Hur valde ni hundras?

[Linda_A]

Mina föräldrar blev med en "nästan" renrasig boxer när jag var runt 7 och de hade redan haft mycket kontakt med rasen via släktingar och bekanta. Min morbrors boxrar brukade flytta in hos oss i sommarhuset när vi bodde där några veckor varje sommar. När vår första hund gick bort fanns det väl för ett ögonblick en tanke om någon omplacering, men det blev en boxervalp. Sen blev det några till i familjen och nu har jag och min man fortsatt på inslaget spår.

De första var rena familjehundar. Mycket fysiskt aktivitet, men ingen bruksträning, det visste knappt någon i familjen att det existerade. Sen fick jag upp intresset för utställning och träning och nu är vi ganska aktiva på den fronten. Just nu har vi två hanar, en på snart sex år och en på 1.5 år.

Det enda negativa för mig är hälsobiten och då framförallt oron för cancer. Men jag kan inte tänka mig någon annan ras.

 

[tuaphua]

Jag fick mina första hundar då jag var 9 år, givetvis med föräldrar som hade övergripande ansvar. Iom att vi seglade och hundarna bör vara enkla att lyfta av och på segelbåt x antal ggr per dag och man ville att jag skulle kunna få hålla hundarna själv på promenader etc så kollade man på liten ras. Pappa hade en kollega som var så nöjd med sina Papillon som vi träffade. De var supertrevliga och lätta. Så det blev såna.
När de sen blev gamla och togs bort var jag myndig och kunde själv välja fritt. Jag kände dock att jag hittat "min" ras. Så jag har fortsatt med pappi sen dess.
Det är en helt perfekt ras för mig.
De är alltid pigga och glada och hänger glatt med på allt. De är intelligenta och har väldig will to please. Så de är himla lätta att träna och att ha med sig utan besvär i olika miljöer. Jag gillar att de är signalkänsliga.
De är också en frisk och atletisk ras. Vilket är viktigt för mig både iom att man vill ha en frisk hund, men också för att de måste orka hänga med när jag jobbar heltid i stall tex.
De har också en tydlig avknapp och blir inte stressade av att ta det lugnt tex om man är sjuk etc.
De är väldigt sociala och nära "sin" människa. Sen kan vissa vara lite avvaktande mot främlingar och lite grann skita i vad en främling ber dem om. Men det känner jag är helt ok. Jag gör inte heller vad alla främlingar ber om.
Jag kommer inte byta ras. Känner ingen nyfkenhet på att äga annat. Jag bodde hos mina tränare som hade Cane Corso och älskade dem verkligen. Men inte så att jag vill äga.
Pappisars behov passar också vad jag kan och vill ge hunden.
Jag tycker ju tex Border Collies är underbara. Men jag skulle inte orka aktivera dem nog och på rätt sätt. Så jag håller mig till Pappskallarna, med glädje! För de är såna himla glädjespridare som man liksom aldrig har några direkta problem med.
Så skönt när man ser vissa vänner slita sitt hår över sina hundar med rädslor, agressivitet, närhet till skall, jaktlust, allergier, ledbesvär, ovilja att träna, obryddhet över sin människa etc..

 

[Tuggben]

Det är intressant hur man börjar gilla en ras vid ett ögonkast. Första gången jag såg en nakenhund var i fönstret på en lastbil och jag älskade uttrycket, energin, utstrålningen och den var så fin. Jag var 10 år då och visste att jag skulle ha en kines. Sen blev det ju en puff först och den nakna förra året.

Min nakenfis drar till sig blickar, leenden, kommentarer och frågor från så väl barn som vuxna. Han sticker ut, enorm utstrålning. När jag berättade att jag skulle köpa en nakenhund fick jag så många emot mig med bland annat orden att det inte går att gosa med dom, men han är super len och sjukt gosig. Många som tyckte dom var lite äckliga och fula, inte en riktig hund och undrade varför jag ville ha en sån av alla hundar. När han väl var på plats charmade han alla. Och jag är förvånad över att folk överlag tycker han är fantastisk och är glad över bemötandet jag får. Men jag struntar egentligen i vad andra tycker för för mig är både puffar och nakna dom vackraste hundarna. Och älskar deras gosighet och värme. Men gillar man inte ha hundar som gärna lägger sig på ens ben eller vid ens sida eller vid fötterna och vill vara nära hela tiden passar dom nog inte så bra. Otroligt social hundras som följer en i princip överallt, därför tycker jag inte det är en ras som ska vara ensam mycket.

Instämmer, kineserna är fantastiskt trevliga hundar. Svärföräldrarna har och har haft flera stycken, både nakna och puffar. Deras nuvarande puff gjorde att jag 2012 fick upp ögonen för hundvärlden. Fabror puff är idag 12 år och still going strong. Älskar honom som om han vore min egen. Oerhört lojala och gosiga hundar

 

[Tuggben]

Jag är relativt ny i hundvärlden då, sen 2012 då jag träffade min nuvarande sambo och svärföräldrarnas hundar (ett antal kineser, en papillon och en pudel). 2017 blev suget för stort och jag och sambon skaffade vår första egna hund - en dvärgschnauzerhane. Nu har vi två stycken, en hane på 3 år och en hane på 10 månader.

Jag var tidigt inne på dvärgschnauzer. Främst var det två saker som lockade: storlek och utseende och att rasen inte fäller dvs de sämsta urvalskriterierna som man kan tänka sig Sambon tyckte från början att dvärgarna var jättefula - framförallt den rastypiska utställningspälsen. Nu älskar han både rasen och utseendet och har gått flera trimkurser

Min äldsta hane är ett mycket rastypiskt exemplar. Han ser ut som en dvärgschnauzer och har lynne som en; envis som synden och rejält med egen vilja och åsikter vaktig, reserverad mot främlingar, alert och pigg - alltid redo för ett äventyr.

När tankarna började gå åt ytterligare en hund så var jag öppen för fler raser än bara dvärgen. Framförallt mellanschnauzern men också cairnterrier, westie, jack russell och foxterrier fanns med på listan. Foxterriern gick bort då flera av varandra oberoende uppfödare inte rekommenderade att ha en fox ihop med andra hundar, framförallt inte hanar. Jack russell gick bort då den är mer krävande än vad jag orkar med för att det ska vara en trevlig hund. För sambon fanns bara ett alternativ och han satte upp ett ultimatum: antingen en till dvärgschnauzer eller ingen hund. Eftersom jag gillar dvärgschnauzer skarpt så gav jag mig utan större motstånd. I januari flyttade en underbar liten 6-månadersvalp in hos oss

Fördelar som jag ser med rasen är just dess typiska egenskaper. Vill gärna ha en hund som inte älskar allt och alla och jag uppskattar vakten trots att jag bor i lägenhet. Dessutom gillar jag hundar med egna idéer. Mina hundar underhåller sig själva när jag är upptagen med annat. Utöver detta är rasen pigg och alert samt frisk och orkar hur mycket som helst. Just hälsan är något som jag idag tycker är enormt viktigt och uppskattar hos rasen, även om rassjukdomar så klart finns.

Nackdelar med rasen är pälsvården - vi håller våra i utställningskonditition och det kräver en del tid men framförallt är det dyrt med trimningen, även om sambon gör en hel del av vardagsputsen. En annan nackdel är att rasen är ljudlig, både vad gäller skall och "prat" vilket inte är optimalt vid alla tillfällen. Min ena hane har dessutom problem med hundmöten vilket är en nackdel även om problemet främst är individuellt snarare än rasbundet.

Jag kommer nog alltid ha minst en dvärgschnauzer. Det är helt enkelt "min" ras även om jag kan tänka mig att också prova andra hundraser, framförallt då någon form av terrier. Har kommit att inse att jag gillar hundar med egen vilja och lite av en djävul i sig. Min uppfattning är också att en dvärgschnauzer i mentalitet har rätt stora likheter med flera av terrierraserna, framförallt cairn och westie även om det inte är terrier i kvadrat som ex foxen eller jack russell. Rasen är generellt inte heller grälsjuk vilket många av terrierraserna kan vara.

 

[Sleepan]

Jag hade spanat på Australian Shepherd flera år men dels tvekat på om vi verkligen hade tid och möjlighet att ha hund, och dels på om det verkligen var rätt ras för oss.

Sen halkade Ebba in i familjen och det blev inte alls som vi tänkt oss, men väldigt bra ändå!
Nu känns aussien absolut som min ras och jag är såå sugen på en till om något år eller två.

 

[Bison]

Jag köpte min Pekingese efter att ha sett en bild på Blocket på en gullig ettårig Peke son skulle omplaceras.
Visste inget alls om rasen och gjorde ingen research alls.

Elva år senare har jag inte ångrat mig en sekund, älskar min lilla surgubbe och tycker han är världens bästa hund trots att han är lat, sur, envis, avskyr all form av träning, har storhetsvansinne och är en riktig översittare. Han är samtidigt så himla enkel och bästa sällskapet och vännen man kan ha

Men någon mer Pekingese blir det inte. Aveln är åt helvete med uppfödare som satsar på enbart utseende och noll funktion.

Om jag någon gång skulle köpa ny hund lutar det åt Shi-tzu eller Löwchen.

 

[tanten]

Flat coated retriver är min ras. Jag älskar deras glädje, förmåga att skilja på full ös och medvetslös. Samt deras tillgänglighet, att de älskar människor.


Nui är jag för trasig i kroppen för att kunna aktivera en flat och ville ha en liten stor hund. Haft en del phalener i mitt lilv och verkligen gillat dem. Sedan när jag ville skaffa hund igen fanns det få sådana att titta på. Åkte och tittade på en papillonhane och den blev det.

Fortfarande har jag extremt svårt för de larviga öronen, de stör mitt öga rejält.
Vi har kämpat en del med hans larmande och hans rädslor. Men det har tagit sig och numera gillar han folk och har kommit på att skälla utan ljud. Han mimar skall

Det är en ängslig hund. Men han har blivit självständigare, stadigare i lynnet och jag tror vi kommer att ha ett bra liv ihop. Han är min sista hund, tror inte jag blir gammal nog att kunna ha en ny hund.

 

[Lillefrun]

Instämmer, kineserna är fantastiskt trevliga hundar. Svärföräldrarna har och har haft flera stycken, både nakna och puffar. Deras nuvarande puff gjorde att jag 2012 fick upp ögonen för hundvärlden. Fabror puff är idag 12 år och still going strong. Älskar honom som om han vore min egen. Oerhört lojala och gosiga hundar

Roligt att läsa om fler som gillar kineser, jag har aldrig varit med om gosigare hundar, väldigt gosiga med alla dom känner, galet sällskapliga, men det märks väl att det är mina hundar, inga andra är på min nivå i deras ögon. Bra för egot

Och jag måste säga att dom är väldigt roliga att träna med, smarta och lättlärda. Puffen kan man prata med i meningar och han plockar ut ord, om jag t.ex. frågar honom var ugglan eller bävern är hämtar han den leksaken fast den inte ens är i samma rum, han fattar så mycket av att lyssna och detaljer, Nakenfisen är nästan för smart ibland. Hittar på hyss hela tiden. Han är 1 år och nu i vår har vi på egen hand gått igenom alla moment i nybörjarklassen och fortsättningsklassen i rally och övar nu på avanceradeklassen plus massor av trix och fresstyle moment. Man får ha fantasi och komma på nytt hela tiden för att han ska få jobba för han lär sig så snabbt. Tror jag fått en mini border collie. Inte en hund som trivs med att bara lata sig, han vill jobba. Gammelhunden har dock blivit lugn med åren, han är också en liten farbror.

 

[nullo-modo]

Hundarna jag har haft med pappa har varit enkelt. En drivande på hare och räv = någon av stövarna
Ställande på älg = någon jaktspets
Och sedan välja en som har storlek och kropp för markerna hemma.

Nästa hund ska bli min egna och ren sällskapshund. Började jag titta på alla minde hundar som är någorlunda friska, frågade här och sedan kollade jag på hur raserna gjort på bph.
Dom sista jag väljer mellan är pudel och tysk spets, har fortfarande inte riktigt bestämt vilken än.

 

[Ramona]

Jag är egentligen en rasgrupp 9-människa, men råkade på en Jack Russell Terrier hos en av min dåvarande sambos kunder (han är hovslagare). De ville inte ha den kvar, för de hade fått den som omplacering, men den passade inte alls hos dem. Så en dag var jag med min dåvarande och jag hjälpte kunderna att sitta in ett gäng hästar samtidigt som sambon skodde och då lekte jag en massa med den där hunden och i slutet på dagen sa de att jag fick ta med honom hem om jag ville. Och om jag ville! Fullkomligt älskade den hunden. Så han flyttade med hem till oss och följde mig varje steg jag tog i flera år, var med på alla tävlingar, var med överallt, tills grannen en dag körde på honom så han dog omedelbart. Men då var JRT så självklar att vi skaffade en ny. Och på den vägen är det. Jag har haft JRT i 21 år nu.

Sen började morsan snacka om att skaffa en chihuahua och jag hängde lite på i det race:et även om jag tyckte att de var lite väl töntiga, men jag pratade mycket om att köpa en och så köpte jag en till slut efter att sambon tjatade på mig.

När vi separerade efter många år flyttade jag långt och mitt ex vägrade släppa JRT så jag tog med mig chihuahuan och så köpte jag en ny JRT-tik. Hon är idag 14 år och bor mestadels hos mina päron numer.

Det nyligaste exet tyckte att min chihuahua var lite tråkig och ville att vi skaffade oss en lite roligare hund. Han ville ha en amstaff eller en staffe, men det vägrar jag in i döden, så vi kompromissade om en JRT. Och nu när vi gick isär ville han inte ha henne alls, så hon blir kvar hos mig fast det inte alls är optimalt för mig just nu att ha en så aktiv hundras. Men hon är bara positiv och glad utan någon skärpa i sig alls, så det funkar rätt så bra ändå. Och nu har jag slappat till mig ordentligt när det varit varmt och det har funkat jättebra att hon är på gården utan uppsikt. Hon går ingenstans alls. Hon har ju tyvärr noll jaktinstinkt och häromdagen hittade jag henne sittandes på trappan tittandes på en hare som betade 10 meter ifrån henne.

 

[Pooh]

När jag köpte första egna hunden var det ett enkelt val att välja schäfer, efter att vi haft ett par stycken och tränat och tävlat en del så blev det barn och träningsupphåll. I den vevan blev det Jack Russell och Parson Russell istället som var rena sällskapshundar (förutom lite grytträning och spår).
Förra året skulle jag skaffa brukshund igen, helst ur vallhundsgruppen. Hade vant mig vid lite mindre storlek och valde då Aus.Cattledog. Jag hade även funderingar på Kelpie och ett par andra raser i samma storlek. Men det blev ACD och jag trivs väldigt bra med henne. Alltid pigg, glad, arbetsvillig, ganska förarvek. Känns som att köra schäfer fast modellen mindre och mer fart.

 

[linnsan]

Jag har just nu en gammal sällskapsblandis på 13 år och en schäfer på 3,5 år. Har tidigare även haft en annan schäfer samt löwchen.

Blandisen skaffades för att en släkting föder upp såna. Jag var 16 år och inte sådär superkunnig men ville ha något att träna med på lite lagom nivå. Eftersom att han har en del rädslor (sociala och ljud) så har jag sen blivit väldigt noga med att jag vill ha hundar med bra mentalitet. Det är ganska begränsande i vardagen + jobbigt för hunden vid vissa tillfällen.

Schäfern skaffade jag för att jag ville ha mer hund att träna, som går att träna lite allt möjligt med men som samtidigt är en stabil hund i vardagen men med en del vakt i sig. Jag har absolut fått vad jag önskat. Trevliga roliga hundar som har stor arbetslust och hänger på allt man vill göra med dom.

Min löwchen skaffade jag mitt emellan schäfrarna och där ville jag ha en pigg, alert och frisk sällskapshund med bra mentalitet. Blev verkligen supernöjd. Så trygg, enkel och rolig hund. Kommer säkert vilja ha en till löwchen någon gång i framtiden.

 

[Malibu_Stacy]

Haft Dvärgschnauzer peppar/salt i 22 år nu.
Kommer alltid ha en!. Dock enbart peppar/salt. Möjligtvis en svart/silver men de två andra färgerna (svart, vit) tilltalar mig inte alls mentalitetsmässigt. Det är min pappas förtjänst att rasen hamnade i mitt liv, eller egentligen var det väl slumpen också. Han skulle ha en Welshterrier men de var och är fortfarande väldigt ovanliga så det var svårt att få tag på valpar just det året. En uppfödare tipsade om en bekant som födde upp Dvärgschnauzer som enligt hen var liknande utseendemässigt och mentalitetsmässigt. Så på den vägen är det. Pappa har efter ett uppehåll på 8 år då han varit utan hund också skaffat en ny DS nu (ett barnbarn till min Dahlia).

Drömmer om en Riesenschnauzer men jag kommer aldrig orka med en på riktigt tror jag.

Sambon har en Whippet som börjar bli till åren, efter det blir det troligtvis en italiensk vinthund eller möjligtvis en liten whippettik. Jag kan konstatera att jag absolut inte är en vinthundsperson men det är kul att se dom springa efter trasa

 

[iNHALE]

Är uppväxt med BC och pudel och är väl i princip så långt ifrån de raserna man kan komma nu nästan. Såg min första borzoi som barn, en vit och brun fläckig sak och bilden av denna graciösa sagohund dök upp i minnet när jag sen var vuxen och fick möjligheten att ha en egen hund. Ville ha en stor hund men samtidigt en som var friskare än många av de andra jätteraserna. Ville inte ha för mycket krav på mental aktivering men gärna mycket fysisk. Satt länge och läste på, velade fram och tillbaka men kunde inte riktigt släppa den där minnesbilden av borzoien jag mötte som barn. Tog kontakt med uppfödare, träffade ett antal hundar och sen föll det bara på plats. Är inne på min andra borzoi nu. Någon gång i framtiden skulle det vara kul att testa något annat också men när det där "någon gång" kommer är väl ganska oklart. När min förra borzoi gick bort försökte jag byta ras, inte pga rasen utan pga rasfolket som jag inte har så mycket för, men trots ihärdiga försök så gick det inte och nu har jag borzoi igen. Blir väl tredje gången gilt sen också misstänker jag. Älskar deras temperament och sätt att vara, deras clownighet men också allvaret. Förmågan att tänka själva och nästan till synes filosofera. Ibland kan de liksom stanna upp, titta bortåt mot ingenting speciellt och bara stå och tänka innan de fortsätter med vad de gjorde.

 

[Tuggben]

Haft Dvärgschnauzer peppar/salt i 22 år nu.
Kommer alltid ha en!. Dock enbart peppar/salt. Möjligtvis en svart/silver men de två andra färgerna (svart, vit) tilltalar mig inte alls mentalitetsmässigt. Det är min pappas förtjänst att rasen hamnade i mitt liv, eller egentligen var det väl slumpen också. Han skulle ha en Welshterrier men de var och är fortfarande väldigt ovanliga så det var svårt att få tag på valpar just det året. En uppfödare tipsade om en bekant som födde upp Dvärgschnauzer som enligt hen var liknande utseendemässigt och mentalitetsmässigt. Så på den vägen är det. Pappa har efter ett uppehåll på 8 år då han varit utan hund också skaffat en ny DS nu (ett barnbarn till min Dahlia).

Drömmer om en Riesenschnauzer men jag kommer aldrig orka med en på riktigt tror jag.

Sambon har en Whippet som börjar bli till åren, efter det blir det troligtvis en italiensk vinthund eller möjligtvis en liten whippettik. Jag kan konstatera att jag absolut inte är en vinthundsperson men det är kul att se dom springa efter trasa

Det hade kunnat vara jag som skrivit detta inlägg.

Skönt att höra att det är fler än jag som ser stora likheter mellan dvärgschnauzer och terrier. I mitt tycke är väl den största praktiska skillnaden att dvärgschnauzern är från tyskland och terrierraserna är från england, möjligtvis att dvärgen aldrig använts till grytjakt. I övrigt så är det stora likheter anser jag. Rasfolk brukar bli tokiga när jag påtalar detta - varför har jag aldrig förstått. Finns ju inget som är så charmigt som en terrier

Men också intressant det du säger om färgerna och mentaliteten. Vill du utveckla?

I övrigt håller jag med - förstår inte heller charmen med vinthundar (undantaget Borzoi ) varför köper man inte en katt direkt (OBS skojar!)

 

[Human]

Det finns ju så otroligt många hundraser. Hur valde ni vilken ras ni skulle skaffa? Hur gick tankarna? Fördelar/nackdelar? Stämde hunden överens sen med vad du trodde? Ni som har fler hundar eller har haft fler innan, valde ni samma ras igen eller valde ni en annan? Varför gjorde mig som ni gjorde?

Kan ni vara sugna på att prova en ny ras?

Jag var en sån där unge som läste hundraslexikon som skönlitteratur och drömde om dagen jag skulle skaffa hund. Min absoluta drömhund var schäfer. Väl vuxen har jag fått vara förnuftig och tänka att en sällskapshund, och inte brukshund, är vad som passar mig.

Jag gick metodiskt igenom alla raser i intressanta rasgrupper på SKK och alla som klarade mina första urvalskriterier om behov, kroppsform, jaktlust, storlek, hälsa etc. hamnade på en lista. Jag försökte att inte ha förutfattade meningar utan skriva upp allt som passade och som inte kändes totalt fel i magen.

I nästa steg gick jag igenom raserna på listan noggrannare , främst genom rasklubbarnas hemsidor, RAS och mentaltester. Efter det hade listan krympt ännu mer, och jag började närma mig.

Mot slutet hade jag sållat ut en ras som såg ut att passa bra, men hur mycket jag än läste och tittade på bilder så kändes det hela tiden lite fel. Det är möjligt att jag hade känt annorlunda om jag hade kommit till nästa steg och faktiskt träffat några, men istället gick jag vidare i listan och började djupgranska en ras som faktiskt genast kändes helt annorlunda, det kändes som att det kunde vara min ras. Kromfohrländer blev det för mig, men resultatet är än så länge bara tre månader gammal så jag får vänta med utvärderingen.

I framtiden kan det bli aktuellt med jakthund, och vem vet, en dag kanske det är läge för den där schäfer. Eller så blir jag kromisfrälst och fortsätter dela livet med såna.

 

[Wingates]

Jag har alltid velat ha dobermann, från början för jag tyckte de var vackra och senare för att jag insåg att det är en ras som passar mig efter att ha läst på mycket om brukshundsraserna.
Ville ha en arbetsnarkoman som inte är för "vek/mjuk" samtidigt som den ska vara förig liksom. Gillar att de både är clowner och har rejält med allvar samtidigt liksom.

Har haft dobermann i 8 år nu och kan nog inte tänka mig en annan ras.

 

[Malibu_Stacy]

Det hade kunnat vara jag som skrivit detta inlägg.

Skönt att höra att det är fler än jag som ser stora likheter mellan dvärgschnauzer och terrier. I mitt tycke är väl den största praktiska skillnaden att dvärgschnauzern är från tyskland och terrierraserna är från england, möjligtvis att dvärgen aldrig använts till grytjakt. I övrigt så är det stora likheter anser jag. Rasfolk brukar bli tokiga när jag påtalar detta - varför har jag aldrig förstått. Finns ju inget som är så charmigt som en terrier

Men också intressant det du säger om färgerna och mentaliteten. Vill du utveckla?

I övrigt håller jag med - förstår inte heller charmen med vinthundar (undantaget Borzoi ) varför köper man inte en katt direkt (OBS skojar!)

De svarta är betydligt vassare än p/s och s/s. En hel del är för reserverade och osociala och kan vara otillgängliga. Jag upplever de dessutom som mer skälliga. Träffar en del då jag känner två olika uppfödare som föder upp just svarta. Finns såklart en hel del trevliga och mysiga individer också men överlag så finns det skillnader i färgerna.
De vita är mest lika terrier av alla de andra färgerna, ettriga och ojämna i mentaliteten. Inte så konstigt eftersom man blandade i terrier för att få fram den vita färgen.
En schnauzer är mer tillgänglig och förig jämfört med en terrier men visst finns det likheter också, inte minst om man gillar den tuffa, strama looken med skägg och benhår som jag tror min pappa föll för.

 

[Snurrfian]

Vi letade jakthund för många år sedan och konstatera att när vi läste på skulle wachtel kunna passa oss utmärkt. Just då fanns wachtel nästan enbart i skåne och vi ramlade över en eng springer spaniel som passade oss som handen i handsken även om han var långt ifrån rastypisk, mer som en wachtel än springer spaniel. Men nästa hund blev en wachtel, jaktmässigt var han just den hund vi ville ha, men han var ett måndags exemplar. Men jag ville ha en wachtel till och nu har vi Ville, precis den hund jag förväntade mig. Det blir en wachtel till så småningom, jag gillar rasen skarpt. Skulle jag få mer tid så är jag lite sugen på en fågelhund också, labbe eller jaktcocker. Skulle jag inte kunna jaga mer så skulle det bli en springer spaniel igen, gärna åt jaktspringer hållet.

 

[escodobe]

Jag hade faktiskt inte träffat speciellt många Tibetanska terrier IRL innan jag skaffade min och nte så många efteråt heller om jag ska vara helt ärlig...!

Jag visste att jag inte orkade en ny brukshund men många mindre sällskapsundar verkar så tråkiga eller så hade de väl mycket jakt (läs olika terriers).

jag ville ha något som inte kräver för mycket men som ändå gav mig lite utmaning och utvecklas som hundägare och prova något annat än det jag var van vid. Jag ville ha en så frisk hund som möjligt och med sund exteriör.

Hur det blev, jo jag är förtjust i rasen, det negativa är att separationsångest verkar vara vanligt och det vete tusan om jag vågar ge mig på det igen. ;( Annars är det en väldigt käck ras och jag förstår definitivt varför nästan alla har träffar har minst två!
Perfekt storlek, rätt ointresserade av främlingar, otroligt intelligenta osv

Sen vet jag inte om det bara är Ceasar eller om rasen är sådan men men han har mer försvar och humör än vad jag förväntade mig.

(Av det lilla jag haft att göra med andra tibbeägare så verkar man ha stor tolerans för saker som jag som haft brukshundar höjer på ögonbrynen åt..)