Hur kommer man genom sorgen när man mist sin bästa vän?

[finapina]

Jag miste min häst akut för 2 mån sen. Världens snällaste, finaste och gulligaste kompis sedan 10 år tillbaka.Så älskad.Så saknad. Hade aldrig trott på förhand att jag skulle klara dendär kritiska stunden med fattning när veterinären säger att det är dags för de evigt gröna ängarna. Än mindre att ta farväl och närvara när sista sprutan ges. Men mitt i chocktillståndet fixade jag allt.Ringde hit och dit; ordnade för vår foderhäst så den fick åka till ett annat stall för att inte bli ensam, medryttare som skulle rida samma dag, redde upp i stallet osv. Men nu efteråt... Ja, jag fungerar ju men saknaden och sorgen är så tung. Inget känns så jättekul. Hade hästen(+foderhästen) hemma, så det är så otroligt tomt. nu.Tacksam för mörkret just nu, fasar för våren och att se den tomma hagen hela tiden. Det var ju min stora dröm att ha hästen hemma och det gick i uppfyllelse för 1.5 år sedan.Nu har den gått i kras. Jag vet nästan inte vad jag ska sysselsätta mig med och blir rastlös hemma. Hästeriet tog ju massor av tid! Har klappat på ngn häst sedan min häst gick bort, men jag vet inte riktigt vad jag vill...Vill jag fortsätta med hästar? Ja jag vill prova iaf, men samtidigt känns det mentalt jobbigt.Ambivalensen är så stark. Min önskan är att få bli lika glad och lycklig som jag var med hästarna igen! Men frågan är om det var kopplat till min 4-bente kompis? Hur vet man? Hur gör man? Hur kom ni genom er sorg?
Mvh Ledsen

 

[Blyger]

Kort och enkelt; jag köpte en ny häst.
Det var det som fick mig över ytan igen.
Planen nu är att hinna köpa en arvinge innan min nuvarande (som jag har ännu starkare band till) blir för gammal.

 

[finapina]

Kort och enkelt; jag köpte en ny häst.
Det var det som fick mig över ytan igen.
Planen nu är att hinna köpa en arvinge innan min nuvarande (som jag har ännu starkare band till) blir för gammal.

Men hur kom du fram till det då? Att du skulle ha en ny, menar jag? Annons eller ngn du snubblade över? Tidsspannet?

 

[QueenLilith]

Tog bort min förre 4 år innan jag köpte min nuvarande. Det tog extremt hårt på mig att ta bort henne och jag kände mig helt slut i hästeriet efter skada som aldrig blev bra igen. Jag svor faktiskt att jag aldrig skulle köpa häst igen! Med handen på hjärtat så vore min förre häst för svår för mig, extrem känslig och het individ, som jag åkte av många gånger, men det blev bättre med tiden, dock kunna hon ibland ge mig en sån fantastisk känsla i ridningen, så det kändes ändå värt det. Men att tex rida ut i skogen kunna jag glömma på den hästen, utan jag fick promenera henne från marken. Nuvarande hästen är en helt annan typ av häst, jag är så glad och tacksam för henne. Har gett mig självförtroende tillbaka och rider ut själv i alla gångarter, mörke, snö/regn vad som. Vilket är ett väldigt stort steg för mig. Har inte ångrat mig en sekund att jag köpte min nya. Men det tog lång tid efter allt som hände med min förre. Är nog väldigt olika från person till person, men även om min förre inte vore en perfekt match så fanns där fortfarande en stor sorg inom mig efter jag fick ta bort henne, så jag behövde den tiden att läka mitt hjärta, mentala tillståndet och min plånbok.

 

[Habina]

Håller med @Blyger jag köpte en ny häst.

Tog bort min första häst, som jag haft i 11 år och vuxit upp ihop med 2004. Det var sjukt jobbigt efteråt och det var först 2008 när jag köpte Ariel som jag slutade sörja sådär djupt.

Sen dess har jag tagit bort två hästar till, även om det också tagit hårt, så har sorgen känts lättare för jag har haft fler hästar.

Så sörj ordentligt och när du känner dig redo så köp en ny häst. Skulle det visa sig att det är helt fel beslut, så går det alltid att sälja igen.

 

[Blyger]

Men hur kom du fram till det då? Att du skulle ha en ny, menar jag? Annons eller ngn du snubblade över? Tidsspannet?

Jag började nog leta rätt omgående.. kunde inte se mig själv utan, ville inte försöka.

 

[Görel]

Jag hade den stora glädjen att ha kvar en av hästens döttrar. Hästen blev 28 år så jag visste ju att hon började närma sig slutet, det var ingen chock även om det var en stor sorg att mista henne.

Utan dottern hade jag nog börjat leta efter medryttarhäst, jag hade inte varit beredd på att skapa en så nära relation med en häst igen omedelbart efter.

 

[Tussinussen]

Jag miste min drottning, min själsfrände, min andra hälft i april. Kände som du, hur kommer man över det och jag funderade på att sluta med hästar överhuvudtaget.
Jag kom fram till att det var ingen idé att försöka ersätta henne, att kånka runt halva Sverige o provrida, o försöka hitta en ny som var som hon, var uteslutet för mig. Jag köpte en unghäst istället, i juli, fick hem henne i augusti. Samma ras och samma typ av personlighet som min vän, men annorlunda nog att hon kunde skapa sig en egen plats i mitt hjärta. Hon och min valack som jag hade kvar har hjälpt mig mycket.
Jag tänker på min bortgågna häst varje dag, saknar henne varje dag och saknar hur jag mådde när jag var med henne. Kommer aldrig att sluta sörja henne, men går inte o är aktivt ledsen längre.

 

[prinsessfeminist]

Jag hade en ny häst direkt efter den som gick bort. Först kunde jag inte känna någonting, det var ett dåligt substitut, och jag ångrade mig nästan.
Men efter någon månad så "kom jag på" mig själv med att vara glad med henne, och hur mycket jag än älskade honom, så fick hon samma kärlek. Hon hjälpte mig genom sorgen och vi fick starka band.

 

[yamyam]

För mig tog det 7 år innan jag ville ha egen häst igen. Sorgen var för stor. Jag kunde hjälpa till med andras men när jag tittade på annonser särskilt de första åren hade jag bara ögon för hästar som tydligt påminde om henne. Då var det ju inte läge.

Så när du kikar på hästannonser sen se vad du dras till och fundera på varför, vilka känslor som kommer upp osv. Jag tror du kommer känna när det är dags, våga lita på magkänslan. Det finns inga rätt och fel.
Blir oron över tomheten på gården något som känns för pressande innan du är redo för ny häst så kika på möjlighet att hålla några andra djur en period, kanske får?

Sorgen tar man sig igenom genom att typ, bara hålla ut genom alla känslor tills den ebbar ut. Saknaden bär man med sig för alltid - men det blir en varmare känsla med tiden. När sorgen svalnat tycker jag nästan saknaden kan kännas som en tröst, på något sätt. Inte alltid men ofta.