5 Juni så avlivades min "sköthäst" som jag har haft i 4 år alla dagar i veckan. Jag saknar henne så himla mycket. Har skaffat ny sköthäst men det är enbart jobbigt att vara kring hästar för jag tänker bara på min saknade och tanken av att köpa egen är det värsta som finns för det känns som att jag byter ut henne. Jag har alltid varit en sån aldrig blir ledsen och gråter, men sen den dagen har jag gråtit i princip varje dag, jag känner en sån enorm tomhet utan henne. Hur släpper man taget och accepterar hur det är? För jag kan inte hitta svaret.
Här är historien för er som orkar läsa:
Jag började sköta en häst då jag var 11-12, i två år varade det innan ägarna bestämde sig för att avliva henne för att hon var så gammal och sliten. Den hästen hade en dotter, 5år gammal, just hemkommen från Skellefteå efter att ha avslutat sin travkarriär då det inte var något för henne. Sen den dagen då hon kom tillbaka började jag ta hand om henne, hon blev som min egen. Jag var där alla dagar i veckan för ägarna hade inget att göra med henne. Jag började så småningom rida in hästen, bomull var viktigt och att någon höll i henne då man hoppa upp. Då man väl red kunde man inte släppa tyglarna för då skulle hon springa iväg och slänga av en. Åren gick, och för varje år blev hon finare och finare.
Efter 4år så hade jag min absoluta drömhäst där, inte bara för att hon var dunderfin att rida nu och hantera utan att vi kunde kommunicera både på hästryggen och på backen. Hästen som inte kunde gå på långa tyglar slutade med en häst man kunde rida barbacka utan tyglar i skogen och galoppera kontrollerat. Vi hade något speciellt, vi kunde prata med varandra utan att behöva säga ett ord och vi båda förstod varandra, har alltid tyckt det vi haft har varit vackert. Hon utvecklades från noll till hundra med mig.
Hästen flyttade från stallet där hon hade stått hela sitt liv till ett annat stall där hon stod det sista året, fortfarande inte min häst utan ägarna till hästen betalade för allt. Till sommaren så skulle jag få ha henne i sommarhagen bredvid mig, jag var så lycklig men samma dag som jag fick samtalet om att hästen kunde stå där fick jag ett samtal av ägaren till hästen. Dom hade beslutat att avliva henne. 2 dagar var det innan de skulle hämta henne, 2 dagar att ta farväl av 4år. Den dagen skrek och grät jag mot mina föräldrar i hopp om att de skulle låta mig köpa henne. Jag skulle fylla 17 den sommaren, och jag har aldrig i mitt liv önskat så mycket att det var 18 jag fyllde.
Den 5 Juni kom de och hämtade henne. En fullt frisk, underbar häst skickades iväg för att bli mat. En sak de inte förstod var att de inte bara skickade iväg en häst, de skickade iväg en del av mig.
RIP 2004-2013
Här är historien för er som orkar läsa:
Jag började sköta en häst då jag var 11-12, i två år varade det innan ägarna bestämde sig för att avliva henne för att hon var så gammal och sliten. Den hästen hade en dotter, 5år gammal, just hemkommen från Skellefteå efter att ha avslutat sin travkarriär då det inte var något för henne. Sen den dagen då hon kom tillbaka började jag ta hand om henne, hon blev som min egen. Jag var där alla dagar i veckan för ägarna hade inget att göra med henne. Jag började så småningom rida in hästen, bomull var viktigt och att någon höll i henne då man hoppa upp. Då man väl red kunde man inte släppa tyglarna för då skulle hon springa iväg och slänga av en. Åren gick, och för varje år blev hon finare och finare.
Efter 4år så hade jag min absoluta drömhäst där, inte bara för att hon var dunderfin att rida nu och hantera utan att vi kunde kommunicera både på hästryggen och på backen. Hästen som inte kunde gå på långa tyglar slutade med en häst man kunde rida barbacka utan tyglar i skogen och galoppera kontrollerat. Vi hade något speciellt, vi kunde prata med varandra utan att behöva säga ett ord och vi båda förstod varandra, har alltid tyckt det vi haft har varit vackert. Hon utvecklades från noll till hundra med mig.
Hästen flyttade från stallet där hon hade stått hela sitt liv till ett annat stall där hon stod det sista året, fortfarande inte min häst utan ägarna till hästen betalade för allt. Till sommaren så skulle jag få ha henne i sommarhagen bredvid mig, jag var så lycklig men samma dag som jag fick samtalet om att hästen kunde stå där fick jag ett samtal av ägaren till hästen. Dom hade beslutat att avliva henne. 2 dagar var det innan de skulle hämta henne, 2 dagar att ta farväl av 4år. Den dagen skrek och grät jag mot mina föräldrar i hopp om att de skulle låta mig köpa henne. Jag skulle fylla 17 den sommaren, och jag har aldrig i mitt liv önskat så mycket att det var 18 jag fyllde.
Den 5 Juni kom de och hämtade henne. En fullt frisk, underbar häst skickades iväg för att bli mat. En sak de inte förstod var att de inte bara skickade iväg en häst, de skickade iväg en del av mig.
RIP 2004-2013