Jag var den med kunskap med mig dock, för min sambo är det hans första djur någonsin. Så under framför allt första året stod jag för den mesta av träningen, planering, omhändertagande osv. Vi hade ganska många gräl när han ifrågasatte att jag ville göra på ett visst sätt eller ville att han skulle göra någonting annorlunda, han har svårt att vara nybörjare på något och hade svårt att acceptera att jag, som har haft häst, hund och katt hela livet och verkligen brinner för djur, var duktigare än honom. Många saker som var helt självklara för mig var helt otänkbara för honom och jag hade inte tålamod att alltid förklara i detalj varför vi skulle göra de - helt uppenbara - sakerna. Jag hade verkligen önskat att han bara hade litat på min kunskap i sådana lägen.
Men! Det har definitivt tonats ner i takt med att han blivit duktigare själv och nu tycker jag att han ibland hittar bra lösningar på kluriga situationer. Jag har mer uppbackning i mina resonemang nu och han kan lättare se varför jag vill göra på vissa sätt. Han följer gärna med på kurser och vill lära sig mer.
Det där har jag tänkt på, när man tycker olika. Jag har ju haft vänner etc som rykt ihop som attan med partner med annan syn på det hela.
Det är bland annat därför jag ALLTID genom åren köpt mina hundar till mig. Nu har ju sambon samma syn på typ allt inom djur-biten. Men det skulle ju kunnat krocka.
Vi träffades ju via jobb(häst) och gjorde det några år innan vi började dejta. Så där hade vi ju koll på varann just i den biten av livet.
Nu har sambon mer erfarenhet av träning a la agility, vallning, spår etc. Men jag har bättre förmåga att läsa av djur, kommunicera med dem, mer kunskap om det mentala och en god insikt vad gäller inlärning och arbeta med att förändra beteenden etc.
Jag tränar mina djur på känsla och kan arbeta mkt i träningen med små kroppssignaler och hitta rätt "sug" i hunden för att göra trick eller annat. Jag jobbar ofta mer med kontakt och energi sas än ord och större signaler.
Den här hunden jag har nu är väldigt känslig för sånt och har lätt att släppa kontakten.
Med mig är hon kvar i det och jag vet hur jag ska fånga den mkt, mkt lätt. Då funkar allt kanon.
Men för sambon, som ändå alla höjer ang att han är så bra med svåra hästar tex, funkar inte det där helt.
Och eftersom jag liksom format hunden efter mig själv och hur jag vill ha vår relation och kommunikation så blir det ju svårt för honom när han försöker göra på sitt sätt eller försöka imitera mitt utan att riktigt "känna det", de pytte-nyanserna. Då kan det bli att hon antingen kollar på mig med "Måste jag?-blick" eller som då han skulle kolla att hon är ren när han släppt ut henne och hon liksom bara stelnar till ngt, sänker sig lite, fäller ner öronen och bara stirrar rakt fram och pinnar bort till mig.
Iom detta känns det rätt bra att jag själv står för mesta träningen. Han tar emot tips och råd och försöker lära sig. Han har också lärt sig mycket. Men det är en bra bit kvar.
Det är ändå rätt roligt att se hur hon styr honom. 3 kg som kör över en man som är mkt svår att köra över.
Han har liksom halvt gett upp och låter numer ibland uppgivet frågande om han ber henne om ngt.
Hade det varit en annan typ av hund hade han nog varit mer noga med att driva igenom saker.