Hur överlever man sorgen?

[Anhörig]

Fick igår ta bort min älskade ponny efter 16 år tillsammans pga. Ålderdom & att hon hade väldigt lite tänder kvar, och därav hade svårt att äta & hålla hullet (trots en massa specialanpassningar som lucerngröt mm).

Jag har gått sönder inombords. Gråter tills jag knappt får luft, gråter tills jag mår illa. Hela kroppen känns som att den är "stressad från insidan", skakig. Mår med andra ord skit sv sorg.

Hur överlever man själv sorgen, när ens bästa vän lämnat jordelivet? Aldrig behövt ta bort någon av mina egna hästar tidigare, bara vart med när andra tagit birt sina.

Stod och höll hennes grimskaft igår tills hennes sista andetag, sedan brast jag ut i hulkande gråt - igen.

 

[Shaggy]

Man överlever precis som med annan sorg. Man gråter och gråter och så småningom blir sorgen lättare att bära och man kan minnas glädjen med sin vän istället för det hemska.
Kramar om

 

[Johannna1]

Fick igår ta bort min älskade ponny efter 16 år tillsammans pga. Ålderdom & att hon hade väldigt lite tänder kvar, och därav hade svårt att äta & hålla hullet (trots en massa specialanpassningar som lucerngröt mm).

Jag har gått sönder inombords. Gråter tills jag knappt får luft, gråter tills jag mår illa. Hela kroppen känns som att den är "stressad från insidan", skakig. Mår med andra ord skit sv sorg.

Hur överlever man själv sorgen, när ens bästa vän lämnat jordelivet? Aldrig behövt ta bort någon av mina egna hästar tidigare, bara vart med när andra tagit birt sina.

Stod och höll hennes grimskaft igår tills hennes sista andetag, sedan brast jag ut i hulkande gråt - igen.

Vet hur det känns, tomheten och känslan av att vara stressad på insidan och panikkänslan av att hästen är borta Vad gör man nu ? Känslan av att det fattas

 

[Sirap]

Det tar tid och det måste det få göra. Det är ju som att mista en nära anhörig. Det blir lättare och lättare med tiden. Stunderna då det inte känns nattsvart blir längre och längre, även om man i början tror att man aldrig ska må bra igen.

 

[Tussinussen]

Jag tog bort min älskade vän i april efter 15 år tillsammans. Jag kan bara säga att man får ta en dag i taget o ha respekt för att det är riktigt sorg man går igenom. Jag upplevde att i början grät jag bara jag tänkte på henne, kunde absolut inte prata om henne utan att gråta. Sen la det sig lite men sen skulle man igenom allt det jobbiga med att lägga undan täcken, mocka ur boxen en sista gång. Gå förbi hagen där hästen bodde. Allt gör ont. Det är bara att göra i den takt man orkar o låta det ta tid.

En sak som gjorde det en liten smula lättare, tyckte i alla fall jag, var att det var klart att min häst måste tas bort och det låter som om det är samma med din. Inget av det där som så många går igenom med en gammal häst med att man undrar om man gör rätt, borde vänta en sommar till, osv osv. Jag tyckte att det var en tröst att det var så självklart att det var slut och att mitt jobb var att ge hästen en bra död.

Du kommer inte att sluta sakna din vän. Men med tiden kanske du kan börja tänka på allt kul som ni hade tillsammans och inte bara vara ledsen.

Beklagar din sorg

 

[prinsessfeminist]

Jag beklagar och känner så med dig.


Sorgen är så ofattbart hård och det gör så ont. Det går nästan inte att andas när det smärtar som värst.

Jag har fått ta bort hundar som varit kära familjemedlemmar och två hästar, som också stod mig nära.

Det är vidrigt och så outhärdligt och outsägligt smärtsamt.

En liten tröst mellan mina gråtattacker har varit att min vän inte lider mer. Det är min smärta och min älskade hund eller häst slipper den.

Tänker på dig och är ledsen för vad du går igenom. Jag vet så väl och blir så sorgsen när jag tänker på det.

 

[Tussinussen]

@Anhörig hur går det för dig?