Jag är verkligen inte ensam. Jag har en man, barn, vänner, klasskompisar, föräldrar, hund. Jag känner mig nöjd, visst är det roligt med nya vänner/bekanta men jag är ändå nöjd.
Men när jag är sjuk eller när familjen har sjukstuga kommer känslan av ensamhet som en kalldusch. Jag kan forcera meddelanden till vänner bara för att få någon form av bekräftelse. Jag tjatar hål i huvudet på min man, ”undra vad *namn* gör nu?”.
Såklart vill ingen träffa mig när barnen ligger hemma med magsjuka men ändå gnager det i huvudet på mig för jag känner ensamhet.
Framåt mitten av veckan är barnen antagligen friska och vårt normala liv kommer fortsätta. Men frågan återstår, hur tacklar man känslan av ensamhet när man egentligen inte är ensam?
Känner igen det där! Hos oss är vi inne på fjärde veckan nu (influensan som gått runt hela familjen plus diverse komplikationer med ögoninflammationer och fan o hans moster) och jag börjar känna att jag kommer bli GALEN snart om vi inte blir friska och jag inte får komma ut ur huset och prata med en vuxen människa >15 år Jag känner mig inte ensam eller behöver bekräftelse eller något utan blir bara så oändligt rastlös så jag tror jag ska bli tokig efter ett tag. Och när man har flera barn är det ju liksom inte bara några dagar och sedan är det över utan sen får ju nästa barn det och nästa och sen en själv osv osv och sen kan man ju få nästa sjukdom eller varför inte få samma ett varv till