- Svar: 4
- Visningar: 879
...
Ja, var fasen ska man börja. Ni vet, när det bara känns rätt? Jag sålde min egen häst för drygt ett år sedan nu pga av olika omständigheter. Det var ett tungt och jobbigt beslut som hade vuxit fram under en längre tid men det kändes verkligen som det enda rätta. Hade planerat att var hästlös x antal år framöver och kanske köpa en ponny att dela med sonen när han blir lite äldre.
Sedan så föll det sig så att vi lånade en ponny från mitt gamla jobb över sommaren som sällskap till min medryttarhäst. Jag tänkte att detta blir kul för sonen också, en "egen" ponny att rå om och hitta på roliga äventyr tillsammans med. Hästen ifråga går vanligtvis i ponnyridningsverksamhet under sommarhalvåret, men covid satte ju stopp för allt sånt. Hon har alltid varit lite jumpy av sig och är egentligen ingen ideal häst för ändamålet så jag hade väl inga högre förhoppningar på henne, mest hoppades att hon skulle funka bra ihop med medishästen och sådär.
Och mycket riktigt bar hon sig åt dom första dagarna. Stod inte still när man band upp henne, reste sig på bakbenen när man försökte duscha henne etc. etc. Inte för att hon är dum på något sätt, men hon är väldigt lite grundhanterad och uppvuxen i en rätt tuff flock. Mitt stackars barn fick agera kamikazepilot och lärde sig snabbt att ta ett stadigt mantag vid utflykter tillsammans. Tills han kände att det inte behövdes längre. För under den korta tiden vi fick äran att låna denna lilla egensinniga men otroligt godhjärtade damen så vann vi hennes förtroende och tillit. Och hon vann våra hjärtan.
Men vi skulle ju inte ha någon ponny än, på lääääänge, och förresten är jag alldeles för stor för att rida på henne. Men mitt eget intresse för ridning har liksom avtagit lite dom senaste åren och jag har istället blivit sugen på att ta upp körningen. Men vi skulle ju ändå inte ha någon ponny, än, på lääääääänge... Och såhär fortsatte det. För och emot. Emot och för. Pragmatisk vs. känslosam. Sen, när vi skulle lämna tillbaka henne, frågade jag lite försynt hur dom ställde sig till en eventuell försäljning men det lät som att det inte skulle bli aktuellt.
Jag vet ju nånstans att allting blir som det blir i slutändan ändå, och får vi inte köpa henne kommer vi älska en annan ponny lika mycket i framtiden. Men det är som att min hjärna är blockerad här, jag vill inte HA en annan ponny. Jag vill ha Svea.
Ja, var fasen ska man börja. Ni vet, när det bara känns rätt? Jag sålde min egen häst för drygt ett år sedan nu pga av olika omständigheter. Det var ett tungt och jobbigt beslut som hade vuxit fram under en längre tid men det kändes verkligen som det enda rätta. Hade planerat att var hästlös x antal år framöver och kanske köpa en ponny att dela med sonen när han blir lite äldre.
Sedan så föll det sig så att vi lånade en ponny från mitt gamla jobb över sommaren som sällskap till min medryttarhäst. Jag tänkte att detta blir kul för sonen också, en "egen" ponny att rå om och hitta på roliga äventyr tillsammans med. Hästen ifråga går vanligtvis i ponnyridningsverksamhet under sommarhalvåret, men covid satte ju stopp för allt sånt. Hon har alltid varit lite jumpy av sig och är egentligen ingen ideal häst för ändamålet så jag hade väl inga högre förhoppningar på henne, mest hoppades att hon skulle funka bra ihop med medishästen och sådär.
Och mycket riktigt bar hon sig åt dom första dagarna. Stod inte still när man band upp henne, reste sig på bakbenen när man försökte duscha henne etc. etc. Inte för att hon är dum på något sätt, men hon är väldigt lite grundhanterad och uppvuxen i en rätt tuff flock. Mitt stackars barn fick agera kamikazepilot och lärde sig snabbt att ta ett stadigt mantag vid utflykter tillsammans. Tills han kände att det inte behövdes längre. För under den korta tiden vi fick äran att låna denna lilla egensinniga men otroligt godhjärtade damen så vann vi hennes förtroende och tillit. Och hon vann våra hjärtan.
Men vi skulle ju inte ha någon ponny än, på lääääänge, och förresten är jag alldeles för stor för att rida på henne. Men mitt eget intresse för ridning har liksom avtagit lite dom senaste åren och jag har istället blivit sugen på att ta upp körningen. Men vi skulle ju ändå inte ha någon ponny, än, på lääääääänge... Och såhär fortsatte det. För och emot. Emot och för. Pragmatisk vs. känslosam. Sen, när vi skulle lämna tillbaka henne, frågade jag lite försynt hur dom ställde sig till en eventuell försäljning men det lät som att det inte skulle bli aktuellt.
Jag vet ju nånstans att allting blir som det blir i slutändan ändå, och får vi inte köpa henne kommer vi älska en annan ponny lika mycket i framtiden. Men det är som att min hjärna är blockerad här, jag vill inte HA en annan ponny. Jag vill ha Svea.
