- Svar: 21
- Visningar: 4 234
Det här året borde ha varit ett av de eller rentav det allra bästa året i mitt liv. Med en pigg och glad unghund, med åldern inne för att vara med på allt så skulle vi haft massa roligt. Men tyvärr går ju inte saker som man tänkt sig.
I januari, då 8 månader gammal, blev han skadad, luxation av den ytliga böjsenan I hasleden. Tyvärr ett relativt vanligt problem i rasen. Efter operationen följde ett par mycket tråkiga månader, men framemot påsk kunde vi börja ha roligare och roligare. Runt tjugonde maj vågade jag låta honom springa och leka en del igen, men då hände samma sak med det andra benet. Jag blev så ledsen och besviken över att sommaren jag så sett fram emot var förstörd.
Den 28/5 opererades Frej i vänsterbenet. Efter cirka 4 veckor började vi med rehab och det gick jättebra! Men 2,5 vecka senare så tog han ett skutt och vred till benet så att skadan gick upp igen. Då kändes det verkligen som att världen rasade samman. Veterinären gjorde om operationen den 24/7. Den 21/9 blev han friskförklarad. Både veterinär och rehabsköterskor tyckte det såg jättefint ut. Naturligtvis innebar det inte att jag plötsligt stack ut på några busrundor med honom, utan vi fortsatte med rehaben som planerat. Sex dagar senare tog han ett skutt och kunde sedan inte sätta ner vänster bakben. Jag trodde att det var samma skada som gått upp igen, men efter undersökning hos ortoped några dagar senare visade det sig att senan nu luxerar mot insidan av benet istället för att luxera lateralt. Han har alltså tänjt ut även ligamenten på utsidan av benet nu.
Vi kom överens om att avvakta med att göra något åt den luxerade senan, kanske delvis för att den inte är lika lös som den var innan de tidigare operationerna. Han är inte halt på samma sätt den här gången heller.
I alla fall så bestämde vi (jag och ortopeden) att vi ska boka in Frej för besök 15 eller 16/11. Då kommer en väldigt duktig kirurg (specialist kanske) och gästar på djursjukhuset här i stan och han ska få titta på Frej.
Så sedan den 2/10 har vi, eller jag då, väntat på att det ska bli 15-16 november. Idag är det 25-26 dagar kvar.
Men det är svårt att veta vad som är bäst att göra... Senan har hoppat flertalet gånger sedan Frej blev skadad igen, och gör vi inget åt den kommer han med största sannolikhet alltid ha vissa problem med den. Det verkar inte göra direkt ont när den hoppar, men han blir helt klart besvärad de gånger han plötsligt blir trebent.
På grund av ovan nämnda känns det motiverat att låta Frej operera benet igen. Men frågan är om det kommer att hålla den gången. Med så mycket ärrvävnad kanske det blir ännu ömtåligare. Och visst, ett par månader efter operationen kan jag kanske hindra honom att göra några häftiga rörelser, men i längden kommer det vara omöjligt. Och om skadan går upp efter ytterligare en operation... Då vet jag inte vad jag gör. Det blir inte mer än en operation till i nuläget.
Ibland känns det som att det bästa vore att amputera benet helt och hållet, men det är inte heller ett vettigt alternativ. Det finns faktiskt bara dåliga alternativ.
1. Låta Frej gå med sin luxerande sena. Besvärligt för honom, oroligt för mig - tänk om han har ont ändå? överanstränger andra ben? Kanske även fortsättningsvis bara gå lugna promenader i kort koppel (nej, nej, nej!)
2. Operera och sy fast senan för tredje gången. Gips igen, skav, sedering efter sedering på en hund som blir mycket påverkad och är helt olik sig själv upp till en dag efteråt. Bråka med att få undersöka och få en hund som får allt mindre förtroende för mig. Frågan är om vår relation går att rädda efter ytterligare en sådan omgång. Samtidigt - om det blir bra och håller, kan vi äntligen leva normalt igen. Och Frej har tagit varje konvalescens betydligt bättre än sin matte, och har i mångt och mycket varit pigg och glad. Men kommer det kunna hålla vid det här laget? dyrt och besvärligt och svårt för mig att jobba så mycket som jag skulle behöva. Ännu svårare att få hundvakt än det redan är som läget är nu.
3. Amputera bort benet och slippa tänka mer på den luxerande senan. Är nog också ett värdelöst alternativ. Dessutom skulle nog inte veterinären gå med på det.
4. Avlivning. också värdelöst. En pigg och glad unghund med en skada där det efter en ganska "snäll" operation normalt sett finns en mycket god prognos för att hunden ska kunna vara fullt ut aktiv efter rehabilitering. Det skulle kännas nästan som att avliva en fullt frisk hund. Och så skulle jag nog aldrig bli glad igen.
Det finns helt enkelt inga vettiga alternativ. Alla är fel. Men vi väntat på mitten av november ändå. Och väntar. Jag skulle vilja att alternativet "sova i resten av vårt liv" fanns. Då skulle jag välja det. Och bara vakna ibland för att känna päls mot hud, eller en liten varm tunga slickandes under foten.
I januari, då 8 månader gammal, blev han skadad, luxation av den ytliga böjsenan I hasleden. Tyvärr ett relativt vanligt problem i rasen. Efter operationen följde ett par mycket tråkiga månader, men framemot påsk kunde vi börja ha roligare och roligare. Runt tjugonde maj vågade jag låta honom springa och leka en del igen, men då hände samma sak med det andra benet. Jag blev så ledsen och besviken över att sommaren jag så sett fram emot var förstörd.
Den 28/5 opererades Frej i vänsterbenet. Efter cirka 4 veckor började vi med rehab och det gick jättebra! Men 2,5 vecka senare så tog han ett skutt och vred till benet så att skadan gick upp igen. Då kändes det verkligen som att världen rasade samman. Veterinären gjorde om operationen den 24/7. Den 21/9 blev han friskförklarad. Både veterinär och rehabsköterskor tyckte det såg jättefint ut. Naturligtvis innebar det inte att jag plötsligt stack ut på några busrundor med honom, utan vi fortsatte med rehaben som planerat. Sex dagar senare tog han ett skutt och kunde sedan inte sätta ner vänster bakben. Jag trodde att det var samma skada som gått upp igen, men efter undersökning hos ortoped några dagar senare visade det sig att senan nu luxerar mot insidan av benet istället för att luxera lateralt. Han har alltså tänjt ut även ligamenten på utsidan av benet nu.
Vi kom överens om att avvakta med att göra något åt den luxerade senan, kanske delvis för att den inte är lika lös som den var innan de tidigare operationerna. Han är inte halt på samma sätt den här gången heller.
I alla fall så bestämde vi (jag och ortopeden) att vi ska boka in Frej för besök 15 eller 16/11. Då kommer en väldigt duktig kirurg (specialist kanske) och gästar på djursjukhuset här i stan och han ska få titta på Frej.
Så sedan den 2/10 har vi, eller jag då, väntat på att det ska bli 15-16 november. Idag är det 25-26 dagar kvar.
Men det är svårt att veta vad som är bäst att göra... Senan har hoppat flertalet gånger sedan Frej blev skadad igen, och gör vi inget åt den kommer han med största sannolikhet alltid ha vissa problem med den. Det verkar inte göra direkt ont när den hoppar, men han blir helt klart besvärad de gånger han plötsligt blir trebent.
På grund av ovan nämnda känns det motiverat att låta Frej operera benet igen. Men frågan är om det kommer att hålla den gången. Med så mycket ärrvävnad kanske det blir ännu ömtåligare. Och visst, ett par månader efter operationen kan jag kanske hindra honom att göra några häftiga rörelser, men i längden kommer det vara omöjligt. Och om skadan går upp efter ytterligare en operation... Då vet jag inte vad jag gör. Det blir inte mer än en operation till i nuläget.
Ibland känns det som att det bästa vore att amputera benet helt och hållet, men det är inte heller ett vettigt alternativ. Det finns faktiskt bara dåliga alternativ.
1. Låta Frej gå med sin luxerande sena. Besvärligt för honom, oroligt för mig - tänk om han har ont ändå? överanstränger andra ben? Kanske även fortsättningsvis bara gå lugna promenader i kort koppel (nej, nej, nej!)
2. Operera och sy fast senan för tredje gången. Gips igen, skav, sedering efter sedering på en hund som blir mycket påverkad och är helt olik sig själv upp till en dag efteråt. Bråka med att få undersöka och få en hund som får allt mindre förtroende för mig. Frågan är om vår relation går att rädda efter ytterligare en sådan omgång. Samtidigt - om det blir bra och håller, kan vi äntligen leva normalt igen. Och Frej har tagit varje konvalescens betydligt bättre än sin matte, och har i mångt och mycket varit pigg och glad. Men kommer det kunna hålla vid det här laget? dyrt och besvärligt och svårt för mig att jobba så mycket som jag skulle behöva. Ännu svårare att få hundvakt än det redan är som läget är nu.
3. Amputera bort benet och slippa tänka mer på den luxerande senan. Är nog också ett värdelöst alternativ. Dessutom skulle nog inte veterinären gå med på det.
4. Avlivning. också värdelöst. En pigg och glad unghund med en skada där det efter en ganska "snäll" operation normalt sett finns en mycket god prognos för att hunden ska kunna vara fullt ut aktiv efter rehabilitering. Det skulle kännas nästan som att avliva en fullt frisk hund. Och så skulle jag nog aldrig bli glad igen.
Det finns helt enkelt inga vettiga alternativ. Alla är fel. Men vi väntat på mitten av november ändå. Och väntar. Jag skulle vilja att alternativet "sova i resten av vårt liv" fanns. Då skulle jag välja det. Och bara vakna ibland för att känna päls mot hud, eller en liten varm tunga slickandes under foten.
Jäkligt att fler ska behöva råka ut för det. Särskilt just att skadan går upp efter läkning 
