Iaraphel
Trådstartare
Det är kaos i mitt huvud så jag skriver lite här så får jag se om någon här har någon smart lösning…
Bakgrund: Jag är 18 år nu, ända sedan jag började tävla vid 12 års ålder har jag fått panikångest inne på banan, i början var det inte så farligt, och jag fattade inte alls varför jag inte kunde andas, trodde det var normal nervisotet eller något. Hade dåligt självförtroende och litade fullt ut på min tränare, som satte upp ribban högt, allt slutade med att jag och hästen var två psykfall inne på banan, jag med kraftiga panikångestattacker och hästen som antingen vägrade gå framåt eller skenade över alla hinder och vann… Tillslut insåg jag hur tränaren hade knäckt oss båda två och hur blind jag varit och förstört min älskade vän, dock skulle han pensioneras från tävlingar och nu älskar han sitt liv då vi är ute och lufsar/busar i skogen.
Men så hade jag en annan häst, mycket problem då han varit skadad i 10 år utan att någon vetat, fel hanterad, fel riden och slagen… Men vi började samarbeta, han blev frisk och började tycka det var kul med ridning och sedan även att hoppa, förra våren började vi satsa, resultatmässigt gick det bättre och bättre, men jag fick mer och mer panikångest, som sedan tog över hela livet.. Bara tanken på att rida utlösta panikångest, fick min nuvarande tränare (som är den enda jag litar på och som verkligen är jättebra) att ta hand om hästen och jag fick för första gången på måånga år ”ta det lugnt”.
Vi började träna igen och det gick bättre, hoppade 140 och allt gick framåt, planerade tävling, tränade och… Han måste dock få allt ”perfekt” innan hindret, annars nitar han, men så kom vi fel på träning, jag försökte korta upp men han klippte av, kraschade rejält och gick omkull, klarade sig dock utan några allvarliga fysiska skador, men vi var tillbaka på noll.
Detta var i somras, vi har tävlat några små klubbtävlingar och tränat lite, det har gått bra men panikångesten har varit där, nu för någon månad sedan var vi iväg och skulle hoppa CR-hoppning, Det var det värsta jag någonsin varit med om… Första klassen var en riktig plåga, andra gick bättre, men jag lovade migsjälv, att aldrig, aldrig mer hoppa ett hinder.
Men så har jag nu ridit igång och tränat en ”saluhäst” åt en som även ville jag skulle hoppa hästen, jag som har svårt för att säga nej, testade, småskuttade och det var ingen fara i söndas hoppade vi och… även när hindren låg på 110 så gick det utan panikångest, det ”enda” jag behöver göra är att hålla en bra galopp, hålla om så fixar hästen det mesta själv, har inte hoppat utan PA på flera år, men nu var det nästan kul…
Så frågade de om jag ville vara med på en hoppträning på tisdag (imorgon), i en unghästgrupp, hästen är ju inte så mycket hoppad och jag har knappt hoppat, för hästens del är det ju ingen fara men jag är så rädd att göra fel, vet hur hemskt det är att styra mot hinder med PA. Men samtidigt, vill jag ju ”satsa” igen, har en lovande unghäst här hemma, som troligtvis blir perfekt i fälttävlan, har ett avelsto som ska föla och om allt går som det ska så föds en FTstjärna i sommar.
Och ägarna till hästen jag nu rider påstår att hästen aldrig gått så bra som när jag rider, att ingen fått hästen att hoppa så bra, de säger att de vill att jag ska hoppträna den på tisdag, och även om jag sagt att jag aldrig mer ska hoppa så kan jag inte förneka att det finns ett litet sug efter hoppningen nu.
Men att hoppa i grupp, på en häst som jag inte känner fullt ut, bland massa människor (jag vet man ska inte tänka på dem), På ett sätt är det som gjort för att få panikångest men samtidigt, så länge de tycker jag rider hästen bra så kanske även detta kunde hjälpa mig???
Oj, detta blev visst långt…. Vad jag ville få fram var, borde jag vara med på hoppträningen imon eller inte?
(tilläggas kan att jag går på KBT för att bli av med panikångesten, men då den nu tagit över hela livet så är det långt kvar innan jag kan räkna med att kunna tävla igen, om jag någonsin kommer att kunna det).
Bakgrund: Jag är 18 år nu, ända sedan jag började tävla vid 12 års ålder har jag fått panikångest inne på banan, i början var det inte så farligt, och jag fattade inte alls varför jag inte kunde andas, trodde det var normal nervisotet eller något. Hade dåligt självförtroende och litade fullt ut på min tränare, som satte upp ribban högt, allt slutade med att jag och hästen var två psykfall inne på banan, jag med kraftiga panikångestattacker och hästen som antingen vägrade gå framåt eller skenade över alla hinder och vann… Tillslut insåg jag hur tränaren hade knäckt oss båda två och hur blind jag varit och förstört min älskade vän, dock skulle han pensioneras från tävlingar och nu älskar han sitt liv då vi är ute och lufsar/busar i skogen.
Men så hade jag en annan häst, mycket problem då han varit skadad i 10 år utan att någon vetat, fel hanterad, fel riden och slagen… Men vi började samarbeta, han blev frisk och började tycka det var kul med ridning och sedan även att hoppa, förra våren började vi satsa, resultatmässigt gick det bättre och bättre, men jag fick mer och mer panikångest, som sedan tog över hela livet.. Bara tanken på att rida utlösta panikångest, fick min nuvarande tränare (som är den enda jag litar på och som verkligen är jättebra) att ta hand om hästen och jag fick för första gången på måånga år ”ta det lugnt”.
Vi började träna igen och det gick bättre, hoppade 140 och allt gick framåt, planerade tävling, tränade och… Han måste dock få allt ”perfekt” innan hindret, annars nitar han, men så kom vi fel på träning, jag försökte korta upp men han klippte av, kraschade rejält och gick omkull, klarade sig dock utan några allvarliga fysiska skador, men vi var tillbaka på noll.
Detta var i somras, vi har tävlat några små klubbtävlingar och tränat lite, det har gått bra men panikångesten har varit där, nu för någon månad sedan var vi iväg och skulle hoppa CR-hoppning, Det var det värsta jag någonsin varit med om… Första klassen var en riktig plåga, andra gick bättre, men jag lovade migsjälv, att aldrig, aldrig mer hoppa ett hinder.
Men så har jag nu ridit igång och tränat en ”saluhäst” åt en som även ville jag skulle hoppa hästen, jag som har svårt för att säga nej, testade, småskuttade och det var ingen fara i söndas hoppade vi och… även när hindren låg på 110 så gick det utan panikångest, det ”enda” jag behöver göra är att hålla en bra galopp, hålla om så fixar hästen det mesta själv, har inte hoppat utan PA på flera år, men nu var det nästan kul…
Så frågade de om jag ville vara med på en hoppträning på tisdag (imorgon), i en unghästgrupp, hästen är ju inte så mycket hoppad och jag har knappt hoppat, för hästens del är det ju ingen fara men jag är så rädd att göra fel, vet hur hemskt det är att styra mot hinder med PA. Men samtidigt, vill jag ju ”satsa” igen, har en lovande unghäst här hemma, som troligtvis blir perfekt i fälttävlan, har ett avelsto som ska föla och om allt går som det ska så föds en FTstjärna i sommar.
Och ägarna till hästen jag nu rider påstår att hästen aldrig gått så bra som när jag rider, att ingen fått hästen att hoppa så bra, de säger att de vill att jag ska hoppträna den på tisdag, och även om jag sagt att jag aldrig mer ska hoppa så kan jag inte förneka att det finns ett litet sug efter hoppningen nu.
Men att hoppa i grupp, på en häst som jag inte känner fullt ut, bland massa människor (jag vet man ska inte tänka på dem), På ett sätt är det som gjort för att få panikångest men samtidigt, så länge de tycker jag rider hästen bra så kanske även detta kunde hjälpa mig???
Oj, detta blev visst långt…. Vad jag ville få fram var, borde jag vara med på hoppträningen imon eller inte?
(tilläggas kan att jag går på KBT för att bli av med panikångesten, men då den nu tagit över hela livet så är det långt kvar innan jag kan räkna med att kunna tävla igen, om jag någonsin kommer att kunna det).
Det ska vara kul att rida och hoppa, och den här hästen kanske kan hjälpa dig att komma tillbaks. Man behöver inte tävla om man inte vill - men hoppa lite - det måste man! 
