Inte min typ av häst

Den här lektionen stod det Arnica vid mitt namn på listan - ett ganska högt och långt mörkbrunt sto med mycket ögonvita. Förra gången jag red på ridskolan så fick jag rida Arnica när hon var ganska ny, och då minns jag inte riktigt vad som hände men det sket sig totalt mellan oss, jag tyckte att hon var skitläskig och jag har till och med för mig att jag hoppade över en lektion bara för att jag stod uppskriven på Arnica. Den upplevelsen hade dock försvunnit ur mitt minne, och jag tyckte ändå att det skulle bli ganska intressant att sitta på henne. Hon är en väldigt populär häst, det är många som höjer henne till skyarna och om man lyssnar på @ii-ssa så kan man ju tro att hästen är sänd från gudarna...

I början av lektionen så funderade jag på om hästen hade tappat ett ben. Knackigt var bara förnamnet. Det kändes typ som jag när jag kliver upp ur sängen på morgnarna. Därför ville jag inte ta för mycket i tyglarna direkt utan tänkte att hon först och främst behövde komma igång i kroppen.

Men även om knackigheten gav med sig efter en stund så fick jag aldrig något grepp om henne. Drev jag lite lätt så hände inte mycket, drev jag för hårt så reagerade hon med att gå emot och stanna upp. Kortade jag tygeln för mycket så tog det stopp, lät jag tygeln vara lite längre så var hon lång som sju svåra år. Jag fick aldrig någon begriplig respons på mina hjälper och aldrig någon känsla av att hästen var mellan hand och skänkel. Hon gick aldrig riktigt fram, för jag fattade inte hur jag skulle få fram henne.

Vi fortsatte med att öva på slutor, denna gång på medellinjen. Men jag fick inte ens igenom ställningen ordentligt, hon var stel som en planka. Ridläraren kallade in mig och ville känna lite på hästen från marken och försökte ta lite i tygeln, med responsen att Arnica stretade emot allt hon kunde. ”Oj, hon är verkligen stel”... Jag fortsatte att ramla på lite mjukt och fint i skritt och trav, med mestadels ridning genom bålstabilitet, men tyckte det kändes ganska meningslöst med lektionens övning när jag inte ens fick igenom en ordentlig ärlig ställning. Arnica kändes dock lugn och ganska ointresserad, inte alls den tvärilskna donna jag mindes, och det var ju i och för sig trevligt.

Galoppövningen skulle hållas på volterna med lite baken innanför. När jag skulle fatta galopp så fick jag först ingen respons alls på galoppfattningsskänkeln. Jag provade då lite olika varianter, t.ex. bara att fatta för ytterskänkel, bara för innerskänkel, försökte sitta till in i galoppfattning, men inget funkade. Jag sjasade då in henne i galopp, och det blev en väldigt intressant upplevelse. Vet inte om ni har varit med om bilar som inte har tänt på alla cylindrar, men ungefär så kändes det. Det gick stötigt, knackigt, i otakt och hästens huvud var uppe i taket. Men så rullade vi på ett tag, och jag begrep ingenting. Det var trots allt rätt galopp. Kunde hästen inte galoppera? Hon verkade inte särskilt arg eller störd heller. Jag försökte jobba upp en mer normal galopp, men fick inte heller i galoppen någon som helst respons på mina hjälper. Då tänkte jag att jag gör väl helt enkelt som med bilen – startar om. Så jag tog ner henne i skritt, sedan i trav, och så låg jag en stund innanför dom andra på volten.

Och DÄR var väl faktiskt den enda stunden som riktigt glimmade till på hela lektionen. För Arnica var helt medveten om att alla andra galopperade förbi, att det var galopp som gällde, och hon förväntade sig att jag skulle sjasa på henne igen och stressade upp sig lite över det. Men jag försökte inte alls få igång henne i galopp igen, utan jag höll henne i skritt och trav och jobbade henne i det. Och då fanns det faktiskt lite motor i hästen, hon kom in i handen på mig riktigt bra och jag fick upp en trevlig och lite mer kompakt krok framför mig på den annars så långa halsen. Efter ett tag fattade jag galopp igen, och då var det plötsligt inga problem, utan blev en OK galopp i form (men så värst mycket baken innanför kunde det inte bli, eftersom hon ju inte svarade på mina skänkelhjälper).

I slutet av lektionen sa ridläraren att hon tyckte att jag hade fått till det bra med både form och ställning. Jag blev förvånad och skeptisk och berättade att det hade känts uruselt och att jag verkligen inte hade haft hästen mellan hand och skänkel. Då framhärdade ridläraren att det faktiskt hade sett bra ut, att hon ofta hade sett Arnica mycket längre och lägre i form lite ”hängande” framtill, men att jag hade fått upp henne i en lite rundare bra form och att det i alla fall hade sett bra ut. Och det var ju snällt och upplyftande att höra, även om det inte alls stämde med känslan.

Jag sitter hellre på dom flesta andra hästar måste jag erkänna, det där var ingen häst för mig alls.