J
Just_a_horse_lover
Idag small det ordentligt... Jag hade stängt in min snart 2 år gamla schäferkille i stallet när jag skulle på promenad med hästen... Han lyckas ta sej ut, springer efter oss och börjar skälla på hästen... Eftersom hon är en väldigt lugn häst och litar på mej till 110% stod hon helt stilla medans hunden skällde som en besatt på henne bakben. Jag försöker få tag i hunden, kalla den till mej, när inte det funkar försöker jag få honom att lämna hästen ifred. Inte ens när jag låter riktigt förbannad går någonting fram. Han är helt blockerad...
Till slut gör han en rusning fram mot henne, biter tag om ena bakbenet... Hästen blir jätterädd och hoppar rätt på mej, jag får en smäll i ryggen och tappar andan... Tror för ett ögonblick att jag är ett helt revben mindre.
Hästen har nu full panik och far runt mej och försöker fly undan den skällande, jagande hunden. Han attackerat upprepade gånger hennes bakben och biter henne. Jag ser hur det blöder och får panik. Ingenting jag gör hjälper. Hon får in en fullträff i sidan på hunden, han skriker högt och tumlar bort, reser sej och fortsätter jaga. Hon får senare in en träff till, denna inte lika hård, men på sidan av huvudet. Han ser lite omtöcknad ut och lägger sej en bit ifrån oss, men har stenkoll på hästen hela tiden. Jag är livrädd att han ska på henne igen om vi börjar gå tillbaka mot stallet och står still på samma ställe och försöker hålla hästen lugn. Varje gång hon rör sej ska han jaga henne. Får mitt i allt virrvarr upp mobilen och ringer sambon som kommer efter vad som kändes en evighet och hjälper mej. Sätter hunden i bilen och får in hästen och mej i stallet. När jag tvättar hennes bakben konstaterar jag att det är åtminstone 10 bitmärken i hennes bakben och det har blött en del.
Detta var det som hände idag, så här allvarligt har det aldrig varit innan. Dock har denna hund visar lite oönskade grejer tidigare. Vi har haft honom sen valp. Jag har alltid upplevt honom som ganska osäker, men förmodligen ligger det blandat med något annat.
Han är på katten jämt och ständigt här hemma, puttar på den och springer efter, han har inte gjort den något utan det ser ut som att han bara vill bestämma över den. Spelar ingen roll om vi säger ifrån 1000 ggr, han fortsätter så fort vi vänder ryggen till ändå. Han vill gärna jaga hästarna, har mycket lite respekt för mej när jag säger ifrån. Dock är han hur fin som helst när vi jobbar lydnad själva. Väldigt lättlärd och arbetsvillig. Han kan bete sej riktigt illa mot vissa människor vi passerar på promenader, han har morrat och skällt och försökt hoppa mot dem vissa gånger. Detta tycker jag har blivit värre med tiden. Han ska även mopsa när vi möter hundar, men inget som inte går att hantera, det är mer att han har en attityd att "här kommer jag, stört, bäst och vackrast"... När han väl får hälsa är han världens snällaste och kommer överens med i princip alla.
Dock har det hänt 2 ggr att han ballat ur när vi gått förbi en trädgård nära där vi bodde tidigare, (där det finns en hanhund som uppvisar ganska ggresivt beteende när vi passerar) att när han har mopsat mot den och vi har försökt få kontakt med honom så han han vänt sej om och bitit, mej 2 ggr det har även hänt min sambo 1 gång... Så sammanlagt har han bitit 3 gånger. Två av gångerna har det gått hål på huden och blött ganska mycket.
Allt tyder ju på att det finns något i honom (kanske dåliga gener) som inte är som det ska. Han får mycket motion och träning, han får kärlek, aldrig nån som behandlat honom illa. Vi hanterar honom med en fast hand så det ska egentligen inte finnas nåt som gör att han behöver fundera på vem som bestämmer. Ändå flippar han ut så som han gör med jämna mellanrum.
Min sambo pratar om att han vill ta bort honom, vi har försökt med träning, ingenting hjälper, han stänger av. När jag själv läser texten jag just skrivit inser jag kanske egentligen också att det är nåt som inte stämmer. Vi vet inte hur hans pappa var. Hans mamma sprang alltid lös på gården, men jag vet att hon var ganska tuff, men alltid jättesnäll de gångerna jag träffade henne.
Men jag vill inte, jag älskar den där lilla odjuret. Samtidigt är jag så fruktansvärt ledsen för att han gett sej på min älskade häst och skadat henne. Det får bara inte hända igen.... Men jag vet inte om jag klarar av att vara utan honom...
Jag vill inte ha några moralpredikningar, bara lite stöd...
Kanske nån vill dela med sej av sina tankar. Jag har funderat på att kastrera honom, men både min sambo och flera andra tror inte att det kommer blir bättre... Och som min sambo sa när han hämtade mej... Vad händer om det är ett barn i vägen nästa gång?
//Just_a_horse_lover
Till slut gör han en rusning fram mot henne, biter tag om ena bakbenet... Hästen blir jätterädd och hoppar rätt på mej, jag får en smäll i ryggen och tappar andan... Tror för ett ögonblick att jag är ett helt revben mindre.
Hästen har nu full panik och far runt mej och försöker fly undan den skällande, jagande hunden. Han attackerat upprepade gånger hennes bakben och biter henne. Jag ser hur det blöder och får panik. Ingenting jag gör hjälper. Hon får in en fullträff i sidan på hunden, han skriker högt och tumlar bort, reser sej och fortsätter jaga. Hon får senare in en träff till, denna inte lika hård, men på sidan av huvudet. Han ser lite omtöcknad ut och lägger sej en bit ifrån oss, men har stenkoll på hästen hela tiden. Jag är livrädd att han ska på henne igen om vi börjar gå tillbaka mot stallet och står still på samma ställe och försöker hålla hästen lugn. Varje gång hon rör sej ska han jaga henne. Får mitt i allt virrvarr upp mobilen och ringer sambon som kommer efter vad som kändes en evighet och hjälper mej. Sätter hunden i bilen och får in hästen och mej i stallet. När jag tvättar hennes bakben konstaterar jag att det är åtminstone 10 bitmärken i hennes bakben och det har blött en del.
Detta var det som hände idag, så här allvarligt har det aldrig varit innan. Dock har denna hund visar lite oönskade grejer tidigare. Vi har haft honom sen valp. Jag har alltid upplevt honom som ganska osäker, men förmodligen ligger det blandat med något annat.
Han är på katten jämt och ständigt här hemma, puttar på den och springer efter, han har inte gjort den något utan det ser ut som att han bara vill bestämma över den. Spelar ingen roll om vi säger ifrån 1000 ggr, han fortsätter så fort vi vänder ryggen till ändå. Han vill gärna jaga hästarna, har mycket lite respekt för mej när jag säger ifrån. Dock är han hur fin som helst när vi jobbar lydnad själva. Väldigt lättlärd och arbetsvillig. Han kan bete sej riktigt illa mot vissa människor vi passerar på promenader, han har morrat och skällt och försökt hoppa mot dem vissa gånger. Detta tycker jag har blivit värre med tiden. Han ska även mopsa när vi möter hundar, men inget som inte går att hantera, det är mer att han har en attityd att "här kommer jag, stört, bäst och vackrast"... När han väl får hälsa är han världens snällaste och kommer överens med i princip alla.
Dock har det hänt 2 ggr att han ballat ur när vi gått förbi en trädgård nära där vi bodde tidigare, (där det finns en hanhund som uppvisar ganska ggresivt beteende när vi passerar) att när han har mopsat mot den och vi har försökt få kontakt med honom så han han vänt sej om och bitit, mej 2 ggr det har även hänt min sambo 1 gång... Så sammanlagt har han bitit 3 gånger. Två av gångerna har det gått hål på huden och blött ganska mycket.
Allt tyder ju på att det finns något i honom (kanske dåliga gener) som inte är som det ska. Han får mycket motion och träning, han får kärlek, aldrig nån som behandlat honom illa. Vi hanterar honom med en fast hand så det ska egentligen inte finnas nåt som gör att han behöver fundera på vem som bestämmer. Ändå flippar han ut så som han gör med jämna mellanrum.
Min sambo pratar om att han vill ta bort honom, vi har försökt med träning, ingenting hjälper, han stänger av. När jag själv läser texten jag just skrivit inser jag kanske egentligen också att det är nåt som inte stämmer. Vi vet inte hur hans pappa var. Hans mamma sprang alltid lös på gården, men jag vet att hon var ganska tuff, men alltid jättesnäll de gångerna jag träffade henne.
Men jag vill inte, jag älskar den där lilla odjuret. Samtidigt är jag så fruktansvärt ledsen för att han gett sej på min älskade häst och skadat henne. Det får bara inte hända igen.... Men jag vet inte om jag klarar av att vara utan honom...
Jag vill inte ha några moralpredikningar, bara lite stöd...
Kanske nån vill dela med sej av sina tankar. Jag har funderat på att kastrera honom, men både min sambo och flera andra tror inte att det kommer blir bättre... Och som min sambo sa när han hämtade mej... Vad händer om det är ett barn i vägen nästa gång?
//Just_a_horse_lover
