Hur hantera ”hippokondri”?

[Raderad medlem 124573]

När jag haft sådana perioder har min tränare sagt ”ligger du sömlös om natten är det skönare att åka och kolla. Annars, tid några veckor och se om känslan försvinner”. Det är ju såklart ohållbart om man känner så ofta.

Veterinärassistanten (som jag känner rätt väl) sa till mig en gång när jag åter igen åkte hem med en frisk häst: ”Nästa gång kanske du ska lägga pengarna på en psykolog istället”. Han sa det på skoj men jag tror absolut att det kan finnas de som behöver hjälp. Folk kan ju få samma överbeskyddande beteende mot sina barn. Det är inte konstigt.

Ja det är ju liksom lite av en ekonomisk fråga också Jag har ju liksom inte råd att åka till veterinären flera ggr/månaden Så det var nog ett bra råd du fick

 

[Oknytt]

När jag haft sådana perioder har min tränare sagt ”ligger du sömlös om natten är det skönare att åka och kolla. Annars, tid några veckor och se om känslan försvinner”. Det är ju såklart ohållbart om man känner så ofta.

Veterinärassistanten (som jag känner rätt väl) sa till mig en gång när jag åter igen åkte hem med en frisk häst: ”Nästa gång kanske du ska lägga pengarna på en psykolog istället”. Han sa det på skoj men jag tror absolut att det kan finnas de som behöver hjälp. Folk kan ju få samma överbeskyddande beteende mot sina barn. Det är inte konstigt.

Alltså, det där är lite kul (eller snarare hemskt) ändå för min stallkompis hade en häst som hon var in och ut på kliniken med och där veterinären och assistenterna och till slut även vi i stallet skämtade om att XX var en drama queen och att kompisen skulle sluts noja så mkt, utan XX var ju bara ett känsligt fullblod etc etc. Till slut kom man dock fram till att hennes häst visst hade en åkomma, som tyvärr dessutom visade sig vara kronisk och hästen blev utdömd Ägaren hade haft det på känn hela tiden.

Jag har haft sån extreeeem otur med hästar, delvis självförvållat som köpt gamla, skröpliga hästar på ren chansning då jag råkat förälskat mig i individen, men även till synes friska hästar som gått igenom besiktningen som sedan visat sig ha medfödda fel att jag blivit extremt nojjig och cynisk. Det värsta är dock nästan inte nojjan över den egna hästen (för det har jag konstant btw) utan snarare insikten hur många i min omedelbara närhet rider på synligt ofräscha hästar och antingen ignorerar, inte vet om, eller medvetet skiter i att utreda sin halta häst.

 

[the_connemara]

Alltså, det där är lite kul (eller snarare hemskt) ändå för min stallkompis hade en häst som hon var in och ut på kliniken med och där veterinären och assistenterna och till slut även vi i stallet skämtade om att XX var en drama queen och att kompisen skulle sluts noja så mkt, utan XX var ju bara ett känsligt fullblod etc etc. Till slut kom man dock fram till att hennes häst visst hade en åkomma, som tyvärr dessutom visade sig vara kronisk och hästen blev utdömd Ägaren hade haft det på känn hela tiden.

Jag har haft sån extreeeem otur med hästar, delvis självförvållat som köpt gamla, skröpliga hästar på ren chansning då jag råkat förälskat mig i individen, men även till synes friska hästar som gått igenom besiktningen som sedan visat sig ha medfödda fel att jag blivit extremt nojjig och cynisk. Det värsta är dock nästan inte nojjan över den egna hästen (för det har jag konstant btw) utan snarare insikten hur många i min omedelbara närhet rider på synligt ofräscha hästar och antingen ignorerar, inte vet om, eller medvetet skiter i att utreda sin halta häst.

Ja men eller hur. Jag vill påstå att den där oron ägaren som känner hästen har snarare ofta är en rimlig magkänsla och att det är svårt att få gehör utan tydliga problem att peka på på kliniken. Är ju hur många hästar som helst som döms ut för hältor tex i allt för unga år, det är ju inte trauman som skett en dag i hagen utan dåliga förutsättningar för korrekt användande av kroppen under en längre tid. Klart som fasen att en normal hästmänniska känner av det och känner att "något stämmer inte". Men får svårt att få hjälp i att hitta vad det är som inte känns bra tills det gått allt för långt.

 

[MiniLi]

Alltså, det där är lite kul (eller snarare hemskt) ändå för min stallkompis hade en häst som hon var in och ut på kliniken med och där veterinären och assistenterna och till slut även vi i stallet skämtade om att XX var en drama queen och att kompisen skulle sluts noja så mkt, utan XX var ju bara ett känsligt fullblod etc etc. Till slut kom man dock fram till att hennes häst visst hade en åkomma, som tyvärr dessutom visade sig vara kronisk och hästen blev utdömd Ägaren hade haft det på känn hela tiden.

Jag har haft sån extreeeem otur med hästar, delvis självförvållat som köpt gamla, skröpliga hästar på ren chansning då jag råkat förälskat mig i individen, men även till synes friska hästar som gått igenom besiktningen som sedan visat sig ha medfödda fel att jag blivit extremt nojjig och cynisk. Det värsta är dock nästan inte nojjan över den egna hästen (för det har jag konstant btw) utan snarare insikten hur många i min omedelbara närhet rider på synligt ofräscha hästar och antingen ignorerar, inte vet om, eller medvetet skiter i att utreda sin halta häst.

Tycker också det där är jobbigt. Tycker så himla synd om hästarna när ägarna viftar bort saker som borde kollas upp ordentligt.