Hur får man att psykiatrin att lyssna och defakto vilja ta reda på problemet? och kunna hjälpa mig?

[chaosgirl]

Skriver under anonymt inlägg för nu har jag fått nog!

Jag har under lång tid dvs hela livet mått psykiskt dåligt men det har bara blivit värre ju äldre jag blivit..
Jag har Asperger och ADD utrett och bekräftat och medicinerar för ADD efter tjat i flera månader då jag har en psykolog som är emot diagnoser överhuvudtaget?

Problemet nu att jag håller på att sakta förstöra mitt liv återigen pga mina problem!

Mina vardagliga problem jag brottas med är

* Uppmräksamhet/koncentrations problem, tappar bort saker lätt, rastlös, (som förklaras av ADD)

* Grova humörsvängningar,ena sekunden mår jag SUPERBRA för att i nästa sekunder/minuter/timmar må SUPERDÅLIGT... Plus att när jag faller så tappar jag kontrollen och tänker inte klart utan det är självmordstankar/planer och även försök för får jag för hög ångestnivå så tappar jag kontrollen och kommer då impulser att överdosera så gör jag det , senaste för 1 vecka sedan vilket jag avslöjat för psyk för att få hjälp!

* Panikattacker eller ångest

* hamnar i konflikt med familjen pga jag mår dåligt och missuppfattningar sker lätt .. ( kan förklaras av Aspergern i många fall)

* Flyr gärna in i min bubbla (tappar verklighetsuppfattning när jag mår extremt dåligt)

* Kan inte sova trots sömntabletter, för uppvarvad helt enkelt ( kan vara ADD)

* GROVA problem med separationsångest..klarar inte av att vara själv samtidigt som jag förtjänar att vara ensam men får panik om jag misstänker /tror någon tänker lämna mig

* 0-100/svart-vitt tänkande eller älska/hata..

* klarar inte av relationer, får panik när någon kommer mig för nära samtidigt som jag vill kunna lita på folk men kan inte, blir paranoid om någon vet för mkt typ..

* ser ner på mig själv och tycker jag är värdelös osv..

* känner mig och upplevs som psykiskt instabil av alla i min närhet som känner mig dvs familjen och närmsta vänner

* klarar inte mycket stress, stressar jämt men när jag stressar för mkt då får jag utbrott antingen skriker jag och och gråter eller så hamnar jag i konflikt med familjen oftas Z för att jag inte kan hantera alla känslor som exploderar inombords..

* har problem med den sociala biten väldigt mkt men förklaras ju av aspergerdiagnosen väldigt bra men har inte fått någon hjälp för aspergern överhuvudtaget!

* Har någon form av ätstörning för vill aldrig äta, får ångest och blir illamående när någon tvingar mig att äta eller försöker övertala mig.. jag hoppar ofta över maten för att jag mår illa.. men det finns perioder där jag äter iaf kvällsmat varje kväll och då äter jag ytterst lite men äter iaf..


Jag är inte speciellt utåtagerande men igår fick jag en black out under eller efter tredje panikattacken så har tydligen slagit sönder min iphone i glasbitar utan att jag minns det, minns bara att jag blev AGGRESSIV, var ensam och kommer ihåg att jag grät och hade ångest sen minns jag ingentng förän jag står och plockar glasbitar från golvet,

jag bröt ihop totalt och bara grät och visste inte vart jag skulle ta vägen riktigt


------------------------------------------------------------------------------
Hade en period i livet för 3 år sedan då jag blev inlagd och drogades ner på psyk och jag minns inte så mycket utan jag hade en diagnos i mina papper när jag kom ut därifrån och jag kan inte minnas några samtal eller utredning heller och den diagnosen är Diassociativt syndrom ?? har aldrig hört talas om men enligt en läkare så får jag medvetna psykoser vid hög ångest nivå.. nu har jag inte hallucinerat på flera år men däremot så tappar jag verlighetsuppfattningen till och från.. bla har sagt saker till Z och så säger jag det igen och Z svarar att det har du redan sagt och jag är TVÄRSÄKER på att jag inte sagt det..

Plus har haft en tuff uppväxt med dödsfall, alkoholister och socutredningar utan insats
och under de senaste 5 åren har jag varit med om några trauman som jag kommit över iaf..



Den hjälp jag fått genom åren är

* sömntabletter
* samtalskontakt i form av sköterska
* medicin mot ADD
* psykolog har jag nu (som bara tjatar om avslappningsövningar och hela tiden påminner att hon är emot diagnoser i alla former)


Jag har efterfrågat utredning för att kunna gå i botten med mina problem och få rätt verktyg att hantera mitt liv..
jag har även efterfrågat arbetsterapeut för bla hjälpmedel för både ADD och Asperger
jag får inget gensvar eller så skyller dem på Aspergern..
men allt detta är inte asperger, och inte ADD heller..


nu har jag läkartid den 22 för intyg till LSS för insats i form av kontaktperson och ev boende i framtiden..
jag har försökt förklara för alla läkare och psykolog varför jag inte klarar av att bo själv och att jag inte är automatisk gående som hygien,tvätt,diska,städa osv.. vanliga rutiner sitter inte vilket även Z har förklarat och det finns en lång text som förklarar i journalen hur jag fungerar hemma men den avfärdar dem hela tiden elller bara ignorerar ?

hade jag varit omyndig hade jag antagligen varit placerad på något hem av något slag pga all problematik men eftersom jag är myndig och inte kan riktigt förklara allt själv för läkare så får jag ingen hjälp iaf inte rätt form av hjälp?

jag fungerar inte som en 23 åring varken i mognad eller beteende och det är påfrestande!
jag håller sakta på att förstöra mitt eget liv för att jag inte kan kontrollera mig själv..

 

[Amha]

Byt samtalskontakt tills du hittar rätt. Har du någon annan mottagning som vågar ta i diagnoserna inom räckhåll?

Flera av punkterna du listat känner jag igen och kan koppla till diagnoser. Har du fått se dina utredningar? Har du möjlighet att få träffa folk med samma typ av problematik i grupp via mottagningen?

Man får slåss inom vården men om du lyckas hitta rätt kommer det säkert gå attfå ordning på. Jag har en person i min närhet som allt bara lossnade för när denne bytte mottagning och kom till någon som arbetade anpassat efter denne så det kan verkligen hjälpa.

 

[chaosgirl]

Ingen möjlighet till annan mottagning eftersom jag bytte från V-ås, eller rättare sagt dem skicka remiss till K-ping utan att jag visste om det så helt plötsligt blev jag kallad till den här mottagningen..

 

[chaosgirl]

Har fått se min utredning och den brister på många ställen enligt min fd kontakt..

nej ingenting med andra människor

utan samtal med psykolog varannan eller var tredje vecka :/

 

[chaosgirl]

Byt samtalskontakt tills du hittar rätt. Har du någon annan mottagning som vågar ta i diagnoserna inom räckhåll?

Flera av punkterna du listat känner jag igen och kan koppla till diagnoser. Har du fått se dina utredningar? Har du möjlighet att få träffa folk med samma typ av problematik i grupp via mottagningen?

Man får slåss inom vården men om du lyckas hitta rätt kommer det säkert gå attfå ordning på. Jag har en person i min närhet som allt bara lossnade för när denne bytte mottagning och kom till någon som arbetade anpassat efter denne så det kan verkligen hjälpa.

Vilka diagnoser kopplar du till?

 

[Grazing]

Hade en period i livet för 3 år sedan då jag blev inlagd och drogades ner på psyk och jag minns inte så mycket utan jag hade en diagnos i mina papper när jag kom ut därifrån och jag kan inte minnas några samtal eller utredning heller och den diagnosen är Diassociativt syndrom ?? har aldrig hört talas om men enligt en läkare så får jag medvetna psykoser vid hög ångest nivå.. nu har jag inte hallucinerat på flera år men däremot så tappar jag verlighetsuppfattningen till och från.. bla har sagt saker till Z och så säger jag det igen och Z svarar att det har du redan sagt och jag är TVÄRSÄKER på att jag inte sagt det..

Säker på att dom gjorde en utredning och att det inte bara var spekulationer och tankar om vad dom trodde? Vid inläggningar vid psyk så är det ju främst akut förvaring tills man är stabil nog att klara sig ute och sedan får man oftast en remiss till öppenvården där dom utreder vidare vad problemen är, fick du inte det? Det har stått allt möjligt i mina journaler när jag kommit ut från psyk.

Jag har efterfrågat utredning för att kunna gå i botten med mina problem och få rätt verktyg att hantera mitt liv..
jag har även efterfrågat arbetsterapeut för bla hjälpmedel för både ADD och Asperger
jag får inget gensvar eller så skyller dem på Aspergern..
men allt detta är inte asperger, och inte ADD heller..

Har du inte gjort en utredning för att få reda på Asperger och ADD? Eller i vilket sammanhang var det du fick dom diagnoserna?

nu har jag läkartid den 22 för intyg till LSS för insats i form av kontaktperson och ev boende i framtiden..
jag har försökt förklara för alla läkare och psykolog varför jag inte klarar av att bo själv och att jag inte är automatisk gående som hygien,tvätt,diska,städa osv.. vanliga rutiner sitter inte vilket även Z har förklarat och det finns en lång text som förklarar i journalen hur jag fungerar hemma men den avfärdar dem hela tiden elller bara ignorerar ?

Men nu ska du ju ev få kontakt med LSS och då kan du också bli berättigad boendestöd som kan hjälpa dig med dom vardagliga sakerna, så det är ju positivt, det är ju inte psykvården som gör dom sakerna.

hade jag varit omyndig hade jag antagligen varit placerad på något hem av något slag pga all problematik men eftersom jag är myndig och inte kan riktigt förklara allt själv för läkare så får jag ingen hjälp iaf inte rätt form av hjälp?

Det är jätteviktigt att ha någon med sig på läkarmöten och andra möten så man kan få hjälp att förklara vad problemen är. Har du ingen i närheten som kan hjälpa dig med den biten så kan du ju också sedan genom LSS få en ledsagare som kan hjälpa dig på möten och hjälpa dig driva igenom saker och ting.

Sen om du inte fungerar med psykologen så försök byt, annars överlag om psykologen är bra så spelar det ju inte någon större roll om psykologen tror på diagnoser eller inte. Huvudsaken där är ju att den kan hjälpa dig att hantera ångesten osv. Hjälper inte psykologen så försök hitta en annan kontakt. Om du får LSS så kan du ju även få komma till Habiliteringen som även dom har en hel del olika resurser.

Överlag annars så passar symptomen in på väldigt många olika diagnoser, så det är nog väldigt svårt att säga vad som är vad.

 

[chaosgirl]

Säker på att dom gjorde en utredning och att det inte bara var spekulationer och tankar om vad dom trodde? Vid inläggningar vid psyk så är det ju främst akut förvaring tills man är stabil nog att klara sig ute och sedan får man oftast en remiss till öppenvården där dom utreder vidare vad problemen är, fick du inte det? Det har stått allt möjligt i mina journaler när jag kommit ut från psyk.

Ingen utrednning gjordes, utan dem obeerverade mig i några dagar och efter hade jag diagnos Diassociativt syndrom

Har du inte gjort en utredning för att få reda på Asperger och ADD? Eller i vilket sammanhang var det du fick dom diagnoserna?

Jag fick en NPF utredning november 2011, men där fokuserade dem bara på ADD och Asperger, de kollade inget annat..

Men nu ska du ju ev få kontakt med LSS och då kan du också bli berättigad boendestöd som kan hjälpa dig med dom vardagliga sakerna, så det är ju positivt, det är ju inte psykvården som gör dom sakerna.

Det är jätteviktigt att ha någon med sig på läkarmöten och andra möten så man kan få hjälp att förklara vad problemen är. Har du ingen i närheten som kan hjälpa dig med den biten så kan du ju också sedan genom LSS få en ledsagare som kan hjälpa dig på möten och hjälpa dig driva igenom saker och ting.

Jo min "mamma" har försökt, men dem lyssnade knappt på henne

Sen om du inte fungerar med psykologen så försök byt, annars överlag om psykologen är bra så spelar det ju inte någon större roll om psykologen tror på diagnoser eller inte. Huvudsaken där är ju att den kan hjälpa dig att hantera ångesten osv. Hjälper inte psykologen så försök hitta en annan kontakt. Om du får LSS så kan du ju även få komma till Habiliteringen som även dom har en hel del olika resurser.

Okej, jo jag hoppas jag får LSS beviljat, de väntar på ett läkarintyg från psyk

Överlag annars så passar symptomen in på väldigt många olika diagnoser, så det är nog väldigt svårt att säga vad som är vad.

 

[chaosgirl]

Jag har ett exempel ur vardagen:

Igår så mådde jag SUPERBRA, allt går extra fort, jag pratar fort,tankarna far i 180 och jag påbörjar saker och när jag satt i samtal med min vän som känner mig utan och innan så fick hon leda in mig på rättt spår för så fort jag tappade vad jag skulle säga så tappade jag tråden helt. säkert 20 ggr undersamtalet. jag var allmännt superstressad och alla sa åt mig att lugna ner mig och jag tyckte att det är ingen fara tills jag skulle sova och alla hade gått och lagt sig då blev allt svart :/ ..

jag tog en imovane för att få somna så fort som möjligt, problemet är att de funkade inget som dem brukar. Jag brukar somna inom en halvtimma.. Jag somnade halv 4 på morgonen :/

Idag vaknar jag trött och seg men på SUPERGLATT humör, nu sitter jag och lyssnar på musik och mår skit,ångesten smyger sig på och jag känner mig förvirrad igen

 

[chaosgirl]

Jag är ett vrak för tillfället! :'(

Har en vän som bad om lov att ringa ang mig till psyk för att få hjälp den vägen åt mig. Hon fick inte tag på min mottagning så hon ringde akutpsyk som förstod allvaret och beklagade sig och sa att dem vet om situationen i min hemstad och att det inte finns resurser.. Deras rekommendation är att ta sig in till dem och prata med dem och eftersom dem har bakgrundsinformation av min vän, så kommer dem inte släppa iväg mig om jag anses vara instabil...

Problemet är att jag får panik av hela situationen ..
jag vill inte blanda in mina anhöriga heller men jag vet inte vad jag ska göra längre..

så mitt val är : åka till akutpsyk om jag tar mig dit ens..
eller stå ut hemma och hoppas att jag överlever

 

[chaosgirl]

Allt blir bara värre :'(
Jag känner mig så maktlös, det känns som allt jag kämpat för och gjort framsteg i raserats de senaste tiden ..

Jag hade faktiskt en period av att må bättre än på länge, visst jag hade fortfarande svårare att somna och varva ner men medicinen mot ADD hjälpte ganska mycket mot allt annat..

Nu funkar INGENTING längre
Jag sitter i en väldigt stressad ekonomisk situation och mycket annat stress som påverkar mig väldigt mycket då jag är stresskänslig..

Jag har de senaste tiden inte kunnat äta överhuvudtaget, jag har haft problem med att äta så länge jag levt men inte så här!

Jag får ångest av att tänka på att äta och jag var med en vän i en annan stad nu i 3 dagar och han tjatade verkligen hela tiden på att jag måste äta trots att jag förklarade att det går inte när jag mår illa osv..

Jag fick i mig en drickyoghurt på i förrgård på dagen, men i förrgår kväll så tjatade han hela tiden om vad jag ville äta, och att jag måste äta...

Så det slutar med att jag blir så pressad och arg så jag stegar in på ett cafe och köper sallad (något jag ändå alltid brukar kunna äta)
Men hans blick, pressen på att äta upp fick mig att sitta och pilla i maten, så fort jag skulle äta kom ångesten och det gick bara INTE..

Så jag ursäktade mig, sprang in på toa och bröt ihop fullständigt, där och då hade jag lika gärna kunnat ringt akutpsyk eller nåt..
jag var i upplösningstillstånd, skrev ut på fb och försökte bara överleva, spolade kokhett vatten på händerna för att lindra ångesten...

Sedan stegade jag ut och sa" jag sa ju att jag inte kunde äta"

Problemet är att min vän kan äta ofantliga mängder mat och han vet inte hur mitt liv sett ut men jag tappade all respekt för honom när han försökte tjata och tvinga mig till att äta att det sluta i utbrott istället...

Igår så kom min Z ner dit och hon frågade vad vi skulle äta, ja svarade: ingen aning, kan ju inte äta någonting längre ju..
Hon uppmuntrade mig och sa " antingen tar du något lätt och försöker få i dig eller så skiter du i det, ris brukar väl vara lätt att äta o milt mot magen?"

Så jag tog ris och korvstroganoff, trots ingen press alls så lyckades jag få i mig 1 tugga ris :/ och det tog mig ca 30-40 min,


Så läget är nu funkar INGENTING

Jag äter inte,känner ingen hunger fast hunger det har jag aldrig känt innan heller
Jag sover inte, eller somnar om jag har sömntablett i kroppen och det tar fortfarande minst 4 timmar att somna med dem i kroppen
Ångesten styr mitt liv igen
Panikattackerna kommer oftare
S-tankarna är tillbaka och jag känner mig som i en depression igen
Jag har ständigt ont i huvudet, magen eller kroppen på nåt sätt..
Min mens är otroligt konstig och jag orkar ingenting (hänger självklart ihop med mat och järnbrist som dem påstår att jag har, men järntabletterna har inte gjort någon skillnad direkt)
Ständigt illamående, fast jag tror det har med ångesten att göra..
Jag sitter och väntar på ett superviktigt beslut och jag klarar inte av att få avslag på det..
En ekonomisk situation och stressad jobbsituation som sakta tär på både mig och familjen..

 

[rtf]

Du behöver mer hjälp (och det är helt okej) och mer hjälp får man inte genom att sitta hemma. Blev du inlagd där runt den 16e juni när du skrev förra gången? Annars ser du till att bli det. Igen och igen, tills rätt hjälp kommit. Ibland får man vara drastisk.

Tyvärr finns det inget vi på Buke kan göra för att du ska må bättre på längre sikt. Det vi kan bistå med är uppmuntringar och klappar, men vill du ha en förändring måste du få den via vården, annars kommer du förmodligen att sitta här nästa månad igen, och nästa och nästa.
Du mår dåligt och det är okej att göra det, det händer alla av olika grader och är inget att skämmas över. Det som inte är okej är att vården inte agerar som de ska. Och ibland agerar de som de ska, men personkemin stämmer inte. Tyvärr måste du jobba för att få hjälp. Det enda som inte hjälper är att du sitter hemma och inget händer med dig.

Du mår skit och du är duktig som klarar dig. Gör inget dumt utan kämpa för mer hjälp. Det kan ta flera inläggningar och flera terapeuter och läkare. Tyvärr är det så. Vi hästtjejer är bra på att hålla en fasad utåt, även när vi inte vill ha den, det är lätt att det dåliga måendet inte kommer fram så tydligt som du tänker att det gör. Eller så är sjukvården dålig på att lyssna. Men är det så är det inget du kan göra något åt, du kan bara vara ännu tydligare och kräva igen och igen. Det finns inget annat. Tyvärr. Det är en djävulskap att man måste vara stark för att få vara svag, men så är det.

Och en sista sak, din vän med maten menar väl, men spär på din ångest. Kom ihåg att hen menar väl, men det blir fel för dig just nu. Beröm dig själv när du tar en klunk cola eller petar i dig en kvarts kaka eller whatever, bara det är något och lite, inga andra krav. Det ÄR svårt att äta när man är i akut kris och det är okej.

Det som du ska ta tag i är att få hjälp. Igen. Nu. Och igen. Tills det blir bra. Inte bara vara hemma och vänta på att bättringen ska komma till dig, för det gör den inte.

Jag är inget proffs, men en medmänniska med viss erfarenhet av livets jäkelskap.

Du är duktig som har klarat dig så här länge och är väl värd att få må bra!

PS. Skriv ut dina inlägg i tråden och visa vid inläggning så att de förstår hur dåligt du mår och hur rädd du är för att läggas in och att det inte blev bra förra gången. Ibland är det lättare att uttrycka sig skriftligt och lättare att ta emot information skriftligt.

Kram!

 

[tuaphua]

Allt blir bara värre :'(
Jag känner mig så maktlös, det känns som allt jag kämpat för och gjort framsteg i raserats de senaste tiden ..

Jag hade faktiskt en period av att må bättre än på länge, visst jag hade fortfarande svårare att somna och varva ner men medicinen mot ADD hjälpte ganska mycket mot allt annat..

Nu funkar INGENTING längre
Jag sitter i en väldigt stressad ekonomisk situation och mycket annat stress som påverkar mig väldigt mycket då jag är stresskänslig..

Jag har de senaste tiden inte kunnat äta överhuvudtaget, jag har haft problem med att äta så länge jag levt men inte så här!

Jag får ångest av att tänka på att äta och jag var med en vän i en annan stad nu i 3 dagar och han tjatade verkligen hela tiden på att jag måste äta trots att jag förklarade att det går inte när jag mår illa osv..

Jag fick i mig en drickyoghurt på i förrgård på dagen, men i förrgår kväll så tjatade han hela tiden om vad jag ville äta, och att jag måste äta...

Så det slutar med att jag blir så pressad och arg så jag stegar in på ett cafe och köper sallad (något jag ändå alltid brukar kunna äta)
Men hans blick, pressen på att äta upp fick mig att sitta och pilla i maten, så fort jag skulle äta kom ångesten och det gick bara INTE..

Så jag ursäktade mig, sprang in på toa och bröt ihop fullständigt, där och då hade jag lika gärna kunnat ringt akutpsyk eller nåt..
jag var i upplösningstillstånd, skrev ut på fb och försökte bara överleva, spolade kokhett vatten på händerna för att lindra ångesten...

Sedan stegade jag ut och sa" jag sa ju att jag inte kunde äta"

Problemet är att min vän kan äta ofantliga mängder mat och han vet inte hur mitt liv sett ut men jag tappade all respekt för honom när han försökte tjata och tvinga mig till att äta att det sluta i utbrott istället...

Igår så kom min Z ner dit och hon frågade vad vi skulle äta, ja svarade: ingen aning, kan ju inte äta någonting längre ju..
Hon uppmuntrade mig och sa " antingen tar du något lätt och försöker få i dig eller så skiter du i det, ris brukar väl vara lätt att äta o milt mot magen?"

Så jag tog ris och korvstroganoff, trots ingen press alls så lyckades jag få i mig 1 tugga ris :/ och det tog mig ca 30-40 min,


Så läget är nu funkar INGENTING

Jag äter inte,känner ingen hunger fast hunger det har jag aldrig känt innan heller
Jag sover inte, eller somnar om jag har sömntablett i kroppen och det tar fortfarande minst 4 timmar att somna med dem i kroppen
Ångesten styr mitt liv igen
Panikattackerna kommer oftare
S-tankarna är tillbaka och jag känner mig som i en depression igen
Jag har ständigt ont i huvudet, magen eller kroppen på nåt sätt..
Min mens är otroligt konstig och jag orkar ingenting (hänger självklart ihop med mat och järnbrist som dem påstår att jag har, men järntabletterna har inte gjort någon skillnad direkt)
Ständigt illamående, fast jag tror det har med ångesten att göra..
Jag sitter och väntar på ett superviktigt beslut och jag klarar inte av att få avslag på det..
En ekonomisk situation och stressad jobbsituation som sakta tär på både mig och familjen..

Jag tror det vore bra om du kunde se till att bli inlagd. När du inte ens klarar av att äta mer så kommer du inte få energi nog att orka med allt annat. Och du kommer bara bli sämre och sämre utan näring.

Ska man bli frisk måste kroppen få tillräckligt med näring.
Jag vet hur svårt det är då jag själv haft problem med maten och har ADHD och lidit av depression, utbrändhet etc.
Så jag förstår att det är en helvetisk jobbig sits du sitter i.

Men man måste börja någonstans. Och mat klarar man sig inte utan.
Visst kan du överleva ett tag som du håller på om du bara får i dig lite mat då och då. Men du kommer tyvärr inte bli bättre. Det orkar man inte.

Så ta hjälp! Be om inläggning. De kan se till att du får i dig näring även om du inte förmår äta just nu.
Och så kanske de kan hjälpa dig med vidare vårdkontakter då du kommer ut och förhoppningsvis hunnit bli lite starkare där.

Är du tillräckligt svårt sjuk har du rätt till hjälp i hemmet.
Även om du inte har rätt att bo på service-hem av något slag(vet inte vad sånt heter.. sorry). Så kan du få hemhjälp som kommer hem till dig. Har man ADD tror jag man borde ha rätt till sånt. Du borde också ha rätt till att träffa arbetsterapeut. Däremot kan det ju vara köer och ta tid innan man får komma dit. Men de bör inte direkt neka dig.

Hoppas du kan få hjälp! Förlora inte hoppet!
Även om det just nu känns hopplöst och du tycker du kämpat hela livet utan att saker lättar upp så kan det fortfarande ändras.
Jag trodde inte jag skulle kunna må så bra som jag gör idag. Jag har en bit kvar, jag med. Men jag trodde inte det här var möjligt för mig. Jag har levt av plikt och för att jag lovat andra det under många år. Men idag vill jag. Jag fick till slut rätt hjälp och lärde mig själv också hur jag bör hantera mina problem. Så det kan vända!
Lycka till!