Skriver under anonymt nick.
Jag har under några år haft det jobbigt med mycket motgångar och förluster. Var förut en glad och social människa som var i farten och nådde mina mål som jag satte upp. Har haft tidigare problem med deppressioner i tonåren.
Nu har jag gått vilse. Har i mina förluster byggt upp ett system för att förhindra nya förluster. Fick ångestattacker och har då hittat sätt att inte utsättas för ångest men detta har gjort min värd liten och väldigt kontrollerad.
I mitt arbetsliv kan jag inte kontrollera allt runt mig och detta eldade på min ångest som tillslut blev konstant. Fick bra hjälp från arbetsplatsen och äter nu ångestdämpande och har gått hos läkare samt beteendevetare. Har hittat en bra balans i arbetet men har tappat bort mig totalt privat.
Jag är likgiltig till det mesta, har inga drömmar eller mål utan svävar bara runt i det absoluta nuet vilket vore bra. Dock är min grundstämning likgiltig eller sorgsen. Har någon sorgsenhet inom mig som påminner om den som jag fick som liten om jag drömt att min mamma dog. Jag kan inte förhindra den och den gör ont. Vem orkar leva så här dag in och dag ut. Har en "röst" som mobbar mig då jag inte längre orkar sätta upp system för att hindra mig från att känna så här eller ens försöka hitta en utväg. Har också mitt i allt detta gått upp mycket i vikt och känner inte igen min utsida heller och känner mig absolut inte bekväm med den.
Mina föräldrar är ledsna att de inte kan hjälpa mig och förut har jag aldrig haft tanken på att vara död då jag aldrig kunnat gjort det mot min mamma. Men mu är jag så likgiltig att jag inte orkar bry mig. Det hade nog kanske varit skönare för henne att kunna gå vidare och veta att jag inte är olycklig längre.
Så ikväll kom tanken på att dö och jag kände mig otroligt likgiltig inför det. Och det skrämmer mig.
Jag vill få hjälp men är rädd att jag då inte orkar hålla fasaden uppe på jobbet och om jag blir sjukskriven så rasar allt samman ekonomiskt. Försöker sälja en unghäst för att ha "råd" att sjukskriva mig då det blir mindre utgifter varje månad och budgeten skulle gå ihop. Dock är ju markanden som den är.
Hur orkar man att leva när man inte ens orkar hitta en utväg? Jag vet inte vad jag vill med det här, vill nog bara "prata" av mig. Vill inte tynga mina nära med detta, de skulle bli så ledsna.
Jag har under några år haft det jobbigt med mycket motgångar och förluster. Var förut en glad och social människa som var i farten och nådde mina mål som jag satte upp. Har haft tidigare problem med deppressioner i tonåren.
Nu har jag gått vilse. Har i mina förluster byggt upp ett system för att förhindra nya förluster. Fick ångestattacker och har då hittat sätt att inte utsättas för ångest men detta har gjort min värd liten och väldigt kontrollerad.
I mitt arbetsliv kan jag inte kontrollera allt runt mig och detta eldade på min ångest som tillslut blev konstant. Fick bra hjälp från arbetsplatsen och äter nu ångestdämpande och har gått hos läkare samt beteendevetare. Har hittat en bra balans i arbetet men har tappat bort mig totalt privat.
Jag är likgiltig till det mesta, har inga drömmar eller mål utan svävar bara runt i det absoluta nuet vilket vore bra. Dock är min grundstämning likgiltig eller sorgsen. Har någon sorgsenhet inom mig som påminner om den som jag fick som liten om jag drömt att min mamma dog. Jag kan inte förhindra den och den gör ont. Vem orkar leva så här dag in och dag ut. Har en "röst" som mobbar mig då jag inte längre orkar sätta upp system för att hindra mig från att känna så här eller ens försöka hitta en utväg. Har också mitt i allt detta gått upp mycket i vikt och känner inte igen min utsida heller och känner mig absolut inte bekväm med den.
Mina föräldrar är ledsna att de inte kan hjälpa mig och förut har jag aldrig haft tanken på att vara död då jag aldrig kunnat gjort det mot min mamma. Men mu är jag så likgiltig att jag inte orkar bry mig. Det hade nog kanske varit skönare för henne att kunna gå vidare och veta att jag inte är olycklig längre.
Så ikväll kom tanken på att dö och jag kände mig otroligt likgiltig inför det. Och det skrämmer mig.
Jag vill få hjälp men är rädd att jag då inte orkar hålla fasaden uppe på jobbet och om jag blir sjukskriven så rasar allt samman ekonomiskt. Försöker sälja en unghäst för att ha "råd" att sjukskriva mig då det blir mindre utgifter varje månad och budgeten skulle gå ihop. Dock är ju markanden som den är.
Hur orkar man att leva när man inte ens orkar hitta en utväg? Jag vet inte vad jag vill med det här, vill nog bara "prata" av mig. Vill inte tynga mina nära med detta, de skulle bli så ledsna.
