hur är/ var det för er?

[doglover]

att vara gravid? vad tyckte era anhöriga om det? hur har era liv förändrats?
vad hade ni för krämpor och när? lite många frågor, men är almännt nyfiken bara.

hur funkade det med husdjur? katter/hundar?
jag vet att hunden min ska vara hos min pappa, men inte hur länge.

jag är i vecka 24, har en mage som syns, har gått upp ca 5 kg och har lite småkrämpor. idag har det mest vart yrsel.
har aldrig mått illa på mornarna eller så, men har lågt blodtryck.

min sambo kan med glädje känna sin lilla bebis nu!
när var det för er?

hur är eran partner mot er? hjälpsam/tvärtom? kärlesksfull? intresserar sig?

när gick det upp för er att ni skulle bli mamma?

och slutligen: när har/hade ni BF?

 

[nevin]

Sv: hur är/ var det för er?

Jag är i v 24, precis som du och jag har haft en ganska jobbig vår, med mycket illamående, kräkningar, yrsel, ont i ryggen, täppt i näsan, svårt att sova och en viktökning som jag inte alls är nöjd med (+8 kg sist jag kollade)


Idag mår jag bra rent kroppsligt, men har en hel del ångest inför förlossningen. Mår dock fysiskt mycket bra, lite nästäppa och trött bara!

Mina egna anhöriga, som mamma och syskon är nog ganska luttrade vid det här laget, då syster fått två barn på mindre än ett år. De är lugna och tycker att det ska bli roligt med en till i släkten, inget hispande över nåt alls. Sambon med släkt däremot tror nog att jag numera är gjord av glas, jag har haft en spännande period av tjat om än det ena, än det andra som jag måste akta mig för....


För ett par veckor sedan kändes första sparken som även sambon kände, och idag låg vi och tittade på hela havet stormar på magen , det är en riktig ligist därinne, som förmodligen blir fotbollspelare eller mästare i kickboxing.......


Husdjuren? Ja, kaninen är inte längre kvar, jag tål varken hö eller spån, och det blev bara värre..... Hunden är ganska väluppfostrad, så det fungerar bra, och vid förlossningen hoppas jag att vi hittat någon som kan ta honom med kort varsel, ingen av våra anhöriga bor i närheten, så det blir nån stackars kompis som får nöjet att umgås med "slabbo" dygnet runt
Hästen umgås jag mer än gärna med, men jag rider inte och har inte gjort det på ett tag nu. Mest för att det var ett väldans tjat om hur farligt det är, och att beibs kan dö om jag ramlar av osvosvosv....... Men mockar, bär vatten, och pysslar gör jag, och förhoppningsvis kan vi snart få tag på en sele till jättehästen, så jag kan köra honom. Jag är bara medryttare på honom, så det blir inga problem när det är dags för att klämma ur sig ligisten


Sambon är väldigt uppmärksam, nästan alltid i allafall, och särskilt när det gäller kroppen då. Han bär allt åt mig, jag gör inga tunga grejor hemma, han är noga med att jag måste vila och äta ordentligt och så. Däremot tror jag inte att han riktigt fattar hur överdrivet känslig jag är på insidan, och särskilt nu när jag är så ångestladdad inför själva förlossningen, men det ger sig väl.... Han är jätteintresserad av magen, och klappar gärna på den, både på morgon och kväll, för att hälsa på sin son!


Och när jag fattade att jag ska bli mamma? Ja, det var jag väldigt klar över redan vid +tecknet, vi har jobbat så hårt för det här! Men nu när han sparkar så ordentligt är det oerhört tydligt att det verkligen är en liten människa därinne som snart ska komma ut till oss

 

[Björk]

Sv: hur är/ var det för er?

att vara gravid? vad tyckte era anhöriga om det? hur har era liv förändrats?
vad hade ni för krämpor och när? lite många frågor, men är almännt nyfiken bara.

Jag är ju inte så långt gången ännu. I vecka 12 nu.
Det är intressant och spännande att vara gravid såhär långt. Lite jobbigt att jag är så TRÖTT, men annars bra. De anhöriga håller sig på skalan glad till överlycklig över faktumet.
Inga krämpor ännu.... lite illamående ibland, men inte mer.

min sambo kan med glädje känna sin lilla bebis nu!
när var det för er?

Min sambo och jag pratar mycket om bebisen. Han var den som var lite mer skeptisk än jag (han är yngre och hade ju egentligen mer tid på sig än jag) från början till hela saken, men han ser nu fram emot det hela!

hur är eran partner mot er? hjälpsam/tvärtom? kärlesksfull? intresserar sig?

Snäll och hjälpsam, men ganska mycket som vanligt fortfarande.

när gick det upp för er att ni skulle bli mamma?

och slutligen: när har/hade ni BF?

Jag vet inte om det ännu gått upp för mig att jag ska bli mamma. På ett teoretiskt och faktamässigt plan förstår jag det, men rent känslomässigt... det är så svårt att förstå o föreställa sig ännu.

BF är beräknad till den 30/11

 

[LitenIsa]

Sv: hur är/ var det för er?

Nu är det rätt så bra. Mådde pyton fram till vecka 18 ungefär (Är i vecka 29 nu). Magen den växer och bäbisen för ett himla liv speciellt på nättrena då jag vill sova. Våra nära och kära stöttar och tycker det ska bli spännande.

Den blivande pappan försöker nog verka lite lagom intresserad men i själva verket är han jättespänd. Kommer gärna hem med nån fräckt litet klädesplagg osv .

Djuren, tja, katten bor kvar här hemma. 2 hästar har jag varav 1 åringen köptes då jag var gravid för 2 månader sedan. Jag rider fortfraande på den andra men har dock lämnat över tävlandet (han tävlas i FT) till en annan tjej. Men skogsridning och ibland ett part små skutt i paddocken kan ingen hålla mig ifrån. Så länge det inte gör ont tänker jag fortsätta rida.

Så jag har inte ändrat mitt liv så vansinnigt mycket. Slutade dock röka då jag fick +. Och dricker självklart ingen alkohol plus att jag är vansinnigt trött och gärna går och lägger mig klockan 21.

Nån mer som lider utav denna hemska trötthet????

6 Augusti beräknas bäbis titta ut.

 

[nordsvensken]

Sv: hur är/ var det för er?

Jag tyckte det var FRUKTANSVÄRT att vara gravid, jag kommer med största sannolikhet aldrig att göra om det. Från v 7 eller 8 (minns inte) kräktes jag dygnet runt, det gick över först några timmar efter förlossningen. Dessutom hade jag svår foglossning från v 12 (och har det fortfarande 13 mån efter förlossningen...) och var orolig och ledsen för barnets skull hela tiden. Var helt övertgad om att hon skulle dö eller ngt gå fel. Sedan hade jag lågt blodtryck och kraftig järnbrist som det inte gick att göra ngt åt p.g.a. att jag spydde. Var inlagd flera ggr under graviditeten... Graviditeten var nog en av de svåraste perioderna i mitt liv, fysiskt och psykiskt!

Mina föräldrar var förvånade men glada, makens föräldrar och framförallt syskon ganska ifrågasättande (även om han mor nog var glald också!)

Vi var ju bara borta 13h hemifrån när Alma föddes, så hästarna och katterna klarade sig själva, hunden var inne hos grannen. Snabbt och enkelt avklarat!

Min make var glad åt bernet ända från början, han var nog lyckligare än jag över den lille räkan där inne! Han kunde nog inte varit bättre under graviditeten, tog hand om allt hemma och hästarna eftersom jag var så dålig.

Jag vet inte om jag någonsin förstod på riktigt att jag skulle bli mamma, inte förän nu efteråt! Under förlossningen hade jag uppskattat om ngn talat om för mig att jag födde barn, jag hade i princip glömt det och var bara fokuserad på att överleva.

Alma skulle fötts 29 mars -06, men kom inte förän 13 april!

 

[Flyttfogel]

Sv: hur är/ var det för er?

Jag är beräknad 7/9, oxå i v. 24! +4,5kg hittills. Det är fortfarande overkligt, men efter UL i v. 17 så började jag förstå att det var verkligen på riktigt, innan fick jag ofta o hela tiden för mej att jag bara inbillade mej allting..

I början av v.20 kände min sambo de första sparkarna, det var första gången som bäbis snurrade runt så det kändes ordentligt även för mej, före det kände jag bara små diffusa rörelser.

Vi har enbart fått positiva reaktioner från vår omgivning när vi berättat att vi ska ha barn, trots att vi inte varit ett par mer än ca 10mån än, men allt är så rätt så rätt! Min sambo är så stolt o pratar med magen o vill helst av allt dela med sej av lyckan till hela världen!
Han är hjälpsam o förstående, bannar på mej när jag är envis o vill göra saker själv o kan vara lite väl överbeskyddande ibland. Jag är envis men inte dumdristig men han blir orolig för att jag tar i för mkt ibland. Han kallar mej kärleksfullt för bumbibjörnen nu när magen börjar synas

Jag har mått bra psykiskt hittills men med ett illamående som gjort mej totalt utmattad fysiskt. De första månaderna levde jag på O´boy och rostad macka med ost enbart. Allt annat var totalvidrigt!! Nu har jag börjat kunna äta mat igen o klarar matos o lukter lite bättre, illamåendet har jämnat ut sej o det är inte lika jävligt hela tiden. Imorse klarade jag knappt av att prata i telefon pga illamåendet o sprang på toa stup i ett (jobbar i vxl-orderavdelning...pratar i telefon hela tiden..) men det gick över efter lunch

Nåt djur hemma har vi inte men en kuse i stallet som jag ridit fram till förra veckan då hon for iväg på hingstbesök för betäckning. Jag hade gärna fortsatt rida men nu är hon ju betäckt och jag vill inte rida någon annan häst så det får bli promenader för oss framöver.
Ridningen har funkat jättebra, trav o galopp har varit bekvämast, min tossiga lilla arabdam kan bli lite väl uppspelt men gör inga luftsprång eller håller på med några krussilduller så det är bara det förbannade taktandet som varit jobbigt och obehagligt för magen. Jag kände mej aldrig osäker på hästryggen men jag slutade rida andras hästar som jag inte känner lika väl tidigt.

Blev imorse lycklig "bonusmoster" till min bästa kompis lille bebis, en pojke som kom till världen vid 9,30. tårar i ögona så söt han är! Wow, en sån ska vi oxå ha... nu blev det overkligt igen!

 

[IrpaSnirpa]

Sv: hur är/ var det för er?

att vara gravid? vad tyckte era anhöriga om det? hur har era liv förändrats?
vad hade ni för krämpor och när?

Jag tycker inte alls att det är roligt.
Lite kort så har jag samlat på mig massvis med vätska i kroppen, de sista fyra veckorna har jag gått upp 20 kilo. Huvudvärk har kommit de sista dagarna, allmänt yrsel och disorienterad. Tröttare än vad jag var i början av graviditeten. Händer och fötter är som badbollar och benen är som stockar.

hur funkade det med husdjur? katter/hundar?

Tur i oturen så har jag inga husdjur, men häst. Hästen min är nu hos en mycket underbar människa här på buke som ser till så att hon mår bra medans jag själv inte orkar.

jag är i vecka 24, har en mage som syns, har gått upp ca 5 kg och har lite småkrämpor. idag har det mest vart yrsel.
har aldrig mått illa på mornarna eller så, men har lågt blodtryck.

Jag är i vecka 18, har en enorm mage som började synas redan i vecka 14. Har vart på ett Ultraljud skall på ett till den 23 maj och efter det får vi se om allt växer som det skall. Regelbundna kontroller hos barnmorskan nu för blodprov, och blodtryck osv.

min sambo kan med glädje känna sin lilla bebis nu!
när var det för er?

Vi har ju sett den, men inte känt den så där så vi kan vara säkra till 100%

hur är eran partner mot er? hjälpsam/tvärtom? kärlesksfull? intresserar sig?

Den stackarn har väl inte förstått helt vad det handlar om, efter allt som hänt denna veckan så har han börjat bli lite orolig, han håller koll på mig och ser till så att jag äter och dricker som jag skall.
Jag är lite dålig på det där, idag insåg jag först kl 13 att jag inte hade ätit något idag. Sambon är inte hemma och håller koll på mig, men ringer hela tiden.

när gick det upp för er att ni skulle bli mamma?
och slutligen: när har/hade ni BF?

När vi såg den lille på ultraljudet, då blev allt verkligt, men det vände ändå och blev mer eller mindre jobbigt då vi inte vet hur det är med bebisen. Därav ytterligare ett ultraljud i maj.

Jag har BF som det ser ut idag den 20 oktober..

 

[nDian]

Sv: hur är/ var det för er?

Jag blev väldigt glad att jag märkte att jag var gravid. Mitt liv förändrades till det bättre. Jag fick veta det på ett konstigt sätt. Jag slutade att äta mina p-piller och fick inte min mens på 8 månader. Så jag var och testade mig hela tiden. Till slut så slutade jag att göra det. Sen en dag på jobbet så kom det fram en kollega och frågade om jag var gravid. Jag frågade vad då rå? Hon sa att hon hade varit barnmorska i många år i sitt land och hon sa att det syndes på mina ögon ,men jag skrattade bara åt henne.
En vecka senare så gjorde jag ett test så visade det sig att jag var gravid.

Alla blev jätte glada när dom fick veta att vi skulle ha barn. Jag hade ju lurat pappa några månader att jag var gravid och när jag ringed upp och sa att jag på riktigt var det så trodde han inte på mig och blev arg.. Men till slut så trodde han på mig..*skrattar*

Jag spydde i några månader. Så mycket så jag gick ner 14 kilo och var nära på att läggas in. men gick upp 5-10 kg den sista månaden.
Inga krämpor eller sånt. Men som min barnmorska förklarade så har man två stycken hängslor som växer med magen så den orkar att hålla upp allt. Men mina gjorde inte det så jag hade svårt att stå, sitta ett tag där.

Vi hade två katter, men var tvungna att göra av med dom båda för dom gillade inte dottern. Fort dom fick chansen så fräste dom, klöste, bet.. osv...

Jag kände barnet första gången v15.. Mitt ex var intresserad fram tills vi var på ultraljudet. Efter det så blev han en annan människa. Då insåg han väl att vi skulle ha barn. Han ville knappt ta på magen, prata om barn. Var mest ute och drack.
När vi fick barnet så hjälpte han till dom 10 första dagarna. Men sen såg jag han knappt. Han ville hellre vara ute med sina kompisar.

Jag förstod att jag skulle bli mamma när jag kände barnet för första gången och det var v15.
Dottern var beräknat 28/12-02. Men kom 3 dagar för tidigt så alltså på juldagen.


Mvh

 

[jerseyko]

Sv: hur är/ var det för er?

att vara gravid? vad tyckte era anhöriga om det? hur har era liv förändrats?

Det är helt underbart, min kropp har blivit mer kvinnlig, jag älskar att magen nu börjar synas. Våra anhöriga är jätte lyckliga (1a barnbarnet) och jag får en massa kommentarer om hur vacker jag är

vad hade ni för krämpor och när?

Lågt blodtryck och dåligt socker, vilket resulterar i att jag får grymma sockerfall, som tur är varnar kroppen innan (hörseln försvinner sen får jag pricar framför ögonen) så jag har alltid dextrosol med mig. Det kan hända när som helst på dagen, trots bra och regelbunden kost med många mellanmål.

hur funkade det med husdjur? katter/hundar?

Katterna fungerar hur bra som helst förutom nu då den ena katten väcker mig på nätterna för hon vill in och sova hos oss. Vi funderar på att köpa en hund (sambon tar jagarexamen) och jag ska tävla med hästen imorgon, docl rider min medryttare mer och mer.

jag är i vecka 24, har en mage som syns, har gått upp ca 5 kg och har lite småkrämpor. idag har det mest vart yrsel.
har aldrig mått illa på mornarna eller så, men har lågt blodtryck.

Jag är i vecka 18, magen har vuxit massor nu senaste veckan, bebisen har flyttat på sig från att ligga nedtryckt i bäckenet. Jag har gått upp 6kg och går gärna upp 4 kg till (som jag behåller även efter graviditeten)

min sambo kan med glädje känna sin lilla bebis nu!
när var det för er?

Jag känner sparkar men inte sambon.

hur är eran partner mot er? hjälpsam/tvärtom? kärlesksfull? intresserar sig?

Han är som vanligt, lite mer försiktig om mig och vill att jag ska lugna ner mitt vilda liv.

när gick det upp för er att ni skulle bli mamma?

Vid UL i v.14, och ännu mera nu när magen syns.

och slutligen: när har/hade ni BF?

07.10.22

 

[Chlo]

Sv: hur är/ var det för er?

Jag är idag i vecka 33+5 och väger +8kg. Bebis är beräknad till den 29 juni. Det är väl helt okej att vara gravid, fast jag går absolut inte omkring och njuter som många andra gör. Jag har mått toppenbra under hela min graviditet (så egentligen ska jag inte klaga) men det är så frustrerande att magen tar emot, att det blir svårare och svårare att röra sig och att utföra vissa "sysslor" och bara att gå börjar bli jobbigt... De första 3 månaderna kände jag mig jättetrött och "halvbakis" nästan hela tiden. Detta gjorde att aptiten minskade och jag gick ner 2 kg från min ordinarie vikt. Jag kräktes dock aldrig då utan det hände först tre ggr efter dessa 3 mån. Sen kom jag in i en period som jag mådde strålande!!! Jag har kännt mig precis som vanligt ända tills jag fått så stor mage så jag blir hindrad av den (vilket jag tycker är jätte frustrerande som jag nämnde).

Våra anhöriga blev givetvis jätteglada! En del av dem hade nog väntat länge på detta (utan att säga ngt) eftersom vi varit tillsammans i 12 år. Våra liv tycker jag inte har förändrats alls. Det ska vara att jag är mer inaktiv nu när jag går och bär på en stor mage.

Vi har två katter och två hästar. Under förlossningen kan katterna klara sig inne ett par dagar om jag fyller upp mycket mat och vatten till dem. Hinner vi inte få in dem eller om ngt annat inträffar får min pappa komma och titta till dem och ge dem mat osv. Hästarna går på bete nu och jag planerar att köra dem till bete hos svärföräldrarna så de är där ett tag innan bebis beräknar komma. Red gjorde jag bara till vecka 17, då jag flög av pållen. Jag har en sådan häst som kan försvinna under en... Det gick bra men gav mig en tankeställare...

Sambon är ungefär som vanligt. Givetvis lite mer hjälpsam men ablsolut inte överbeskyddande. Det hade jag aldrig stått ut med! Han kan dock bli lite putt om jag tex har varit uppe och klättrat upp och ner på höga sågbockar när jag har tvättat hästtransporten. Likaså när jag flög av pållen... Annars är vårt största intresse nu att ligga och titta på magen om kvällarna när bebis lever loppan där inne. Magen kan får måååånga roliga former... Det blir inte så mycket TV-tittande längre innan det är sovdags...