång de andra...
Jag är stressad, nervös och orolig redan dagarna innan tävling och nu måste jag få lite hjälp med mental träning för att orka hantera det.
Det blev inte precis bättre av att det faktiskt hände en olycka ikväll när vi var iväg, även om min dotter inte ens var i närheten... men min "hönshjärna" omsätter genast allt otäckt till att - det kunde varit min dotter... (förutom att jag verkligen känner med mamman och dottern som det handlade om IRL... )
Kan någon hjälpa mig att tänka om? Finns någon litteratur att läsa för att ändra inställning och tycka att det är kul? Jag vill verkligen tänka om!

 

[fettso]

Sv: Jag är så rädd när min dotter tävlar!

Hästar och ridning är en defintiv risk.
Det gäller att ha kunskap och förebygga olyckor.

Som att alltid ha hjälm och säkerhetsväst bland hästarna.

 

[Litenvit]

Sv: Jag är så rädd när min dotter tävlar!

...och jag som trodde att jag var den enda som kände så...!!

Jag har alltid varit hästintresserad och har ridit på ridskola fram tills dess jag köpte egen häst.
Bägge mina barn rider och jag har verkligen haft nervös-noja under vissa perioder då de ridit.

Min dotter är numera 18 år, men när hon skulle börja rida ut ensam som 13-14-åring utan min omedelbara järnkoll så fick jag nästan låsa in mig själv någonstans för att inte springa efter för att "se hur det gick" eller gå omkring som en äggsjuk höna tills dess hon kom tillbaka.

Hon var smart nog att inte berätta allt för mycket om de eventuella missöden som hände på uteturerna och så småningom så kände jag att hon hade så många timmar i sadeln och så mycket vett att vad som än skulle hända ute så skulle hon hantera det minst lika bra som jag. Mer kan jag faktiskt inte begära så då lugnade jag ner mig.

Nu är det sonens tur. Han är faktiskt en duktig ryttare som ridit länge, men det har ju nästan alltid varit under kontrollerade former: antingen på en ridbana eller ut tillsammans med mig eller storasystern. Hans ponnyer har varit snälla och trevliga, inga hetsporrar och då blir det ju så att jag inte har en aning om hur han skulle hantera en rädd ponny på vippen att skena.
Rider han ut ensam kan ju faktiskt vad som helst hända - den snällaste ponny kan bli rädd och då spinner också min hjärna igång med hemska tankar. Tänk om han ramlar och fastnar i stigbygeln, tänk om ponnyn går omkull med honom etc etc.

Nu börjar jag låta honom rida först när vi är ute tillsammans så att inte hans ponny bara får hänga med bakom, utan han får hantera det vi möter på utmed vägen. Sedan kan man ju ropa tips på hur man kan göra för att ha kontroll eller avleda ponnyn när det dyker upp "läskiga" saker.

Det är bara att inse att om hästintresset ska förbli så måste barnen till slut få egen tid med sin häst och få förtroendet att de klarar av situationerna. Jag kan inte forcera mina egna känslor heller, så den processen får väl ta den tid det tar.
Jag börjar känna att jag snart kan släppa sonen på egna äventyr med ponnyn, men inte riktigt, riktigt än.

Det är nog dessutom sunt att inte vara blåögd och tro att "inget kan hända för ponnyn är snäll" men att vara sådär hysteriskt nervös och rädd för olyckor som jag varit är inte heller bra.

 

[Litenvit]

Sv: Jag är så rädd när min dotter tävlar!

Kan någon hjälpa mig att tänka om? Finns någon litteratur att läsa för att ändra inställning och tycka att det är kul? Jag vill verkligen tänka om!

Var så upptagen med att berätta min egen historia så jag glömde att komma till tipsen!

För mig har följande hjälpt:

1. Dels det jag berättade om att rida med, men låta barnet och ponnyn rida först. Då har jag koll men barnet kan träna sig på att rida "själv" och hantera olika situationer på ett bra sätt.

2. Notera noga det ditt barn gör som är bra och rätt de gånger som ponnyn uppför sig lite skruvat. För mig är det lugnande att se när mina barn tänker och rider framåt ur lite läskiga situationer, att de inte piper, släpper tyglarna och kurar ihop sig i sadeln, utan faktiskt rider.

3. Se tävlingar som bra träningstillfällen. Där finns mycket folk på gott och ont. Ta upp sådant som andra gjorde som inte var bra, till diskussion, t ex när de inte rider enligt väjningsreglerna på ridvolten, när någon smyger in för tätt bakom en okänd ponny osv. Då får ditt barn tillfälle att höra vad som är bra och mindre bra och varför man inte gör så. Ibland får de bara en massa regler utan att de fattar varför reglerna finns. Att förstå dem ger i förlängningen bra ridvett.

4. Tänk "övning ger färdighet". Det måste jag själv upprepa för mig själv massor av gånger. Om inte mina barn får öva, när ska de då nånsin få lära sig? För varje gång de utsatt sig för uteritt och tävling så blir de lite duktigare.

 

[Snuffsan]

Sv: Jag är så rädd när min dotter tävlar!

Tänk hur många som är ute och tävlar ponny varje helg. Hur många ponnysar som rids fram på trånga framhoppninger, hur många som rider upp i rumpan på varandra av misstag och okunskap. Hur många som trillar av. Så många misstag som görs varje helg.
Och ändå händer det väldigt sällan svårare olyckor.

Se till att barnet har väst och hjälm och en ponny som motsvarar hennes nivå också lär henne alla säkerhetsregler så ska du se att allt kommer att gå bra.

Och försök jobba med det här. Om du är nervös blir ditt barn det, och det vill du ju inte.

 

[loch]

Sv: Jag är så rädd när min dotter tävlar!

Hej.
Skönt att höra att det finns andra som känner som jag...
Jag inser ju att jag är "nojjig" så bara det är väl ett steg i rätt riktning... men det är svårt att hantera det.
Det är ju utvecklande både för ponnyn och flickan att komma ut på småtävlingar, jag får nog fokusera på det istället för att älta alla olycksrisker!
Tack.

 

[loch]

Sv: Jag är så rädd när min dotter tävlar!

Tack. Nä, jag vet! Jag vill inte förstöra hennes roliga och jag vill absolut inte att hon ska bli nervös- det gör ju olycksrisken ännu större!!!
Jag är inte orolig över henne eller hennes ponny, de är lugna och sansade båda två, jag är mer orolig över de andra ponnierna och ryttarna som jag inte känner, för ibland så ser man saker man inte vill se när man är ute... och då sätter "olyckalarmet" i hjärnan igång för fullt och jag vill hellst bara packa ihop och åka hem. (brukar gömma mig bakom ridhuset ett tag då )

 

[loch]

Sv: Jag är så rädd när min dotter tävlar!

Jupp. Tack för tiset.
Problemet är nog att jag bara ser olycksrisker... iaf när vi är iväg på småtävlingar...