Hur hantera/bearbeta vidrig information?

[Blueberry]

För några dagar sedan klickade jag på en länk på Facebook och fick ta del av information jag önskar att jag aldrig fått veta.

Det handlar om ett brott, aktuellt för många år sedan, i ett annat land - men det var en del detaljer med och jag läser både snabbt och "bygger världar" av det jag läser, vilket innebär att jag tog in texten innan jag hann fatta att jag skulle ha låtit blir och min hjärna liksom har skapat bilder av den här informationen.

De här bilderna och tankarna på vad som hände och vad offret utsattes för tar knäcken på mig. De fladdrar förbi ibland, trots att jag anstränger mig för att styra bort dem. Jag vill bara få ut dem ur mitt huvud och ALDRIG tänka på det igen.

Går det?

Spoiler: Triggervarning: Mer info för den intresserade, inga detaljer

Det handlar om ett mord på en fyraårig pojke, som "kidnappades" av två äldre barn och sedan plågades till döds av dem under flera dagar.

 

[bitta]

Det vill jag också lära mig, om någon vet hur det går till.

 

[Mammas]

Jag har inga råd, jag fungerar tyvärr likadant.

Jag läste om ett brott för något år sedan jag mår dåligt av så fort jag tänker på det, försöker tänka på annat när det kommer upp i tankarna.

Jag avstår från att läsa om saker som är för hemska. Har lärt mig att fånga mig själv, men ibland går det för fort, som du skriver.

Spoiler: Trigger, våld

Det senaste är den brutala våldtäkten i Indien på en buss för några år sedan, likaså en artikel om barn som glömts i bilar. Och Bobby. Fy för människor ibland. Iaf med det första och sista exemplen, mitten är bara tragiskt för alla inblandade.

 

[viol]

Jobbig situation!

Om man drar paralleller till traumabearbetning (som ju egentligen är en bra parallell, du har "varit med om"/har minnen av (eller ja, bilder av) något som känns ourhärligt läskigt och ångestfyllt) så finns det en metod att ta till, som kan verka kontraintuitiv. Det är att liksom avväpna minnena genom att inte undvika att tänka på dem. För varje gång man undviker minnet förstärks rädslan för hjärnan lär sig att det är "FARLIGT!!!" och blir därför mer rädd. Så, även om det är asjobbigt, så nästa gång minnet kommer upp, slå inte bort tanken/försök styra om. Fortsätt tänka på det, trots den jobbiga känslan. Efter en stund kommer ångesten klinga av. Om du fortsätter så så kommer du avväpna minnet/bilderna! Förstår att det verkar knäppt sätt att lösa det på och att det känns bäst att bara slå bort tanken, men det förvärrar bara problemet. Och kom ihåg känslor är bara just det känslor, inte mer farliga än att det känns jäkligt jobbigt!

 

[Blimblom]

Usch är likadan, läste för några år sedan om en japanska som blev mördad. Kunde inte alls släppa det. Samma med våldtäkten på bussen. Alltså fy fan vad vidrigt. Men kan inte sluta läsa, och så blir jag så jävla arg. Sen önskar jag att jag aldrig läst, och mår dåligt...

 

[Hyacinth]

Jag kan inte. Tyvärr. Jag har några saker som fortfarande dyker upp med jämna mellanrum, 10 år efter att jag läste om dem.
Jag har därför nyhetsförbud i perioder, och dyker minnen av sånt jag läst upp så forsöker jag snabbt distrahera med annat.

 

[Cattis_E]

Jag är nästan tvärt om. Eller klart jag kan tycka att det är hemskt och argt tänka till exempel att vissa borde få liknande behandling själva om än inte lika kraftig.
Jag känner mig inte som en person som brister i empati och ingen (vad jag vet) upplever mig så heller.
Det är naturligtvis inte vettigt att önska någon så illa även om de borde veta att det itne är okej, och den känslan går över fort.
Men det är också då jag släpper det, så fort första reaktionen försvinner.

Jag tror att det är min hjärnas skydd. Att inte sätta mig in i situationen. Att tänka, vad är det för j*kla puckon och sedan konstatera att det finns många sådana, den ena värre än den andra.

Så jag vet inte vad det är jag gör,utom att jag liksom inte visualiserar hur hemskt det måste vara för personen, eller hur hemskt det såg ut etc. Är det bilder slänger jag ett öga på dem och tänker fy och usch typ.

Naturligtvis gäller det inte allt och inte alltid, men oftast

Och jag insåg just att jag inte vet hur man gör en spoilerknapp

 

[Mammas]

Jag är nästan tvärt om. Eller klart jag kan tycka att det är hemskt och argt tänka till exempel att vissa borde få liknande behandling själva om än inte lika kraftig.
Jag känner mig inte som en person som brister i empati och ingen (vad jag vet) upplever mig så heller.
Det är naturligtvis inte vettigt att önska någon så illa även om de borde veta att det itne är okej, och den känslan går över fort.
Men det är också då jag släpper det, så fort första reaktionen försvinner.

Jag tror att det är min hjärnas skydd. Att inte sätta mig in i situationen. Att tänka, vad är det för j*kla puckon och sedan konstatera att det finns många sådana, den ena värre än den andra.

Så jag vet inte vad det är jag gör,utom att jag liksom inte visualiserar hur hemskt det måste vara för personen, eller hur hemskt det såg ut etc. Är det bilder slänger jag ett öga på dem och tänker fy och usch typ.

Naturligtvis gäller det inte allt och inte alltid, men oftast

Och jag insåg just att jag inte vet hur man gör en spoilerknapp

Jag har rätt livlig fantasi och föreställer mig saker väldigt lätt, vi kanske bara fungerar olika? Det har tex hänt att jag fått fysiskt ont när jag läser en sorglig bok, för att jag föreställer mig huvudkaraktärens smärta, och jag gråter lätt och mycket till sorgliga filmer. Vilket jag iof inte har problem med, men det låter skönt att fungera som du också, iaf när det kommer till värre saker. Jag tror absolut inte att det har att göra med hur empaisk en är, det är nog bara att en fungerar olika, processar saker olika.

Du trycker på plusset, så kommer det upp en rullist där du kan välja spoiler.

 

[Cattis_E]

Du trycker på plusset, så kommer det upp en rullist där du kan välja spoiler.

Haha, vad enkelt det var.
Mitt yrke gör ju att jag får höra så fort det hänt en viss typ av hemsk olycka också, och just i den är jag väl glad att jag inte så lätt får upp föreställningar av hur det kan ha sett ut på platsen, eller för den delen om jag gör det inte reagerar av dem.
Även om det då inte är någon annan som åsamkat skadan.

Det låter ju som vi fungerar olika, har svårt att sätta mig in i hur det är att "ta åt sig så mycket". Låter otroligt jobbigt.

 

[Mammas]

Haha, vad enkelt det var.
Mitt yrke gör ju att jag får höra så fort det hänt en viss typ av hemsk olycka också, och just i den är jag väl glad att jag inte så lätt får upp föreställningar av hur det kan ha sett ut på platsen, eller för den delen om jag gör det inte reagerar av dem.
Även om det då inte är någon annan som åsamkat skadan.

Det låter ju som vi fungerar olika, har svårt att sätta mig in i hur det är att "ta åt sig så mycket". Låter otroligt jobbigt.

Oj, nu när du skrev det där och jag vet att du jobbar med tåg tänkte jag direkt på PUT och såg det framför mig. Så funkar olika indeed.

Jag har svårt att sätta mig in i hur det är att inte "ta åt sig så mycket", men det låter skönt! Å andra sidan gillar jag det i böcker och så, och jag är ju likadan när det kommer till glada saker också. Bröllop gråter jag också alltid på.

 

[Cattis_E]

Oj, nu när du skrev det där och jag vet att du jobbar med tåg tänkte jag direkt på PUT och såg det framför mig. Så funkar olika indeed.

Jag har svårt att sätta mig in i hur det är att inte "ta åt sig så mycket", men det låter skönt! Å andra sidan gillar jag det i böcker och så, och jag är ju likadan när det kommer till glada saker också. Bröllop gråter jag också alltid på.

Jag kan beröras av film, och vackra saker också och hemska saker. Det verkar dock vara när det drabbar mig på något sätt. Drabbar är kanske fel ord men kommer inte på något bättre.Sådant som jag upplever IRL kan såklart skaka om mig ordentligt.
Det har antagligen med själva föreställandet att göra, att jag saknar reaktionen på föreställda saker, och då gäller det ju även foton.

 

[Hyacinth]

Haha, vad enkelt det var.
Mitt yrke gör ju att jag får höra så fort det hänt en viss typ av hemsk olycka också, och just i den är jag väl glad att jag inte så lätt får upp föreställningar av hur det kan ha sett ut på platsen, eller för den delen om jag gör det inte reagerar av dem.
Även om det då inte är någon annan som åsamkat skadan.

Det låter ju som vi fungerar olika, har svårt att sätta mig in i hur det är att "ta åt sig så mycket". Låter otroligt jobbigt.

Det känns som jag saknar filter. Jag blir enormt illa berörd och kan inte släppa det. Det är som det vore nån jag känner, och jag applicerar automatiskt händelsen på mitt eget liv och anhöriga. Jag har ett fantastiskt katastroftänk stundtals.

 

[Blueberry]

Jag är "väldigt bra" på att sätta mig in i andras situation. Eller i alla fall föreställa mig den.
Så det jag tänker är alltså på offrets känslor, paniken och skräcken och rädslan och gråten. Jag har ont i magen och tårar i ögonen nu när jag skriver det här.

Men jag känner att det har blivit lite, lite bättre bara att skriva om det här. Det har liksom fått "pysa ut lite".

 

[_Zacke_]

Samma här.. För min del gäller det främst klipp som pluppar upp i Facebook-flödet på djur som misshandlas. Tror jag har några vänner som delar inlägg från nån djurrättsorganisation eller något sånt.

 

[Cattis_E]

Det känns som jag saknar filter. Jag blir enormt illa berörd och kan inte släppa det. Det är som det vore nån jag känner, och jag applicerar automatiskt händelsen på mitt eget liv och anhöriga. Jag har ett fantastiskt katastroftänk stundtals.

Det enda jag kan komma på är att aktivt då tänka; Det gäller inte MIN omgivning.
Även om det kanske inte hjälper så mycket. Men det kan vara en start.

Alla: Hur reagerar ni på till exempel terrorangreppen som rapporteras. Blir ni då väldigt rädda att det ska hända ER. Eller skiljer katastroftänket och känsligheten där?

 

[Mammas]

Det enda jag kan komma på är att aktivt då tänka; Det gäller inte MIN omgivning.
Även om det kanske inte hjälper så mycket. Men det kan vara en start.

Alla: Hur reagerar ni på till exempel terrorangreppen som rapporteras. Blir ni då väldigt rädda att det ska hända ER. Eller skiljer katastroftänket och känsligheten där?

Nej, blir inte rädd så.

Men tex beskriver de hur någon skadades eller dog sätter jag mig in i den personens sits och kan bli sorgsen över det. Om någon dör direkt "stör" det mig inte så mycket, mer att jag blir ledsen över den personens anhöriga. Men utdraget lidande (speciellt om det är orsakat av någon annan direkt) tar jag illa vid mig av.

 

[tanten]

Jag kan inte. Tyvärr. Jag har några saker som fortfarande dyker upp med jämna mellanrum, 10 år efter att jag läste om dem.
Jag har därför nyhetsförbud i perioder, och dyker minnen av sånt jag läst upp så forsöker jag snabbt distrahera med annat.

Jag klarar nyheter. Däremot klarar jag inte visuellt våld i TV och på film. "underhållningsvåld" och thrillers.
Blodiga scener på film förföljer mig i veckor i nätternas mardrömmar. Jag eller personer jag håller av blir offren i mina drömmar. Jag har liksom inget filter mellan fiktion och verklighet.

Verklig grymhet kan jag konstatera, förfäras av men den förföljer mig inte. Med ett undantag. Kvinnlig omskärelse. Det fixar jag inte att tänka på, höra om eller läsa om. Det ger mig ångest.

Jag antar att skillnaden för mig ligger i det jag hör och det jag faktiskt ser?
Jag möter kvinnor i min dagliga verksamhet som antagligen är omskurna och det klarar jag inte att tänka på. Så jag förtränger.

 

[cirkus]

Samma här.. För min del gäller det främst klipp som pluppar upp i Facebook-flödet på djur som misshandlas. Tror jag har några vänner som delar inlägg från nån djurrättsorganisation eller något sånt.

Varenda gång jag ser att ett sånt verkar vara i antågande så blockar jag bort det - jag orkar helt enkelt inte se det. Det gör liksom inte nånting bättre alls

 

[Hyacinth]

Det enda jag kan komma på är att aktivt då tänka; Det gäller inte MIN omgivning.
Även om det kanske inte hjälper så mycket. Men det kan vara en start.

Alla: Hur reagerar ni på till exempel terrorangreppen som rapporteras. Blir ni då väldigt rädda att det ska hända ER. Eller skiljer katastroftänket och känsligheten där?

Jag blir inte rädd för sånt. Det är kanske för abstrakt?
Men jag läste en artikelserie i DN om Kongo för x antal år sedan, de bilderna och historierna glömmer jag aldrig, och de kan poppa upp när jag åker buss. I detalj. Samma med grymheter mot främst barn, vissa saker jag råkat läsa glömmer jag inte och kan bli rent illamående av.
Jag får ihållande mardrömmar också, ser därför aldrig på skräckfilm till exempel.

 

[FengurLaugar]

Jag har också svårt för att "släppa"/bearbeta sådan information. Ser jag bilder på misshandlade djur eller människor som exempel så etsar det sig fast i flera år. Försöker undvika att läsa och se sådant men tyvärr kryllar Facebook av massa skit