Fraggel_Tess
Trådstartare
Det är lite mer än ett år sedan jag började söka för depression, men så hade jag börjat med körkortet och vågade inte börja ta tabletterna. Livrädd för biverkningar i och med bilkörning. Jag visste att jag var tvungen att fokusera 110 % om jag skulle reda ut körkortet - det var liksom då eller aldrig! Jag fixade körkortet den 17/7. Mådde bra i några veckor och började jobba, men så sa min underbara kollega upp sig och måendet rasade drastiskt. Gick till en homeopat och började äta naturmedicin som fick mig att må bättre ett tag.
Jag hamnade i ett arbetslag som alla drog åt varsitt håll i och mitt yrke innebar fullt ös och fyllt av konflikter till slut kunde jag inte sova om nätterna utan lipade varenda natt och var ett vrak. I alla fall så kom jag iväg till vårdcentral och fick börja prata med en kbt-terapeut som gav mig sömntabletter och som sjukskrev mig direkt. Detta var då i slutet av september. Och i novembers mitt började jag jobba några procent som gick bra och sedan ökades stadigt efter nyår var jag tillbaks på min procent. Haft en del småbryt längs vägen pga morfar gick bort och jag har fått varenda förkylningsbacillusk som funnits.
Har själv listat ut att sjukdomar påverkar mig liksom när sömnen blir störd. Så fort jag får en rejäl förkylning klarar jag ingen stress alls.
Nu börjar jag hamna på ruta ett ingen. Jag känner ingen glädje för nåt, vill bara vara där det är tyst. Mitt jobb får mig att störtlipa bara jag tänker på det. Har nu varit hemma nu pga feber och får panik av inte känna något. Eller jo jag är konstant arg/lättirriterad/lipsill... Blir man någonsin sitt gamla jag igen? Eller är det bara att inse att jag kommer vara trasig? (Ska tilläggas att jag har jagat min Kbt-terapeut) sen igår som skulle ringa upp mig.
Det jag känner är det sorgliga med det hela är att jag aldrig känner någon glädje. Jag skriver upp tre positiva saker varje kväll för det ska belysa dagen!
Jag hamnade i ett arbetslag som alla drog åt varsitt håll i och mitt yrke innebar fullt ös och fyllt av konflikter till slut kunde jag inte sova om nätterna utan lipade varenda natt och var ett vrak. I alla fall så kom jag iväg till vårdcentral och fick börja prata med en kbt-terapeut som gav mig sömntabletter och som sjukskrev mig direkt. Detta var då i slutet av september. Och i novembers mitt började jag jobba några procent som gick bra och sedan ökades stadigt efter nyår var jag tillbaks på min procent. Haft en del småbryt längs vägen pga morfar gick bort och jag har fått varenda förkylningsbacillusk som funnits.
Har själv listat ut att sjukdomar påverkar mig liksom när sömnen blir störd. Så fort jag får en rejäl förkylning klarar jag ingen stress alls.
Nu börjar jag hamna på ruta ett ingen. Jag känner ingen glädje för nåt, vill bara vara där det är tyst. Mitt jobb får mig att störtlipa bara jag tänker på det. Har nu varit hemma nu pga feber och får panik av inte känna något. Eller jo jag är konstant arg/lättirriterad/lipsill... Blir man någonsin sitt gamla jag igen? Eller är det bara att inse att jag kommer vara trasig? (Ska tilläggas att jag har jagat min Kbt-terapeut) sen igår som skulle ringa upp mig.
Det jag känner är det sorgliga med det hela är att jag aldrig känner någon glädje. Jag skriver upp tre positiva saker varje kväll för det ska belysa dagen!