Jag studsade nästan av förvåning när jag kom till ridskolan och såg att jag stod uppskriven på Dell. Då skulle jag få sitta på honom den här terminen trots allt!
Förra gången jag red på ridskolan var Dell min absoluta storfavorit alla kategorier. En pigg, känslig, lite nervig, spänd, trippig, ivrig fullblodskorsning från Irland – en mager, kantig och oformlig flugskimmel med alla möjliga konstiga neurologiska buggar (shivering, sadeltvångsliknande symptom emellanåt, snubblig, plus en massa andra konstigheter). På honom kände jag mig absolut helt hemma, vi pratade samma språk och jag blev lycklig varje gång jag satt på honom. Han är fortfarande den som jag har ridit flest gånger på ridskolan, men nu var det kanske närmare 4 år sedan jag satt på honom sist.
Jag har sett honom gå lektion den här terminen, och jag har inte riktigt känt igen honom. Hade därför mina misstankar om att han kanske hade förändrats. Och mina misstankar bekräftades. Om det kändes som att jag ”kom hem” när jag fick sitta på min andra favorit Ägrim tidigare den här terminen, så lyste verkligen den känslan med sin frånvaro nu när jag fick sitta på Dell igen.
Det var verkligen inte samma häst. Inte den Dell jag mindes i alla fall.
Lektionen i sig gick väldigt bra, nåt annat kan jag inte säga. Vi körde galoppslutor och förvänd galopp, och Dell var väldigt lättsam och lättriden i övningarna. Vi hade inga problem nånstans, och både jag och ridläraren var nöjda.
Men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig ledsen över en förlorad relation. Den Dell jag mindes och älskade att rida på finns inte kvar. Han hade blivit väldigt gammal kändes det som. Kanske inte så konstigt att han har åldrats fort, med tanke på att hans fysik inte är den stabilaste. 17 år börjar bli en hög ålder för en häst med hans knackiga lekamen. Det pigga, känsliga, ivriga och livliga var borta, och jag fick använda en helt annan hjälpgivning än jag gjort förut på honom, för han lyssnade helt annorlunda och gick i en helt annan form än sist jag satt på honom. Dock fortfarande en väldigt trevlig häst. Det verkar nästan som att han har blivit populärare bland eleverna nu än han var förut när jag red?... Men det är förstås en väldigt ovetenskaplig bedömning, utifrån vad jag hört folk prata i stallgången.
Så lektionen var både rolig och inte. Väldigt ambivalent känsla.
Sen kan jag bara inte låta bli att reagera på att jag under lektionen hörde att ridläraren var tvungen att säga till en av eleverna att inte bli så arg på hästen, och förklara att hästarna oftast gör så gott dom kan utifrån vad vi ber om... Är inte det grundkunskap 1A när man lär sig hålla på med hästar? Ska man behöva säga det till en vuxen ryttare som ändå måste ha ridit hyfsat länge? Jag hörde hur ryttaren skrek på hästen under lektionen och jag är verkligen glad att ridläraren sa till, för det var verkligen inte trevligt. Jag hörde inte allt ridläraren sa till eleven men hörde ändå att eleven käftade emot. Visst att man kan bli lite frustrerad ibland, och ibland kan man väl tända till. Men då får man kanske gå på lite ”anger management”-terapi eller nåt vid sidan om, istället för att låta det gå ut över en stackars oskyldig häst!... Sånt där kan jag inte låta bli att bli sur på. Fruktansvärt dålig stil.
Förra gången jag red på ridskolan var Dell min absoluta storfavorit alla kategorier. En pigg, känslig, lite nervig, spänd, trippig, ivrig fullblodskorsning från Irland – en mager, kantig och oformlig flugskimmel med alla möjliga konstiga neurologiska buggar (shivering, sadeltvångsliknande symptom emellanåt, snubblig, plus en massa andra konstigheter). På honom kände jag mig absolut helt hemma, vi pratade samma språk och jag blev lycklig varje gång jag satt på honom. Han är fortfarande den som jag har ridit flest gånger på ridskolan, men nu var det kanske närmare 4 år sedan jag satt på honom sist.
Jag har sett honom gå lektion den här terminen, och jag har inte riktigt känt igen honom. Hade därför mina misstankar om att han kanske hade förändrats. Och mina misstankar bekräftades. Om det kändes som att jag ”kom hem” när jag fick sitta på min andra favorit Ägrim tidigare den här terminen, så lyste verkligen den känslan med sin frånvaro nu när jag fick sitta på Dell igen.
Det var verkligen inte samma häst. Inte den Dell jag mindes i alla fall.
Lektionen i sig gick väldigt bra, nåt annat kan jag inte säga. Vi körde galoppslutor och förvänd galopp, och Dell var väldigt lättsam och lättriden i övningarna. Vi hade inga problem nånstans, och både jag och ridläraren var nöjda.
Men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig ledsen över en förlorad relation. Den Dell jag mindes och älskade att rida på finns inte kvar. Han hade blivit väldigt gammal kändes det som. Kanske inte så konstigt att han har åldrats fort, med tanke på att hans fysik inte är den stabilaste. 17 år börjar bli en hög ålder för en häst med hans knackiga lekamen. Det pigga, känsliga, ivriga och livliga var borta, och jag fick använda en helt annan hjälpgivning än jag gjort förut på honom, för han lyssnade helt annorlunda och gick i en helt annan form än sist jag satt på honom. Dock fortfarande en väldigt trevlig häst. Det verkar nästan som att han har blivit populärare bland eleverna nu än han var förut när jag red?... Men det är förstås en väldigt ovetenskaplig bedömning, utifrån vad jag hört folk prata i stallgången.
Så lektionen var både rolig och inte. Väldigt ambivalent känsla.
Sen kan jag bara inte låta bli att reagera på att jag under lektionen hörde att ridläraren var tvungen att säga till en av eleverna att inte bli så arg på hästen, och förklara att hästarna oftast gör så gott dom kan utifrån vad vi ber om... Är inte det grundkunskap 1A när man lär sig hålla på med hästar? Ska man behöva säga det till en vuxen ryttare som ändå måste ha ridit hyfsat länge? Jag hörde hur ryttaren skrek på hästen under lektionen och jag är verkligen glad att ridläraren sa till, för det var verkligen inte trevligt. Jag hörde inte allt ridläraren sa till eleven men hörde ändå att eleven käftade emot. Visst att man kan bli lite frustrerad ibland, och ibland kan man väl tända till. Men då får man kanske gå på lite ”anger management”-terapi eller nåt vid sidan om, istället för att låta det gå ut över en stackars oskyldig häst!... Sånt där kan jag inte låta bli att bli sur på. Fruktansvärt dålig stil.
