K
karlsson
När jag tog Nisse var han runt 5 månader och hade levt ganska isolerat med sin mamma och kullsyster. Ägaren var nämligen aldrig hemma i princip, så vad jag förstår matades katterna av grannen.
Hos mig fick han vara utekatt (dvs ute dagtid - inne nattetid) första 2 åren eftersom jag då bodde i hus väldigt lämpligt ute på vischan. Nu i sommar har jag flyttat lite "centralare", på landet men med grannar och trafik så att säga, så han fick bli innekatt. Det har fungerat rätt så bra, han verkar inte vilja gå ut utan tror sig vara inne. Har dock smitit ut några gånger, men kommit tillbaka efter ett tag.
Problemet är att han är så fruktansvärt skygg. Det går bra med mig och hunden (hans bästis ) men så fort det kommer folk hit gömmer han sig. Han törs inte komma fram förrän efter någon timme.
Igår försökte han smita ut genom ett fönster (vilket han smitit ut genom förut, men då var det helt öppet) som stod på glänt, och fick panik när han inte tog sig ut. Han rev ut allt på fönsterbrädan och jag trodde han skulle klösa sönder fönsterramen - så panikslagen var han!
Han är väldigt hispig och rädd av sig med andra ord, och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla problemet.
På ett sätt är han en fin katt, som inte gör något väsen av sig här hemma eller på något sätt är "besvärlig" (utom när han river ner blommorna då...), på ett annat sätt känner jag att han inte mår bra mentalt och jag funderar ibland på om det är rätt mot honom att låta honom må så dåligt.
Det här kanske låter egoistiskt (missförstå mig inte!) men jag har alltid velat ha (och haft) mysiga "knäkatter" som är sociala och vill lägga sig i knät när man ser TV, jamar när den är hungrig, leker ibland - visar att den finns!
Som det är nu ser jag nästan aldrig till honom, och varje gång det knackar på dörren måste jag tänka "var är katten" för att hinna stänga in honom någonstans för att undvika panikslag.
Hur ska jag göra?
Är jag egoistisk?
*velig*
Hos mig fick han vara utekatt (dvs ute dagtid - inne nattetid) första 2 åren eftersom jag då bodde i hus väldigt lämpligt ute på vischan. Nu i sommar har jag flyttat lite "centralare", på landet men med grannar och trafik så att säga, så han fick bli innekatt. Det har fungerat rätt så bra, han verkar inte vilja gå ut utan tror sig vara inne. Har dock smitit ut några gånger, men kommit tillbaka efter ett tag.
Problemet är att han är så fruktansvärt skygg. Det går bra med mig och hunden (hans bästis ) men så fort det kommer folk hit gömmer han sig. Han törs inte komma fram förrän efter någon timme.
Igår försökte han smita ut genom ett fönster (vilket han smitit ut genom förut, men då var det helt öppet) som stod på glänt, och fick panik när han inte tog sig ut. Han rev ut allt på fönsterbrädan och jag trodde han skulle klösa sönder fönsterramen - så panikslagen var han!
Han är väldigt hispig och rädd av sig med andra ord, och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla problemet.
På ett sätt är han en fin katt, som inte gör något väsen av sig här hemma eller på något sätt är "besvärlig" (utom när han river ner blommorna då...), på ett annat sätt känner jag att han inte mår bra mentalt och jag funderar ibland på om det är rätt mot honom att låta honom må så dåligt.
Det här kanske låter egoistiskt (missförstå mig inte!) men jag har alltid velat ha (och haft) mysiga "knäkatter" som är sociala och vill lägga sig i knät när man ser TV, jamar när den är hungrig, leker ibland - visar att den finns!
Som det är nu ser jag nästan aldrig till honom, och varje gång det knackar på dörren måste jag tänka "var är katten" för att hinna stänga in honom någonstans för att undvika panikslag.
Hur ska jag göra?
Är jag egoistisk?
*velig*