Hur tacklar man känslan av ensamhet?

Jag är verkligen inte ensam. Jag har en man, barn, vänner, klasskompisar, föräldrar, hund. Jag känner mig nöjd, visst är det roligt med nya vänner/bekanta men jag är ändå nöjd.
Men när jag är sjuk eller när familjen har sjukstuga kommer känslan av ensamhet som en kalldusch. Jag kan forcera meddelanden till vänner bara för att få någon form av bekräftelse. Jag tjatar hål i huvudet på min man, ”undra vad *namn* gör nu?”.
Såklart vill ingen träffa mig när barnen ligger hemma med magsjuka men ändå gnager det i huvudet på mig för jag känner ensamhet.

Framåt mitten av veckan är barnen antagligen friska och vårt normala liv kommer fortsätta. Men frågan återstår, hur tacklar man känslan av ensamhet när man egentligen inte är ensam?

Känner igen det där! Hos oss är vi inne på fjärde veckan nu (influensan som gått runt hela familjen :arghh: plus diverse komplikationer med ögoninflammationer och fan o hans moster) och jag börjar känna att jag kommer bli GALEN snart om vi inte blir friska och jag inte får komma ut ur huset och prata med en vuxen människa >15 år :nailbiting::arghh::meh: Jag känner mig inte ensam eller behöver bekräftelse eller något utan blir bara så oändligt rastlös så jag tror jag ska bli tokig efter ett tag. Och när man har flera barn är det ju liksom inte bara några dagar och sedan är det över utan sen får ju nästa barn det och nästa och sen en själv osv osv och sen kan man ju få nästa sjukdom eller varför inte få samma ett varv till :arghh::rage:
 
Känner igen det där! Hos oss är vi inne på fjärde veckan nu (influensan som gått runt hela familjen :arghh: plus diverse komplikationer med ögoninflammationer och fan o hans moster) och jag börjar känna att jag kommer bli GALEN snart om vi inte blir friska och jag inte får komma ut ur huset och prata med en vuxen människa >15 år :nailbiting::arghh::meh: Jag känner mig inte ensam eller behöver bekräftelse eller något utan blir bara så oändligt rastlös så jag tror jag ska bli tokig efter ett tag. Och när man har flera barn är det ju liksom inte bara några dagar och sedan är det över utan sen får ju nästa barn det och nästa och sen en själv osv osv och sen kan man ju få nästa sjukdom eller varför inte få samma ett varv till :arghh::rage:

Just det, vad gäller frågan hur man tacklar det vet jag inte. Jag försöker stå ut och tacka gudarna för att det förhoppningsvis kommer gå över inom överskådlig framtid. Försöker att inte oroa mig föör mycket för barnen utan fokusera på att ta hand om dem så bra jag kan.
 
Eh man tar sig igenom det? Man kollar på Netflix och härdar ut några dagar och tackar sin lyckliga stjärna för att det bara är några ynka dagar?

Jag känner att jag inte riktigt fattar problemet.
Håller med! Fattar inte heller problemet.

Det känns t.o.m orättvist att en som har "allt" känner sig ensam bara för att det är sjukstuga i huset i några dagar. Jag har varken man, barn eller knappt ens vänner (känns det som). Mina föräldrar bor långt bort, liksom min syster. Jag har en katt - och jag känner mig stundvis extremt ensam, och jag ÄR det också.

Så...ts - härda ut. ...och fundera på att ta hjälp av ett proffs för att minska ditt bekräftelsebehov och för att lära dig trivas och våga vara med dig själv.
 
hur tacklar man känslan av ensamhet när man egentligen inte är ensam?
Jag hade en väninna som fick fullständig panik när hennes man var ute o jagade en hel dag. Hon ringde, vägrade lägga på, bönade att jag skulle komma över och hålla henne sällskap. I hennes fall var det en tystnad omkring henne som hon inte kunde hantera, som manade fram tankar på svårigheter hon inte bearbetat. Terapi hade nog varit bra.

Vad det handlar om i ditt fall vet jag inte.
 
Jag brukar sortera och radera bilder på telefon och dator när jag är sjuk. Kan ta några timmar:) även sortera bland kläder och lådor och frosta ur frys och annat som är nödvändigt och tidskrävande:)
 
Jag är verkligen inte ensam. Jag har en man, barn, vänner, klasskompisar, föräldrar, hund. Jag känner mig nöjd, visst är det roligt med nya vänner/bekanta men jag är ändå nöjd.
Men när jag är sjuk eller när familjen har sjukstuga kommer känslan av ensamhet som en kalldusch. Jag kan forcera meddelanden till vänner bara för att få någon form av bekräftelse. Jag tjatar hål i huvudet på min man, ”undra vad *namn* gör nu?”.
Såklart vill ingen träffa mig när barnen ligger hemma med magsjuka men ändå gnager det i huvudet på mig för jag känner ensamhet.

Framåt mitten av veckan är barnen antagligen friska och vårt normala liv kommer fortsätta. Men frågan återstår, hur tacklar man känslan av ensamhet när man egentligen inte är ensam?
Hur ser ditt normala liv ut, är det stor skillnad att vara hemma med familjen och ditt vardagliga liv? Jag är ofta ensam och trivs med det därför blir det inte så stor skillnad om jag är sjuk och hemma ensam. Men det här känns som att det är något annat som stör dig.
 
Håller med övriga.

Hur tacklar du ensamtid i övrigt? Tänker om t.ex. man och barn är bortresta över en helg. Kan du umgås med dig själ och trivas i ditt eget sällskap? Stänga av eller lägga bort telefonen?

De relationerna du har med t.ex. vänner, hur är de? Om du inte skulle svara på meddelanden eller vara tillgänglig på några dagar, hur tror du att det skulle påverka dina vänrelationer? Kan det vara så att du försöker upprätthålla en vänrelation som egentligen inte finns? Eller har du för höga krav på tillgänglighet från dina vänner?

Det verkar som många andra sagt att det är något annat som ligger i vägen och orsakar din (light?) ångest.
 
Hur ser ditt normala liv ut, är det stor skillnad att vara hemma med familjen och ditt vardagliga liv? Jag är ofta ensam och trivs med det därför blir det inte så stor skillnad om jag är sjuk och hemma ensam. Men det här känns som att det är något annat som stör dig.

Samma här. Familjen är dom jag umgås allra mest med (har hemmakontor så jobbar inte ena nära mina kollegor) och dom slipper jag inte när jag sjuk eftersom vi bor i samma hus :p
 
Jag gillar att vara själv! Min man jobbar nätter vilket innebär mycket ensamtid efter att barnen somnat och det trivs jag med. Promenader i skogen med hunden är det som ger mig frid i själen.
Men jag kan gissa att det är den icke valda ensamheten som jag inte trivs med.
Mina vänner svarar på både sms och samtal men känns som att jag forcerar fram dessa samtal - men det är kanske är okej när man känner behov att prata med någon som är äldre än 4 år? :angel:

Jag är en väldigt aktiv person annars som nu varit isolerad hemma i mer än en vecka med magsjuka, i kombination med gnälliga barn, tristess, man som är på utbildning och noll fysisk kontakt med omvärlden är det kanske inte konstigt att jag känner som jag gör.

Ser ljuset i tunneln på denna sjukstuga och idag ska jag och hunden för första gången på en vecka ut och gå i skogen - man får nog bara bita ihop under småbarnsåren..
 
Jag gillar att vara själv! Min man jobbar nätter vilket innebär mycket ensamtid efter att barnen somnat och det trivs jag med. Promenader i skogen med hunden är det som ger mig frid i själen.
Men jag kan gissa att det är den icke valda ensamheten som jag inte trivs med.
Mina vänner svarar på både sms och samtal men känns som att jag forcerar fram dessa samtal - men det är kanske är okej när man känner behov att prata med någon som är äldre än 4 år? :angel:

Jag är en väldigt aktiv person annars som nu varit isolerad hemma i mer än en vecka med magsjuka, i kombination med gnälliga barn, tristess, man som är på utbildning och noll fysisk kontakt med omvärlden är det kanske inte konstigt att jag känner som jag gör.

Ser ljuset i tunneln på denna sjukstuga och idag ska jag och hunden för första gången på en vecka ut och gå i skogen - man får nog bara bita ihop under småbarnsåren..
Nu vet jag ju inte hur starkt du känner. Från början fattade jag det som faktiskt ångest över några dagars "isolering" i hemmet. Det tycker jag i så fall är konstigt. Man behöver kunna ta hand om sig bättre än så.

Allmän leda och rastlöshet, är väl inte så konstigt, däremot. Förutsatt att det är just det: det här är inte så kul, men om några dagar är det över.

Kontakta vännerna kan du väl göra om du vill ha lite distraktion. Hur mycket som är rimligt, beror ju på hur era relationer ser ut. Från mitt håll sett, är det aldrig riktigt schysst att be andra personer hantera ens egen ångest, men även på den punkten är ju folk olika.
 
Känner igen det där! Hos oss är vi inne på fjärde veckan nu (influensan som gått runt hela familjen :arghh: plus diverse komplikationer med ögoninflammationer och fan o hans moster) och jag börjar känna att jag kommer bli GALEN snart om vi inte blir friska och jag inte får komma ut ur huset och prata med en vuxen människa >15 år :nailbiting::arghh::meh: Jag känner mig inte ensam eller behöver bekräftelse eller något utan blir bara så oändligt rastlös så jag tror jag ska bli tokig efter ett tag. Och när man har flera barn är det ju liksom inte bara några dagar och sedan är det över utan sen får ju nästa barn det och nästa och sen en själv osv osv och sen kan man ju få nästa sjukdom eller varför inte få samma ett varv till :arghh::rage:
Det är nog denna sjukstuga som tar fram mina känslor! Förstår verkligen din frustation! Barnen tittade på tv idag när jag sprang ut och skottade, max 10 minuter - men att komma ut var en befrielse i sig! :bow:
 
Nu vet jag ju inte hur starkt du känner. Från början fattade jag det som faktiskt ångest över några dagars "isolering" i hemmet. Det tycker jag i så fall är konstigt. Man behöver kunna ta hand om sig bättre än så.

Allmän leda och rastlöshet, är väl inte så konstigt, däremot. Förutsatt att det är just det: det här är inte så kul, men om några dagar är det över.

Kontakta vännerna kan du väl göra om du vill ha lite distraktion. Hur mycket som är rimligt, beror ju på hur era relationer ser ut. Från mitt håll sett, är det aldrig riktigt schysst att be andra personer hantera ens egen ångest, men även på den punkten är ju folk olika.
Det var nog en väldigt jobbig kväll där flera aspekter gjorde att jag kände så - den kvällen kände jag ångest över att vara ”inlåst” i huset. Jag behöver nog helt enkelt jobba med känslan att sjukstuga är något övergående.

Jag låter inte mina vänner ta hand om min ångest, de samtal jag har med dem är om livet - som jag saknar när sjukstugan tar över.

Barnens pappa är på utbildning och är själv med barnen, det är nog roten till de känslor jag känt. Jag är verkligen låst till huset. Nu är dock magsjukan förbi och en släkting vågar sig hit = livet känns lättare.
 
Det var nog en väldigt jobbig kväll där flera aspekter gjorde att jag kände så - den kvällen kände jag ångest över att vara ”inlåst” i huset. Jag behöver nog helt enkelt jobba med känslan att sjukstuga är något övergående.

Jag låter inte mina vänner ta hand om min ångest, de samtal jag har med dem är om livet - som jag saknar när sjukstugan tar över.

Barnens pappa är på utbildning och är själv med barnen, det är nog roten till de känslor jag känt. Jag är verkligen låst till huset. Nu är dock magsjukan förbi och en släkting vågar sig hit = livet känns lättare.
Att vara ensam förälder och kämpa med sjuka barn kan vara tungt för vem som helst.
 
Jag låter inte mina vänner ta hand om min ångest, de samtal jag har med dem är om livet - som jag saknar när sjukstugan tar över.

Lite allmän reflektion över detta, inte direkt riktad till dig @Sofie.S
Även fast man inte tycker att man lägger över sin ångest på andra, så kan man göra det indirekt. När man "måste" vara hemma är det lätt hänt att tiden känns lång, och att ingen hör av sig, när det egentligen handlar om helt vanliga tidsintervaller som när allt är som vanligt. Har upplevt det från flera håll, bl.a. ex-svägerskan när de hade fått sitt första barn.
Hon tyckte att vi var ju "aldrig" dit och hälsade på, och för mig där livet fortsatt som vanligt med jobb och allt upplevde det som om vi rände dit för jämnan.
 
Det är nog denna sjukstuga som tar fram mina känslor! Förstår verkligen din frustation! Barnen tittade på tv idag när jag sprang ut och skottade, max 10 minuter - men att komma ut var en befrielse i sig! :bow:

Jag förstår det, det kan nog ta fram alla möjliga känslor efter ett tag! Jag får typ kämpa ibland för att inte låta bacillskräcken blomma ut med full kraft :o (okej överdriver en aning där men nästan så :angel:) och jag blir så jäkla nojig så fort barnen blir sjuka efter att dottern hamnade på sjukhus för två år sedan, så det är verkligen tufft!
Känner verkligen igen mig, bara att få komma ut på en kort promenad och se något annat än huset för en stund kan göra underverk!
 
Det var nog en väldigt jobbig kväll där flera aspekter gjorde att jag kände så - den kvällen kände jag ångest över att vara ”inlåst” i huset. Jag behöver nog helt enkelt jobba med känslan att sjukstuga är något övergående.

Jag låter inte mina vänner ta hand om min ångest, de samtal jag har med dem är om livet - som jag saknar när sjukstugan tar över.

Barnens pappa är på utbildning och är själv med barnen, det är nog roten till de känslor jag känt. Jag är verkligen låst till huset. Nu är dock magsjukan förbi och en släkting vågar sig hit = livet känns lättare.
Jag kan förstå den klaustrofobiska känslan av att vara låst hemma med två sjuka barn helt själv.
 

Liknande trådar

  • Artikel Artikel
Dagbok Om 1 vecka är det 3 år sedan jag sist kände kärlek, för då lämnade min älskade hund jordelivet. Han levde ett långt och lyckligt liv...
Svar
6
· Visningar
2 108
Senast: Rie
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Ni som vet vem jag är IRL får gärna hålla det för er själva. Skiter i att ha nåt anonymt nick, jag har ju ändå redan ältat allt detta i...
2
Svar
36
· Visningar
8 457
Senast: _Taggis_
·
Kropp & Själ Det här blir lite utlämnande, så jag valde ett anonymt nick. Om ni listar ut vem jag är, så håll det för er själva, tack. Jag vet inte...
5 6 7
Svar
121
· Visningar
11 295
Senast: Petruska
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok En gång kom jag att snacka med en tjej om min tonårstid. Det är väl inget jag brukar prata om, även om det inte är hemligt på något vis...
Svar
0
· Visningar
951
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp